Han spårade tjuven

 

et var tidigt på morgonen Mickelmässodagen 1708. Skepparen Hendrik Hållsten steg ut på gårdstunet, andades med välbehag in den friska oktoberluften och såg sig om. Plötsligt blev han klarvaken. Någon hade slagit sönder fönstret på källarboden. Han blev alldeles kall. Det var ju i boden som han förvarade pengarna och silvret - det kunde väl inte vara möjligt...

Jo, det var det. Kistan med silversaker och pengar var borta!

Han gick genast till borgmästaren och anmälde stölden. Borgmästare Höök skakade på huvudet. Han kunde inte tro att det var någon stadsbo som varit framme. De flesta hade ju rest till marknaden i Skäfthammar.

Kanske en lösdrivare?

En lösdrivare kanhända? Hade man haft någon misstänkt, så kunde man ju börjat med undersökningar. Nu kunde Hållsten bara hoppas på att tjuven avslöjade sig själv. Tjuven ville väl använda sina nyvunna rikedomar. Sålde han en silversak, som kunde identifieras, så kunde han gripas. Dessvärre kunde han sälja bytet var som helst, kanske i Uppsala eller Stockholm. Kort sagt, det såg mörkt ut för Hållsten.

Skepparen gick tillbaka med tungt hjärta, men han tänkte inte låta uslingen gå fri. Han skulle ha tag på honom till varje pris!

Hållsten var envis, mycket envis. Om borgmästaren inte kunde jaga tjuven Seglationen var slut för året och han hade gott om tid. Han hade ju häst och kunde ju rida runt och finkamma hela Uppland på jakt efter illgärningsmannen!

Gamla klippingar och öresmynt

Han hade haft åtskilliga gamla mynt i kistan, klippingar och öresmynt ända från drottning Christinas tid. Sådana mynt var fortfarande giltiga men hade för länge sedan försvunnit ur bruk. Om någon hade betalat något med sådana mynt så var han högeligen misstänkt.

På gästgivargården i Sund frågade han några ortsbor om de sett någon främligen på väg till eller från Öregrund på natten mellan söndag och lördag. Jo, Anders Andersson hade sett en kronans karl komma ridande från Öregrund tidigt på söndagsmorgonen. Han hade ridit på en stor svart häst.

Hållsten red vidare. Erik Andersson i Ed hade också sett ryttaren. Han hade ridit mot Öregrund på lördagskvällen.

Ingen kronans karl hade varit i staden under helgen, det var Hållsten säker på. Ryttaren måste ha varit hans man.

I Marka hade Mats Olofsson en hel del att berätta. På söndagseftermiddagen hade en trumpetare vid namn Johan Roos kommit till honom och köpt lite brännvin och en kapp hö till hästen. Han hade betalat med ålderdomliga halvöresmynt. Ett av myntet hade årtalet 1635 och Mats hade blivit nyfiken och undrat vad Roos hade fått tag i så gamla mynt. Roos hade då sagt att han fått dem av kringvandrande västgötar som sålde kopparsaker.

Nu var han säker på sin sak. Roos kände han ju till. Han hade tidigare varit på Roos gård. I mars hade trumpetaren Roos blivit inkvarterad i Öregrund och hans häst - stor och svart - hade fått sin plats i Hållstens stall.

Roos hade tittat till sin häst dagligen och han hade åtskilliga gånger pratat med Hållstens dräng och piga. Säkert hade han lurat ut var skepparen förvarade sina värdesaker.

Det krävdes dock bevis för att snärja denne skurkaktige trumpetare. Mynten var bara indicier. Hållsten fortsatte därför söderut, besökte Harg och red runt i Väddö socken. En del hade sett Roos, andra hade sålt något och fått gamla mynt.

När Hållsten kom tillbaka till Öregrund möttes han av en god nyhet. Ett par kvinnor hade i skrinet i en skogsdunge strax utanför staden. I det uppbrutna skrinet hade de funnit någrda stora silverpjäser, men pengarna och de mindre silversakerna var borta.

När Hållsten kom till fyndplatsen fann han hästspillning alldeles intill. Någon hade tydligen bundit sin häst där. Förmodligen hae Roos slagit läger där och sedan smugit sig in till staden på natten.

Sedan fortsatte skeppare Hållsten sin envisa jakt. I Almunge socken fann han det slutgiltiga beviset. Där hade Roos löst en pantad sadel  med två silverskedar, som Hållsten klart kunde bevisa var hans

Roos ställs inför rätta

Den 16 december ställdes trumpetaren Johan Roos inför rätta i Öregrund. Hållsten åberopade sig på ett tiotal vittnen som växlat till sig ålderdomliga mynt samt på bonden i Alunda som tagit emot silverskedarna av Roos.

Roos nekade blankt. Vittnena hördes under ed. Då alla vittnen inte inställt sig försökte rätten övertala Roos att erekänna. Borgmästare Höök sade att domstolen skulle förfara lindrigt med honom om han erkände.

"Roos begynte sig då med gråtandes tårar sig ångra och bad i förstone ägaren Hendrik Hållsten sig förlåta", heter det i protokollet.

Han erkände nu att han kommit till Öregrund från Väddö socken, nattetid smugit sig till Hållstens gård, krossat fönstret till källarstugan och burit bort skrinet. Han hade sedan burit det till den plats där han lämnat hästen, brutit upp skrinet med en yxa och tagit så mycket som han ville ha med sig, men lämnat resten.

Han hade tagit två silverskedar, två kedjor och en ring, en förgylld tumlare, ett silverskospänne och många gamla mynt.

Detta, som Roos erkände sig ha stulit, värderades till 189 daler och 28 öre, men mer än så hade försvunnit från skrinet. Det saknades såväl dukater som dyrbara silversaker. Det försvunna värderades till över 300 daler kopparmynt.

Eftersom Roos bedyrade under ed att han inte tagit mer än vad han erkänt hade förmodligen någon som sett skrinet i skogen lagt beslag på det övriga. Enligt tidigare domar från hovrätten var dock en tjuv skyldig föf allt han tagit, så Roos fick därför stånda till ansvar för en stöld på hela 300 dalers värde.

"Roos beklagade med ångerfullt hjärta och gråtandes tårar sin stora ogärning och lovade icke allenast att ge tillbaka vad han tillstått sig ha tagit och vädjade till den vällovliga Kunglig Hovrätt om ett skonsamt straff", heter det i domboken.

Värdet på det stulna var så stort att hovrätten dömde Roos till döden, men beslöt att förvandla dödsdomen till trettio dagars fängelse på vatten och bröd.