Tillbaka till Östhammar

et nya Öregrund utvecklades mycket snabbt. Man skaffade nya skepp och sjöfarten kom igång på allvar. Sjöfarten blev faktiskt så omfattande att den nya staden blev en allvarlig konkurrent till Stockholm.
Detta var de bittra unionskrigens tid och den danske kung Kristian - han som kallas Kristian Tyrann - hade invaderat Sverige och valts till Sveriges kung. Stockholms borgerskap vände sig till honom och lyckades 1521 få kung Kristian att utfärda en kungörelse om att Öregrund skulle överges och staden brännas ned. Beslutet kunde dock inte verkställas på grund av att Gustav Vasa höjt upprorsfanan.
Öregrund, som då återuppbyggts efter en tidigare danska mordbrännarsraid, blev dock nedbränt på sensommaren samma år av danskarna. Amiral Sören Norbys flotta kom till Öregrund på jakt efter en av Gustav Vasas kapare och lade då staden helt i saka.
När de danska skeppen seglat bort vågade sig stadsborna tillbaka.

Förstörelsen var total

.
Två gånger hade staden härjats. Man hade fått nog. Läget vid farleden var förvisso gynnsamt för sjöfart, men i krig var det utsatt och farligt. (Bilden: Krigsfolk anfaller stad vid kusten) Öregrundsborna såg inget slut på orostiderna och bestämde sig därför att flytta till en tryggare plats, och det var bråttom, för hösten närmade sig.

Öregrundsborna bestämde sig därför att flytta tillbaka till Östhammar. När de flyttat därifrån 1491 hade de sålt marken och i Gammelbyn bodde nu bönder, som stannat kvar när de andra flyttade till Öregrund. Dessa kände ingen gemenskap med folket från Öregrund, och flyktingarna var därför tvungen att söka sig till en ny plats.
Man valde Guldskäret. Detta var inget skär utan en udde, området mellan nuvarande kyrkan och rådhuset. Högsta punkten var en liten bergknalle. Där ligger idag Nordbanken. Fjärdens strand låg då inte långt ifrån det som sedan blev torget.
Den nya stadens område blev obetydligt och så skulle det förbli i flera hundra år trots borgarnas vädjanden till myndigheterna om mer mark. Så sent som i början på 1800-talet mätte staden inte mer än 720 m i längd och 300 m i bredd enligt Radloffs dåtida stadsbeskrivning.
Det är ovisst hur markfrågan ordnades. Det är möjligt att den nya bosättningen vid Guldskäret till en början hade karaktären av ett flyktingläger, en plats där man under den första vintern hade att kämpa mot snö och kyla i enkla kojor.

Det hela blev inte bättre av att 1521 var ett hungerår. Skördarna hade slagit fel och man fick blanda bark i brödet.
På något sätt ordnades dock markfrågan. Vid en lantmäteriförrättning på 1700-talet visades det upp en gammal jordebok från 1650-talet med uppgifter om markköp.
(Bilden: Skörden bärgas).

Blev tvister med bönderna


Alla som så kunde höll sig med kreatur på den tiden, och det blev snart tvister och osämja med bönderna runtomkring när det gällde betande kreatur och hämtande av ved från skogarna.
Troligen var staden i stort sett färdigbyggd år 1523, då glädjebudet kom att Sveriges nye kung Gustav Vasa ridit in i huvudstaden sedan danskarna där kapitulerat. Det betydde att det långa kriget var slut.
Man började åter segla med de skutor, som man hade kvar sedan Öregrundstiden. Öregrunds skeppare hade haft livliga handelskontakter med köpmannahuset Ficke i Reval, Tallinn i dag.
Enligt Gunvor Kerkkonens bok om bondeseglationen fortsatte de nya Östhammarsborna den handeln. Olof Svensson, en borgarson från det nya Östhammar, fortsatte sin fars, Tjocke Svens, Revalseglation.
Olof kom dit första gången 1525. 1528 seglade han åter till Reval tillsammans med Frans Ostenmar, levererade tunnor med lax och köpte åtskilliga alnar brunt engelskt tyg. Han - och åtskilliga andra östhammarsbor - gjorde under de följande åren åtskilliga handelsresor till Reval och kom tillbaka med laster av humle och tygpackar.
Stockholm hade lidit svårt under belägringarna under kriget. Många hus stod tomma och köpmannen klagade åter över konkurrensen från andra städer.
Den 20 juli 1531 sände kungen en skrivelse till Gävle, Östhammar, Raumo, Åbo, Norrbotten och Raseborgs län. Det var ett klart uttalat förbud för köpmännen där att segla till annan plats än till Stockholm.

Östhammar blir stad igen

År 1539 blev äntligen det nya Östhammar erkänt som stad. Kungen utfärdade den 22 januari i Uppsala ett skydds- och privilegiebrev för stade: "Wij Gustaff etc göre witterligt, at uj aff wor synnerlig gunst och nådhe haffue tagit och anammett, som wij ock nw mettd tdhetta wort öpne breff tage och anamme wore vndersåter, som bygge och boo vtij Östhammaer, med theres hustruer, barn, legefolk, godz, gårder, rörligit och vrörligit, vtij wor konungzlige hegn, waern, frijd och forswarr, synnerligenn till ath waerne, frijde och forsuare them for alt offouerwold och vretta.
Samelunde, hafue wij vtaff same wår gunst och nåde stadfest och fullbordat the priulegier och frijheter, som same Östhammars by aff wore framledne forfädre riikesens konungar och herrar nådeligenn vnte och geffne äre, besynnerligen till thess wij med wort elskeliga riikesens radt widare och yttermere rådslå, besinne och öffuerewäge kwnne, huad same Östhammars by nyttigest och legligest ware kan, forbiudendes alle, som före wore skull wele och schole göre och latha, ath the icke vdij någer motte göre förbe:de Östhammars jnbyggare her emott hinder och förfång, så frampt the wele göre, thet oss liufft och behageligt är. Datum Vpsalie 22 januarij anno 39."
Kontentan av detta brev var att kungen lovade ta Östhammarsborna under sitt beskydd och att han bekräftade giltigheten av de privilegier och friheter som staden Östhammar en gång haft.
Allt var inte lugn i landet under dessa år. Gustav Vasa tog till drastiska åtgärder för att sätta Sverige på fötter igen. Lutherskt anstuckna präster hade börjat predika i Stockholm, och kungen fann att den nya tron var en lysande möjlighet att ta hand om den söndervittrande katolska kyrkans väldiga rikedomar. Han nöjde sig dock inte med detta. Det behövdes brons för att gjuta kanoner och kungen befallde därför att varje kyrka skulle lämna ifrån sig en kyrkklocka. Dalkarlarna vägrade att offra sina kyrkklockor och det blev uppror.
Klockupproret slogs dock ner utan större svårigheter, men värre blev det när smålänningen Nils Dacke höjde upprorsfanan.

Begärde krigsfolk från Östhammar


I ett brev till fogdarna Lars Turesson och Gabriel Christersson den 27 juli 1542 om sammankallande av uppbåd av krigsfolk finns följande tillägg:
"Zedell Wij haffue och så skriffuit wåre vndersåther j Östhammer till, att the vforsumeligen skola vdsettie oss med en hoop vnge karle ther aff theris By, och sende wij tig Gabriell breffuett tillhonde, Hwarföre är wår willie, attu oförsumligen sender thet till Östhammar, och lather nw endeligen så förhandla, ath wij jnnen 8 eller 10 dagar bekomme dheden af Byn 10 eller 15 karler, medh gode wärier, Latendis thom komma hijttd till Stocholm. Datum vt in literia."
Kungen uppmanade alltså sin fogde att se till att Östhammar ställde upp med 10 till 15 unga karlar "med goda värjor" och detta inom åtta till tio dagar
Året därpå begärde kungen sjöfolk i en skrivelse, sänd till alla kuststäder. Många fartyg i den nya svenska örlogsflottan låg rustade, men det saknades sjöfolk. "Och effter till en sådan wäldig hoop örlugs Skip behöffues mycket siöfaridt folck", skrev kungen.
Förbudet att segla utrikes blev inte långvarigt. Snart började Östhammarsskepparna segla på vidare vatten än skärgårdsleden till Stockholm. År 1550 nämns i ett kungligt brev att Stockholm, Gävle och Östhammar beslutat "att med stora skepp besöka Frankrike, England och Nederland."

Sjöfarten kom igång på allvar


Det finns på riksarkivet bevarade tullhandlingar från den tiden som bevisar att sjöfarten från Östhammar verkligen kommit igång. Där nämns att Östhammarsskepparen Tord Kettilsson kom från Stralsund, att Lasse Finnbo med Per Dus skepp kom från Riga och att Mickel Dus och Per Klemsson kom från Riga , andra östhammarsskeppare kom med laster från Danzig och Reval. De hade med sig salt, humle, tågvirke och dyrbara tyger, kryddor, brännvin, tyskt öl, vin och mycket annat.
Bland de mottagande köpmännen nämns Jon Klausson, Måns Tomsson och Per Vilkesson. Därtill nämns också att två tyska skutor kommit till Östhammar med saltlaster. Östhammar var tydligen på väg att bli en blomstrande handelsstad.