Hustru Annas hemska öde

nna Nilsdotter var gift med styrmannen Markus Israelsson och de bodde med sina två barn och Markus gamle far Israel i en liten stuga vid hamnen.

Det var inget överflöd i deras hem. Markus tjänade 20 daler i sommarhyra som styrman, men det räckte inte långt. På vintrarna skaffade han sig en liten extrainkomst som skomakare.

Anna brukade hjälpa till med olika sysslor i gårdarna. Hon ansågs vara flitig, men också tungsint. Hon var svårmodig och hade fallenhet för grubbel.

En aprildag 1702 kallades hon till rådhuset för att vittna. Målet gällde en tröja, som Peder Menlös hustru Karin menade hade blivit stulen. Detta vittnesmål kom att bli den tragiska vändpunkten i Annas liv.

Hon fick lägga handen på Bibeln och svära vid sin själs salighet att hon talade sanning. För den tidens människor var himmel och helvete en självklar verklighet och eden en mycket allvarlig sak.

Efteråt gick Anna igenom vad hon sagt. Jo, hon hade sagt vad hon visste, men kanske hade hon inte kommit med de rätta orden, kanske hon hade glömt något. Hon kände en isande skräck.

Natt efter natt låg hon sömnlös och grubblade. Hon blev allt oroligare och till sist gick hon till stadens nye kyrkoherde, Nils Kyronius, och klagade sin bittra nöd.

Kyrkoherden försökte lugna henne och gick t o m hem till Anna ett par gånger för att försöka få henne att glömma de mörka tankarna.

Hans lugnande ord tycktes hjälpa, men Anna fick höra att det skvallrades om henne. Det fanns de som påstod att hon kommit med en falsk ed. Anna började grubbla igen. Hade hon talat sanning?

Till sist härdade hon inte ut längre. Hon gick till självaste borgmästaren.

Anders Höök tog vänligt emot henne och frågade om det förhållit sig annorlunda med tröjan än vad hon hade sagt. Hustru Anna svarade då att det förhållit sig just så som hon hade sagt.

Borgmästaren uppmanade henne då att inte bry sig om vad oförståndigt folk sade. Sådant var bara löst prat, menade han.

De mörka tankarna återkom

Nu hjälpte det inte vad borgmästaren sagt. Anna grubblade, låg sömnlös och fruktade för sin själs salighet. Till sist hade hustru Anna fått nog. Hon härdade inte ut längre i denna jämmerdal. Det var bara en sak som hon önskade och det var att få dö.

En höstdag smög hon sig ut ur stugan, sprang den korta vägen ned till hamnen och kastade sig i sjön. Det var dock några karlar som var ute och rodde, och de drog upp henne och ledde henne hem till gården.

Därhemma insåg man att Anna måste vaktas i fortsättningen. Den gamle Israel Markusson tog på sig uppgiften att vaka över Anna. Det var ett tungt ansvar, för Anna talade ständigt om att hon bara ville dö.

Bevakades ständigt

En gång var det nära att hon lyckades. Det var en bitande kall vinterdag och isen låg tjock. Anna sprang ut över isen, men hennes barn Israel och Elisabet samt borgaren Wittes flicka upptäckte vad som höll på att hända. De sprang efter hustru Anna och hann upp henne en halv fjärdringsmil från staden.

När de frågade hustru Anna vart hon tänkt ta vägen svarade hon att hon skulle till Agön, för där fanns en stor vak. Agön ligger vid Hudiksvall och dit är det trettio mil. Anna hade varit där i sin ungdom och nu hade det kommit för henne att där var den rätta platsen att ta sitt liv.

Barnen lyckades dock få med sig henne hem. Nu vakade man ständigt över henne och lyckades också hejda henne ett par gånger då hon försökte springa ut.

Den 24 april 1703 gick Anna till Erik Långs stuga för att hjälpa till med att knyta nät. Den femtonåriga dottern Elisabet var med för att vakta henne, och efter en stund kom också sonen Israel.

Hustru Margareta Brask var också där för ett hjälpa till med att väva. När de sedan samlades vid köksbordet för middagsmålet.

Då sade hustru Anna att det var år och dag sedan Gud övergav henne. De andra förstod att svårmodet kommit tillbaka och försökte lugna henne.

Efter måltiden skickade Erik Långs hustru flickan Elisabet till tullstugan för att få en accissedel och själv gick hon till kvarnen. Annas son Israel stannade inte heller, han hade ett ärende ute på sjön. Strax efter det att sonen gått reste sig hustru Anna och gick ut. Margareta Brask bad då Erik Långs pojke och sin egen dotter att följa efter hustru Anna.

Barnen följde hustru Anna till hennes stuga, men där vände hon sig om och bad dem gå tillbaka. Hon skulle strax komma efter. De gjorde som hon sade. Så fort barnen försvunnit  ur synhåll sprang hustru Anna ned mot västerhamen.

Där låg Barthous roddbåt och gungade vid den lilla bryggan nedanför Erik Brasks gård. Anna hoppade i båten. Där fanns bara en åra, men hon hade bråttom. Ingen fick hindra henne. Hon kastade loss och tog sig snabbt ut på sjön.

Just då kom Mikael Månsson nedför gränden. Vid Olof Håhls fäbodsknut mötte han Olof Ströms hustru. Som ropade åt honom att i Jesu namn ta båten för att hjälpa hustru Anna tillbaka med livet i behåll.

Han rusade ned till västerhamnen. Där fanns bara en roddbåt, och den låg långt uppdragen på land. Andra kom också springande och med gemensamma krafter fick de båten i sjön.

Erik Linds hustru, som också kommit ner till stranden, vred sina händer . Hon ropade till hustru Anna att tänka på sin själs salighet och inte kasta sig i sjön.

Anna lyssnade inte på ropen. Hon reste sig upp, stod still ett ögonblick liksom för att tänka efter och kastade sig sedan i vattnet. Ögonblicket därefter var hon borta.

Mikael Månsson rodde snabbt till den plats där Anna kastat sig i sjön, men lyckades inte rädda henne. Annas kropp hade sjunkit till botten, och där var det 12 famnar djupt.

Natten till den 2 juli blåste det upp till storm och när stadsborna kom ut på morgonen gjorde de en fasansfull upptäckt. En kropp hade kastats högt upp på en berghäll innerst i hamnen alldeles nedanför Tomas Mattssons gård. Det var hustru Annas lik. Eftersom hon var självspilling fick ingen röra hennes lik.

Hustru Annas tragiska död utreddes av rätten den 6 och 11 juli. Alla hennes grannar och bekanta hördes liksom alla som varit med om dramat i västerhamnen.

En hemsk dom

Rådstugurätten fann att hustruk Anna inte varit avita utan hade genom den ondes ingivande under svårmodiga tankar själv förkortat sitt liv.

Enligt fjärde kapitlet högmålsbalken fälldes domen att hennes kropp skulle bäras till skogs och där grävas ned utan ceremonier.

Domstolen beslöt att förvisa ärendet till hovrätten för prövning, men anhöll ödmjukt om att hovrätten skulle behandla ärendet så snart som möjligt "alldenstund den på stranden uppflutna kroppen en svår och besmittlig stank förorsakar. Dock må under tiden ingen av stadens invånare understå sig att röra eller flytta den döda kroppen".

Den 16 juli sände hovrätten sin dom till landshövdingen. Enligt denna skulle kroppen föras till skogs av bödeln och grävas ned, samt att detta skulle ske snabbt för att den olidliga stanken ej vidare skulle besvära folket.

Öregrunds dombok 6 och 11 juli 1703