är en ny badgäst kom till Öregrund gick han först till badkamrern för att skriva in sig. Inskrivningsavgiften var kanske den viktigaste om han kommit till staden för att bättra på sin hälsa. Då kunde han pröva på hälsosamma gyttjebad eller löga sig i väldoftande tallbarrsbad, allt för nedsatta priser.
Ville han ha en skön semester, dansa och roa sig,  så betalade han också den lite högre societetsavgiften. Då blev han medlem av badsocieteten, fick tillgång till societetshuset med piano, sällskapsspel. tidningsrum samt danstillställningarna, som ordnades två gånger i veckan.
Badsocietet? Det låter förvisso lite överklassigt, men societet betyder sällskap, och sällskap i sin tur är ett finare namn på förening.
Det var inte grevar, baroner och änkenåder från högre Östermalm som kom till Öregrund. Läser vi badgästlistorna  så finner vi att titlarna fru och fröken dominerar, men det fanns också åtskilliga grosshandlare, läroverkslärare, pensionerade högre tjänstemän och officerare samt fria yrken, t ex teaterfolk. Mestadels rörde det sig om solid medelklass, folk, som hade möjlighet och råd att ta långsemester i en trivsammare miljö än sommarstökiga stora städer.
Visst fanns det undantag. 1898 gästades badanstalten av den ryske greven Tolstoy och hans maka. Han hade dock inte kommit till Öregrund därför att ryktet om Öregrunds förträfflighet som badort spritt sig till Sankt Petersburgs salonger, utan för att han gjort sin svärfar mirakeldoktorn Ernst Westerlund sällskap på ett besök i staden.
1912 fick Öregrunds Havsbadanstalt sin genom, tiderna mest celebra badsocietetsmedlem, nämligen prins Wilhelm. Han hade kommit till staden som befälhavare på en torpedbåt. Då han liksom fick höra att det var dans på societetshuset, så ville de gå dit. Prinsen skrev alltså in sig i badsocieteten trots att det bara gällde några timmars besök.
Rent juridiskt sett var badsocieteten att betrakta som ett slutet sällskap. Rent praktiskt betydde detta att man kunde anordna danser och andra tillställningar utan att söka polistillstånd. På trettiotalet trodde badhusstyrelsen att man skulle få högre inkomster om man avskaffade badsocieteten och istället sålde biljetter vid danskvällarna. Några högre inkomster blev det dock inte, men däremot byråkratiskt trassel med myndigheterna.

Kommittén för Nytta och Nöje

Även om nu badsocieteten var ett slags förening så valde man varken ordförande eller kassör. Badstyrelsen stod ju för alla de fasta kostnaderna, societetshus, prenumerationer och musik. Däremot valde badgästerna varje år en Kommitté för Nytta och Nöje. Den hade vanligen sex eller sju medlemmar och hade som uppgift att berika badgästlivet med nöjen och förströelser av olika slag.
Kommittén arrangerade gemensamma utflykter, kanske en morgonpromenad till Höglyckeberget på Gräsön, kanske en ångbåtsutflykt till Östhammar och gästande av grannstadens badsocietet. Man arrangerade också kvällsunderhållningar och utnyttjade då de talanger, som fanns bland badgästerna.
Operasångaren Carl Lejdström lät höra sin stämmas välljud vid flera kvällsunderhållningar, ett par berömda premiärdansöser visade sin konst vid olika fester. Jenny Hasselkvist uppträdde vid en månskensafton och dansade både i parken och på societetshuset.
Den verkliga utmaningen för kommittén var dock Baderskornas fest, den stora säsongsavslutningen. Det var en fest med massor av aktörer och arrangemang och behållningen gick till baderskornas pensionsfond. Vi berättar på en annan plats om just en sådan fest, och läser man det referatet inser man att medlemskap i Kommittén för Nytta och Nöje krävde sin man - eller kvinna.

Societetshuset

Societetshuset var den givna träffpunkten. När badanstalten kom till låg societetssalongen en trappa upp i varmbadhuset. Varmbadhuset var tänkt som en paketlösning för hela badrörelsen. Man hade dock inte tänkt på att de varma badrummen låg  rakt nedanför salongen. Det blev därför hett som i en bastu i salongen, och öppnade man fönstren så blev det bastu med drag.
Än värre var att ångmaskinens utblåsningsventil var placerad rakt utanför salongens vägg. Där satt kanske herrar i godan ro och läste och en dam övade kanske något romantiskt stycke på pianot. Just då hördes kanske ett öronbedövande, hiskligt vrål, som fick gästerna att ramla av stolarna. Det var maskinisten, som blåste ut överskottsånga.
Det visade sig också att bjälklaget sviktade vid danskvällarna, och dansaftnarna fick därför flyttas till stadshotellet. Allt detta ledde förstås till många klagomål, och 1892 lät man därför bygga ett riktigt societetshus. Det blev en lyckad, trivsam samlingsplats för badsocieteten.

Öregrundsborna och badsocieteten

Och hur såg då Öregrundsborna på badsocieteten? Något flitigt umgänge mellan ortsbor och sommargäster var det inte fråga om. De mera välbärgade Öregrundsborna skrev visserligen in sig i societeten, gick till danserna och tittade på, men kom aldrig att riktigt engagera sig i societetslivet. När det gällde vanligt enkelt folk var den tidens klassbarriärer för stora. Sommargästerna från de stora städerna representerade en helt annan värld än den som sjömanshustrur och lotsfruar i Öregrund kände till.