När Bellonagrundet
fick sitt namn

ellonagrundet har fått sitt namn efter 40-kanonersfregatten Bellona, som strandade där den 12 september 1809. Bellona var ett vackert och välseglande fartyg, konstruerat av den berömde skeppsbyggaren Fredrik Henrik af Chapman.

Bellona gick av stapeln 1782 i Karlskrona och var med sin bestyckning av 40 kanoner starkare än de flesta andra fregatter i världen.

Förste chef på Bellona blev Johan Puke, amiralen som senare skulle leda den djärva utbrytningen ur Viborgska viken, den batalj, som i historieböckerna skulle få namnet Viborgska gatloppet. Fregatten kom också att sändas till Medelhavet vid två tillfällen för att skydda sjöfarten mot de sjörövande barbareskstaterna Algeriet och Marocko.

1808-1809 års krig blev en militär katastrof. Ryssarna ockuperade Finland och en rysk invasionsarmé opererade i Västerbotten.

Bellona var ett av fartygen  i den eskader, som förde en svensk landstigningshär till Västerbotten. Detta var en blixtoperation, ledd av amiral Puke. På bara 37 timmar seglade den svenska flottan ca 200 sjömil i tät dimma och resultatet blev också att den ryska hären överraskades och det värsta hotet mot Sverige avvärjdes. (Bilden: Bellona och Bellonagrundet, akvarell av Stig Bergvall).

Det var på hemväg från denna operation som Bellona mötte sitt öde. Hennes fartygschef överstelöjtnant (man använde lantmilitära titlar inom flottan på den tiden) Johan Lagerbielke, berättar om vad som hände i en rapport, som finns bevarad.

Kurs mot Öregrund

Tidigt på morgonen signalerades från flaggskeppet att kursen skulle sättas mot Öregrund. Vid tiotiden var fartyget tvärs Örskärs fyr och Lagerbielke överlämnade navigationsuppgiften till lotsen Lindquist. Denne gav nu alla kurser som skulle styras. Fregatten seglade rumskots med tre bottenrevade märssegel, stagsegel och mesan. Den gjorde god fart, mellan sex och sju knop.

Fregatten törnade på grundet utanför Djurstens fyr. Lagerbielke gav genast order om att bärga seglen. Slupen och barkassen sattes i sjön och varptross och ankare lastades in.

Vinden var ONO till NO och sjön gick ganska hög. Det blev ett hårt arbete att få ut det tunga varpankaret. När ankaret efter ett par timmars arbete kommit på plats togs den grova kabeln ombord och styvhalades med gångspelet. Under tiden kom andra båtar till hjälp och även babords tunga ankare släpades ut och kabeln styvhalades med så mycket kraft som möjligt.

Det enda som hände var att fregatten vreds på grundet. Nu började situationen bli allvarlig och fartygschefen gav order om att tömma alla fat och tunnor ombord. Stänger och rår togs ner, barlasten vräktes överbord. Allt gjordes klart för att även kasta kanonerna i sjön.

Hela tiden högg fregatten illa mot grundet. Sjön blev allt besvärligare och en av fregattens slupar kantrade i bränningarna intill. Vid sextiden fann man att fregatten tog in vatten. Två pumpar hade hållits igång hela tiden, men nu steg vattnet kraftigt inombords.

Nu insåg Lagerbielke att fregatten var förlorad. Det var ingen mening med att försöka lätta fregatten ytterligare genom att kasta kanonerna ombord. Läckorna var så svåra att fregatten förmodligen skulle sjunka om den gled av grundet.

Allt hopp ute

Vid åttatiden signalerade Lagerbielke att allt hopp var ute att rädda fregatten. Hela besättningen utom pumplagen gick i båtarna - risken att fregatten skulle kantra var påtaglig. Först lämnade de sjuka fartyget, sedan överfördes segel och tågvirke till andra fartyg. Till sist skeppades manskapet bort.

Klockan två på natten stod vattnet redan högt inombords och fregattens slagsida ökade. Officerarna och de sista besättningsmännen lämnade Bellona.

Det mesta ombord kunde bärgas innan fregatten några dagar senare kantrade.

Man kan ju fråga sig hur ett örlogsfartyg kunde gå på ett välkänt grund i klar sikt. Överstelöjtnant Lagerbielke kommenterade vad som hänt i sin rapport till amiralitetet:

"Orsaken till denna för Kongl. Maj:ts och Rikets olyckliga, kostsamma samt för mig så smärtande händelse kan jag ej tillskriva annat än det, att troligtvis pricken på grundet av någon förut seglande fartyg eller stormen blivit rubbad och flyttad från sitt ställe, emedan han lämnades om styrbord som han borde. och den andra pricken , som även skall vara på grundet, var så ovanligt liten, att den ej varken av lotsstyrmannen eller någon ombord  kunde före olyckan observeras. Ganska troligt är ock, att en kunnigare lots än skärgårdsstyrman Lindquist hade avböjt denna olyckliga händelse".