Den vältalige Benedictus Cumulinius


an hette något ganska enkelt och vardagligt på den tiden då han studerade teologi i Uppsala. När han tog sin examen och blev prästvigd valde han, som så många andra präster på den tiden, att latinisera sitt namn. Den nye unge prästen kom alltså att heta Benedictus Cumulinius.
Detta var, tyckte han, ett verkligt värdigt namn, som skulle passa bra den dag då han stod i sin domkyrka med biskopskorset blänkande på bröstet och välsignade menigheten. Den unge Benedictus var nämligen helt övertygad om att han skulle bli något betydelsefullt, för han var i allra högsta grad medveten om sin förträfflighet. Han glänste också gärna med sin nyförvärvade lärdom och kryddade ständigt sitt tal med latinska ord.
Han blev inte bara prästvigd, utan kort därefter också sammanvigd med den vackra Britta Johansdotter. Detta var faktiskt något alldeles nödvändigt, för Britta väntade barn.
Dessvärre verkade domkapitlet inte lika övertygat när det gällde Benedictus förträfflighet.
Dag efter dag gick han till domkapitlet och frågade om något prästkall blivit ledigt. På domkapitlet ruskade man bara på huvudet. Det var svårt att finna en beställning för honom, för det fanns gott om nyblivna präster. Benedictus blev allt otåligare och hustru Britta likaså. De måste ju ha en inkomst.

Blev skollärare i Öregrund

En dag fick Benedictus besked om att man sökte en pedagogus i Öregrund. Skolans lärare hade plötsligt avlidit och man måste nu få tag på någon som lärde barnen läsa och skriva tills man hunnit ordna lärarfrågan för gott. Det var alltså bara fråga om en tillfällig tjänst, men en fördel var att den kunde tillträdas omedelbart.
Benedictus hade ingalunda tänkt sig att undervisa okunniga barn, men nöden hade ingen lag. Han måste ta arbetet i Öregrund vare sig han ville eller inte, för nu var kassan knapp.
Han och hustru Britta tog därför sitt pick och pack, städslade en hästskjuts och kom till staden vid Grepen.
Benedictus var inte särskilt imponerad av vad han såg. För en ung man, som var van vid Uppsala, tedde sig staden oansenlig. Än värre var det med stadsborna. I Öregrund fanns det, tyckte han, bara råbarkade sjömän och inskränkta hantverkare.
Benedictus insåg snabbt att han skulle komma att sakna sina lärda kamrater i stiftstaden.

Hustrun rynkade på näsan

Hustru Britta rynkade på näsan när hon såg lärarbostaden. Det var en liten stuga strax intill skolhuset, lika låg som den var lång. Stugan var inte precis förfallen, men den var dåligt underhållen.
Stadstjänaren Mårten Klook, som visade stugan, påpekade att den hade två kammare, och detta var väl egentligen det enda som talade till husets förmån.
Bostaden var en löneförmån. Till denna kom den fasta lönen, som hade fastställts till värdet av tio tunnor råg. Detta var verkligen inte mycket, tyckte Benedictus. När han klagade på den dåliga lönen påpekades det att själve kyrkoherden, ärevördige Hans Johannis, inte hade mer än femtio tunnor råg om året i fast lön. Det framhölls också att Benedictus hade fri bostad och förvisso skulle de tio tunnorna råg räcka till sovel på brödet.
I Öregrund log man i mjugg åt den unge prästen, som tyckte sig vara förmer än stadsborna. Det verkade som han inte kunde säga en enda mening utan att blanda in latinska ord. Till och med borgmästaren reagerade. Anders Höök var ju som domare kunnig i latin och han började snart att referera till stadens nye, tillfällige pedagogus, som Audisus perceptorer Benedicti Cumulinius, dvs den vältalige läraren Benedictus Cumulinius.
Hustru Britta hade lätt att komma till tals med folk och fick snart bekanta. Hon blev god vän med rådmannen Peder Nilssons hustru Karin Christiansdotter.
En vacker dag berättade hustru Karin för Britta att urmakaren Haupts hustru spridde ut elaka rykten om Britta. Hon pratade nämligen vitt och brett om att Britta varit ihop med Benedictus före äktenskapet. Det var en stor skam och synd att Benedictus, som handlat så illa både mot Guds och människors lag blivit prästvigd, hade hon sagt.

Tarvlig och nedrig sladdertacka

Britta tog vid sig ordentligt, men hon var inte den som fann sig i vad som helst. Hon talade om för alla, som hon mötte, att hon ansåg att urmakare Johan Haupts hustru var en tarvlig och nedrig sladdertacka och att hon minsann visste vad det där fruntimret gick för. Urmakarehustruns skvaller var försmädligt, men det skulle bli värre. I augusti, just som Benedictus börjat försöka att lära en särdeles bråkig samling barn att läsa och skriva, hände det något så upprörande, att det skulle förfölja honom till hans dagars ände.
Det började med att den ärevördige gamle kyrkoherden Hans Johannis kallade honom till prästgården. Benedictus bokstavligen ilade dit, för han var fylld av förväntningar. Skulle kyrkoherden be honom att ta hand om gudstjänsten en söndag?
Icke. Kyrkoherden hade kallat honom för att han önskade att Benedictus skulle varna skolbarnen för trolldom och häxor. Hans Johannis berättade att det hade kommit en ung flicka från Hälsingland, som bekänt både för honom och rådhusrätten att hon flera gånger förts till Blåkulla av onda trollkvinnor. Dessa häxor hade också haft med sig många små barn från Öregrund till djävulens boning. Nu måste allt göras för att förmana barnen så att de var på vakt mot alla onda anslag, hade kyrkoherden sagt.
Ett par dagar senare knackades det på skoldörren. Det var stadstjänaren Mårten Klook, som sade att pedagogus och hans hustru omedelbart skulle bege sig till rådstugan för att vittna i den pågående rättegången.
Det var fullt med folk i rådstugan. Borta vid bordet vid kortväggen, där borgmästaren och rådmännen satt, stod en ung flicka. När Benedictus och hustru Britta kom in i salen pekade flickan på dem.

Hade Benedictus flått djävulens häst?

Jo, det var dem som hon hade sett i Blåkulla. Där hade Benedictus Cumulinius flått en häst medan glasmästarens Anna hjälpt till att hålla fast kadavret i bakbenen. Hustru Britta hade suttit på en bänk och tittat på.
Benedictus blev så upprörd att orden stockade sig i halsen. Skulle han ha varit i Blåkulla? Vilket infamt påstående! Flått en häst! Skulle han, en andans man, ha utfört en rackarsyssla? Han vände sig rasande mot flickan, som vågat påstå något sådant, men hon såg honom oberört rakt in i ögonen.
När han tänkte närmare efter kom han ihåg att han känt sig besynnerligt matt och mörbultad när han vaknat efter den natt, då flickan påstått att han varit i Blåkulla. Kunde någon trollkärring ha kastat sin förbannelse över honom? Sådant kunde man ju inte skydda sig mot, men att hon skulle ha fått honom till att flå en häst? Aldrig!
Den unge läraren hade han inget emot ett glas gott vin. Ibland gick han till stadskällaren och tog sig ett glas rhenskt. Där träffade han en kväll urmakaregesällen Erik, som visade sig vara en glad och lustig karl. Erik hade vandrat vida kring i världen på sina gesällvandringar och då besökt många stora och märkliga städer, berättade han. Han hade arbetat för många urmakaremästare, men ingenstans hade han råkat ut för en så slem mästare som Johan Haupt.

En bråkig och snål slavdrivare

Johan Haupt var en bråkig och snål tysk och rena slavdrivaren. Han var snål som synden och den som lämnade in något till honom fick skylla sig själv. Det hände att kunden fick gå till rådhusrätten och stämma Haupt för att få tillbaka sina ägodelar. Hans hustru var inte en bit bättre, rena satmaran.
Benedictus lyssnade intresserat. Detta var ju just vad Britta menade. Det blev flera glas vin och Benedictus talade länge och mycket om den snåla magistraten i Öregrund.
Ett par kvällar senare knackade Erik, urmakaremästare Haupts gesäll, på Benedictus dörr och undrade om Benedictus och Britta kunde ge honom tak över huvudet för några nätter. Johan Haupt hade nämligen kastat ut honom och nu hade han ingenstans att ta vägen.
Ett par kvällar därefter knackade det åter på dörren. Utanför stod en rödbrusig och vredgad urmakaremästare.
Detta var förhistorien, resten framgår av det protokoll som fördes vid den laga rättegången i Öregrunds rådstuga. Vi skall citera vad skrivaren präntade ned den gången:

Kallade honom hundsvott

Den 21 nobember 1674 hölls rättegång i Öregrunds rådstuga. Benedictus Cumulinius kärade då mot urmakarmästaren Johan Haupt, varvid han gjorde gällande att Haupt kallat hans hustru en hora, samt att Haupts hustru skulle ha spritt ut på staden att Cumulinius hustru hittat på öknamn på många kvinnor i Öregrund, samt att mäster Johan kommit in i i lärarbostaden och brukat skamlig mun och kallat honom en hundsvott samt hotat att klå upp honom, samt att mäster Johan några kvällar senare velat tränga sig in i Benedictus stuga med våld.
Flera vittnen hade kallats när det gällde vad mäster Johans hustru hade sagt om Benedictus hustru, men ingen kom ihåg vad som hade sagts.
Mäster Johan nekade till att han skulle ha kommit in i Cumulini stuga, varit oförskämd och utmanat honom. Han sade att han bara hade kommit dit för att fråga lite om det skvaller som förekommit mellan deras hustrur
Han nekade helt till att han skulle ha kallat Benedectus för en hundsvott. Sista gången hade han varit där för att hämta ett skruvstäd som hans förra gesäll Erik inte hade lämnat tillbaka.
Rätten övervägde noga saken och fann att kärandet inte kunde bestyrkas med vittnesmål. Parterna manades till förlikning, vilket de vägrade, varför rätten beslöt "att det för att det ingen Tvist dem emellan skulle vara skall därföre på det sådant härefter icke må ske ett vite på 40 daler silvermynt utdömas".
Benedictus Cumulinius tjänst som pedagogus kom att bli betydligt långvarigare än vad han räknat med. 1676 bröt han och hustru Britta upp från den dåligt underhållna lärarebostaden. Då hade han nämligen köpt en gård vid Björnstigen nordost om klockstapeln och för denna betalat tullskrivaren Axel Bäck 52 daler silvermynt.
Han och hustru Britta stannade faktiskt i Öregrund ända till 1681, då han fick en tjänst i Stockholm.

(Öregrunds domböcker 21 november 1674.