et berättas att det var en gumma som genom sitt slarv ställde till med den stora branden i Öregrund söndagskvällen den 14 juni 1829. Hon hade tänkt åka till marknaden i Östhammar för att sälja strömming, och började därför att halstra strömming i lä under en bod på krukmakare Haggrens gård nära klockstapeln.

Det gick som det gick. Boden tog eld och elden spred sig snabbt.

Den kvällen rådde stark västlig vind och inget kunde hejda branden. Den spred sig på bred front längs Kyrkogatan tilll Rådstugatan och ner till hamnen. Det var den mera välbärgade delen av staden som lades i aska.

Hus efter hus antändes. På bara tre timmar lades Öregrunds centrala delar i aska. Människor förlorade allt vad de ägde, många hann bara rafsa åt sig sina värdefullaste ägodelar.

(Bilden: Brandspruta från 1830-talet)

I Weckoblad från Gefle av den 30 juni samma år kan man läsa: "Omkring klockan 6 hade Wådeld uppstått uti stadens Wästra del, winden gaf den riktning efter den bäst byggda Gatan, och inom tre timmar woro 30 gårdar ödelagda, ibland wilka Rådhuset, Prestgården, Skolbyggnaden och Tullhuset.

De olyckliga Inwånarne sökte att genom i sjelfwa Hamnen av Meubler m m anlagda flottor rädda desse, men elden kastade sig på dem, antände och, förbrende dem jemt med wattenytan, under det de af winden drefwos utåt farwattnet. Förlusten sträckte sig således ej blott till Boningshusen, utan allt, äfwen Matförråden, blefwo ett rof för Lågorna."

Vid rådhusbranden förstördes alla stadens gamla handlingar.

Stadsbranden väckte stor uppmärksamhet. Kung Carl XIV Johan skänkte 1 500 riksdaler ur egen kassa till nödlidande och det ordnades också med en stor riksinsamling.

Brandfaran i den tidens tättbebyggda trästäder var mycket stor. Efter branden utfärdades också en ny sträng brandordning för Öregrund. Tak skulle inte få täckas med annat än tegel, brandvakter skulle nattetid patrullera i staden och stränga böter drabbade den som slarvade med elden.