Brandordningen av år 1830

en stora branden 1829 fick sitt efterspel i nya och stränga bestämmelser om brandskyddet. 1830 utfärdade kung Carl XIV Johan en ny brandordning för staden.

I denna stadgades att alla i staden var förpliktigade att så varsamt  hantera elden att våda inte kunde uppkomma och att det inte var tillåtet att i hus eller rum överge brinnande eld eller tänt ljus, än mindre att somna innan ett tänt ljus var släckt eller ställts i ett vattenfyllt kärl.

Ingen fick bära ljus,  bloss, fackla eller röka tobak på gata eller gränd, eller inom sin gård i stall, lada,  uthus, vind eller var som helst där eldfängda ämnen fanns. Det var också förbjudet att utan tillstånd avfyra kanon, nickhake, gevär eller att kasta raket varken dag eller natt i staden.

Det stadgades också att husägare, som saknade egen brunn, alltid skulle ha ett vattenfyllt kar stående och att det nattetid alltid skulle finnas minst ett ämbar vatten tillhands.

Brandvakt skulle hållas nattetid, två karlar skulle då patrullera och anmärka när brand, stark rök, gnistor eller andra tecken på brand visade sig. När fara var vid handen skulle skulle de med "anskri och eldrop samt klappande på portar och luckor väcka de i grannskapet boende".

I förordningen ålades staden att på allmän plats ha till förfogande en slangspruta, fyra brandsprutor, brandsegel, stegar, brandhakar och släckviskor.

Högsta befäl vid eldsvåda tillkom borgmästaren och om han då inte var närvarande skulle den äldste rådmannen föra befälet.

Några år senare beslöt magistraten att skärpa brandskyddet ytterligare. Man var tveksam till systemet med de uttagna brandvakterna. Ända sedan 1600-talet hade borgarna i staden varit skyldiga att var och en i sin tur göra nattvaktstjänst. Detta hade inte alltid fungerat bra och under senare år hade man för säkerhets skull också tagit ut en patrull, som skulle se till att brandvakterna skötte sin övervakning på rätt sätt. Nu tyckte man att det var klokast att använda fast anställda brandvakter.

Två brandvakter anställdes och de fick sitt kontor i klockstapeln. De hade att en gång i timmen efter mörkrets inbrott göra en rond genom stadens gator och vid femton olika gathörn ropa vaktropet. Var då klockan tio ljöd det:

"Klockan är tio slagen, Guds härliga mäktiga hand bevare vår stad från eld och brand, klockan är tio slagen."

Man sov nog inte så bra i Öregrund på den tiden, men man kunde åtminstone vara säker på att nattvakterna verkligen gjorde sin rond...

(Läs om den stora stadsbranden 1829: Stadsbranden