Dragoner och övergrepp

en karolinska hären krossades vid Poltava, men nya arméer stampades fram. Pressen var hård på regementscheferna att bringa upp sina regementen till full numerär, och nitiska officerare gjorde sitt bästa eller rättare sagt sitt värsta.
1713 sviktade försvaret i Finland och man började att frukta invasion i Sverige. Den biträdande borgmästaren i Öregrund, tullnären Mårten Forswall, skrev flera gånger till landshövdingen och påpekade stadens utsatta läge.
Mot våren blev han bönhörd. En styrka ur ett norrländskt tremänningregemente kom till staden. Detta betydde naturligtvis också kostnader för staden Magistraten begärde att få ta ut ersättning ur skattemedlen, och föreslog att det skulle ordnas med en förläggningsbarack för krigsfolket då "det i denna fattiga staden" fanns få möjligheter att ordna med inkvartering.
Ett tremänningregemente var det tredje uppbådet och hade enrollerats sedan det bästa rekrytmaterialet redan förbrukats. Man kan förmoda att många av soldaterna var tidigare tiggare och lösdrivare, som nu med våld tvingats svära trohetseden.
Soldaterna uppträdde bryskt, oförskämt och obstinat. Det dröjde inte länge förrän magistraten tvingades att skicka in en klagoskrift till landshövdingen med innehållet att borgerskapet hade hoppats att få konungens folk till staden för sitt försvar och sin säkerhet mot fienden, men funnit att man nu måste frukta för de egna soldaterna.

Klagomål på soldaterna

Det skickades också in andra klagoskrifter till landshövdingen över de övergrepp som förekom, bl a från fyrmästaren på Örskär.
"I all djupast ödmjukhet nödgas jag fattige ålderstigne man, vaktmästare (fyrvaktare) på fyrbåken på Örskäret, inför Eders nåde beklagligen tillkännagiva huru jag råkat uti den ångest att de i Öregrund liggande och inkvarterade officerarna hava på den Stora böndagen den 10 dennes då min son var och bevistade gudstjänsten uti Gräsö kapell strax efterförrättad gudstjänst på kyrkvägen så att sägandes med list praktiserades
hit till Öregrund och honom som en lösdrivare antastade, dock honom då strax uppå en min i häpenhet utgivne revers att inom 12 dygn skaffa en karl i stället, honom på fri fot ställt, men vad hände icke långt därefter, jo, inom en timme de ånyo månde angripa och locka att taga pengarna, en dubbel carolin, under förevändning att därmed värva en karl i stället, vilket sedan blev annorlunda uttryckt så att han nolens volens om morgonen därefter som var i lördags måste svärja fanan och sålunda alldeles kommer i deras våld så väl emot sin egen som min och dess gamla moders ja och samtycke, som oss uppå vår ålderdom så mycket mera grämer och till sinnet går som han är vår endaste son, den vi till den ändan hava både i skrivande och räknekonsten låtit informera att efter mig företa av högloveliga Cammar Collegie oss redan belovat är, att han tjänsten succedera skall. Nu emedan högbemälta Collegium har i nåder förunnat mig där jag om någon skulle tvenne drängar, men för den knappa närings skull uppå en så vitt avlägsen havsklippa icke mäktat underhålla mer än en dräng och det intills nu denne min ende son Petter Svedman, som de nu värvat
för den skull som jag honom nu emellertid så undervisat med speglarnas renhållande och som nedertagande så att icke solens hetta kunde igenom fönstren göra den verkan att speglarna tända eld av sig själv, det Gud dock avvända, till vilken ända jag under min destinerade resa till Stockholm att skaffa nödiga materialer till fyrningen nu instundande Bartolemie tid hade honom anbefallt med aktsamhet dessa speglar nedertaga och rensa, men som sagt är tideligen blivit av dessa officerare antastad varigenom om i så fall verket blivit hindrat och Kongl. Majts importante revenuer
icke allenast märkeligen komma att lida utan utan de sjöfarande en obotlig skada skulle hända tima så förbehåller mig i underdånighet att den därtill vållande må själv häfta för det ansvar som därpå kan följa, ödmjukeligen bönfallande Eders nåde täcktes för ovannämnda skäl och orsaker hos välborne herr översten Böckler in antecessum förmå en nödgunstig ändring härutinnan att denne min son kunde ifrån en sådan egenvillig och emot Kongl. Maj:ts allranådigaste utgångne värvningspatent stridande värvning bliva entledigad, varom jag även icke underlåta skall vid min önskliga ankomst till Stockholm vill Gud hos det högloveliga Cammar Collegium underdånigast supplicera."
Daterat 13 maj 1713 och undertecknat Petter Svedman.
Soldaterna var inte bara inkvarterade i Öregrund utan också i de omgivande byarna. Även där skedde övergrepp. Här en klagoskrift från Sund:

Bonde i Sund tvångsvärvades

"Uti allra största ödmjukhet önskar jag fattige bonde vända mig till
Eders nåd med min allra ödmjukaste supplik och mig beklaga över hur hårt och svårt jag blivit av en del av överste välborne herr Böcklins soldater hanterad vid deras vistelse i Sunds by i Börstils socken nästlidna midsommarafton och detta i mitt eget ringa hus sedan en soldat givit mig en tredalersplåt att förvara åt honom till morgonen. När jag tagit emot denna tvingade de mig att dricka Kunglig Majestäts skål, tagandes mig somliga baklänges uti håret, undersökte mig i munnen och med manskapets tillhjälp klädde på mig rock rock och värja samt gehäng varefter jag direkt därefter blev tagen i arrest föregivandes utan sanning att jag hade tagit plåteni värvningspengar.
Samma karl tog om morgonen plåten igen samt allt annat, som jag fattig bonde och hustru hade, samt kastade handlöst mitt lilla barn, ett av fem barn, undan tvenne gånger då detta skrikande höll mig om knäna.
Eftersom jag är en gammal och tandlös gubbe är jag ändå oduglig till krigstjänst och i värvningsplakaten anges att ingen skall med våld tagas till värvning, varför jag anhåller i djupaste ödmjukhet etc."
Undertecknat Erik Andersson i Sund.
Tullnären och vice borgmästaren Mårten Forswall, som skrivit till landshövdingen och framfört önskemål om att soldater skulle skickas till stadens skydd, fick det hett om öronen. Borgerskapet höll honom ansvarig för vad som skett, och det hela slutade med att Forswall skrev till landshövdingen och begärde att få bli entledigad från sin post som rådman och vice borgmästare.
Dessa soldater drog dock strax vidare.
Året därpå tog ryssarna Åland och oron för ett ryskt anfall växte. Staden vädjade åter om militärt skydd.
Generallöjtanten och guvernören Taube, chef för försvarsåtgärderna mot ryssarna, beslöt då att posteringar skulle upprättas i Öregrund, Norrtälje och Grisslehamn för att hindra ryssen att komma över sjön.
Posteringen i Öregrund skulle omfatta en löjtnant och sex dragoner med instruktion att ge akt på vad som hände i skärgården.
Den 15 augusti kom dragontruppen till Öregrund. Löjtnant Carl Gustaf
Sjöblad och hans sex dragoner red in i en öde stad. Det hade kommit ett falskt alarm om att ryssen var på väg och nästan alla hade flytt till skogs med sin egendom. Det var bara några få borgare som stannat kvar
När borgerskapet kom tillbaka från sina gömställen inkvarterades dock soldaterna hos borgerskapet.. Därmed hade staden fått en ny betungande
utgift, för denna inkvartering skulle bestå ända tills några få dagar före de ryska galärernas ankomst.
Sjöblads dragoner tillhörde Ståndsdragonerna, men andra förband skulle avlösa dem. När ryssen löpte in i skärgården var det de Karelska dragonerna, som upprätthöll posteringen.
Det blev dryga utgifter för posteringen. I stadens räkenskaper för1714 kan man läsa att löjtnanten Carl Gustaf Sjöblad i stället för husrum och kost njutit i underhåll och förplägnad 10 öre smt om dygnet för sig och sin dräng under 92 dagar, sammanlagt 28 daler 24 öre smt, medan det för samma tid utbetalats till korpralen och de sex dragonerna 4 öre smt per dygn, sammanlagt 80 daler 16 öre smt, vartill kom betei borgarnas hagar för de elva hästarna, för 1 daler 12 öre silvermynt.
På sommaren 1914 kom höga officerare till Öregrund. Det var generaladjutanten Severin och överstelöjtnant Rydingsvärd, som tillsammans med en grupp lägre officerare skulle rekognoscera i skärgården.
Vid detta tillfälle fick vice borgmästaren Erik Kihlberg order att skaffa fram två båtar för de officerare som skulle fara omkring bland öarna. Då de flesta Öregrundsborna flytt med anledning av larmet om att ett ryskt angrepp var förestående, fanns det mycket få båtar kvar.
Kihlberg fann därför ingen annan utväg än att ta borgmästare Hööks änkas båt och kyrkvärden och skepparen Johan Hilleströms.
Hilleström var en tvärvigg som redan retat upp magistraten genom att vägra löjtnant Sjöblad logi och vid delgivningen av denna order kallat stadstjänaren Hendrik Skylhammar för en gammal räv.
När Hilleströms båt skulle göras klar upptäckte Kihlberg att kyrkvärden tagit tillbaka den. Kihlberg begav sig därför ner till hamnen tillsammans med borgaren Johan Sundberg för att hämta båten på nytt.
Hilleström vägrade dock att släppa ifrån sig båten. Så fort vice borgmästaren lossade den, så förtöjde han den igen. Kyrkvärden uttryckte därvid också sin förvåning över hur staden kunde ha en byting och hundsfott till borgmästare.
Generaladjutanten kom ut på bryggan tillsammans med två officerare från Fersens dragoner, Anders Svärd och Knut Wesenberg. Generaladjutanten var en barsk man, som inte hade lust att ackordera med en trilsk borgare, utan beordrade de båda officerarna att ta båten med våld, och under det följande uppträdet kallade kyrkvärden officerarna för hundsfottar och pojkar.
Bråket fick sin fortsättning i en rättegång året därpå, men målet
uppsköts och då följande års dombok saknas är det inte gott att veta hur det hela slutade.