Byn vid Edshammaren

et finns ingen som vet när Östhammar kom till. Det enda vi vet är att kung Albrekt 1368 utfärdade det första kända privilegiebrevet för staden och i detta hette det att det var en förnyelse av de privilegier och rättigheter, som staden "av ålder haft."
Östhammarsborgmästaren Samuel Groop gjorde vid 1762 års riksdag gällande att Östhammar skulle haft stadsprivilegier sedan 1100-talet, men det finns inga handlingar, som bestyrker den saken.
Från början låg det som skulle bli Östhammar vid Ed. Där kan ha funnits en liten by redan på vikingatiden. Ed betyder båtsläpa och vid Ed rullade man över båtarna på stockar från inlandsvattnet till saltsjön.
På 1000-talet var havsytan bortåt högre än idag. Uppland var ett långt vattenrikare land än i dag, djupa vikar skar in i landet, åar var floder och småsjöar vida vatten. Olandsån och dess sjösystem var då en viktig samfärdsled i norra Uppland. En av Olandsåns sjöar nådde ända fram till Ed, där bara Börstilsåsen skilde den från närmaste havsvik.


Blev handelsplats för fiskare och bönder

Det var bara ett smalt näs som skilde inlandsvattnen från saltsjön. Ed blev därför en genväg till skärgården för Tiundalands bönder, och till Upplands inland för skärgårdsborna. Där blev det en naturlig handelsplats. Hit kom kustens fiskare för att möta bönderma och byta till sig spannmål och andra produkter mot strömming och torkad fisk
Det som i dag heter Östhammarsfjärden var på vikingatiden en viktig farled. Den gick via Granfjärden mot Sund, via sjön Strömmen och Snäcksjön till Kallrigafjärden och Grepen.
Den lilla byn på åsen vid Ed låg alltså också väl till för sjöfart. Forskarna har tvistat om hur länge farleden mellan Granfjärden och Kallrigafjärden kunde hållas öppen. Den bör ha grundats upp tidigt, kanske redan på 1200-talet. Säkert försökte man hålla den öppen så länge som möjligt.
För några år sedan fann man också lämningar av en båtsläpa inte långt från Snäcksjön, som visar att man även efter uppgrundningen släpade fram båtarna till Kallrigafjärden.


Gamla farleder grundade igen

Under tidernas lopp höjde sig landet alltmer efter inlandsisens tryck. Det betydde inte bara att gamla farleder blev oanvändbara, utan även att passagen över åsen vid Ed blev allt bredare, Det började bli alltmer besvärligt att släpa över fartyg.
Där Gammelbyängen ligger i dag hade det bildats en liten skyddad lagun med ett utlopp till fjärden, ungefär där Nordanviksstenen står idag utanför kommunalhuset. I denna grunda lagun låg en holme, som använts som gravholme redan på 1100-talet.
Man flyttade till denna skyddade, naturliga hamn och byggde en ny by på bergssluttningen ned mot vattnet, inte långt från där Gammelbyvägen ligger idag. När detta skedde är osäkert. Det kan ha varit så tidigt som under sista delen av 1200-talet, men också i början av 1300- talet.
Det har diskuterats en hel del om hur namnet Östhammar uppkommit. Platsen kallades ursprungligen Hammar, eller Hamar, som det skrevs på den tiden. Hammar betyder stenig skogsbacke och passar väl in på området för den ursprungliga bebyggelsen, som ju än i dag kallas Edshammaren. När man sedan flyttade byn österut till hamnlagunen, kan det ju tänkas att man kallade den nya byn för Östhammar då den ju låg öster om gamla Hammar.