Efter hemsökelsen

et var en förlamande, beklämmande syn som mötte de första öregrundare som vågat sig tillbaka till den förhärjade staden efter ryssarnas mordbrand.
Förstörelsen var total. Det fanns bara askhögar och sotsvärtade skorstensstockar, ja, ibland inte ens det, för från andra berättelser vet vi att ryssarna också slog sönder skorstensstockar och eldstäder.
Tsar Peter hade gett order om att kyrkorna skulle skonas, men Öregrunds kyrkas eldfängda spåntak hade inte klarat gnistregnet.
Taket var illa åtgånget, mycket av inredningen, bl a bänkarna, hade förstörts. Hettan från de brinnande gårdarna runt omkring hade fått vapenhuset att rämna. Klockstapeln hade brunnit ned, kyrkporten hade förstörts och ryssarna hade rivit ned bogårdsmuren. Storklockan hade förstörts vid branden. Lyckligtvis hade dock lillklockan tagits ned och sänts bort, kanske för reparation, så den hade undgått förstörelsen.
Antagligen hade ryssarna också försökt förstöra bålverket, stadens pir. Detta antyds av flera notiser i domböckerna om borgare, som lagt beslag på brända stockar från bålverket.
Vi kan bara föreställa oss vad Öregrundarna kände den gången. En del ägde bara de kläder, som de hade på kroppen, andra hade kanske lyckats rädda sina fattiga slantar och det värdefullaste bohaget.
Deras hem var nu bara en hög aska.
Vid tidigare bränder hade man kunnat söka husrum hos släktingar och vänner på landsbygden. Det gick inte denna gång, för nu var det ju inte bara Öregrund som lagts i aska utan också alla gårdarna vid kusten.
För de flesta blev vintern en eländets och umbärandenas tid. Många flydde till Uppsala, Gävle eller till det av flyktingar överfyllda Stockholm.
En del av dem som då lämnade staden kom aldrig tillbaka. De föredrog att bosätta sig på en plats, som inte så lätt kunde nås av fienden.
På våren var dock de envisaste tillbaka, de som beslutat sig för att stanna och bygga upp sin stad.
Stadens privilegier konfirmerades vid 1720 års riksdag. Därmed hade myndigheterna godkänt att Öregrund skulle byggas upp igen.
Det var brist på allting, virke, verktyg och pengar. Det fanns inte ens pengar till löner för stadens tjänstemän, men magistraten började trots detta att fungera igen.
Borgmästare Erik Kihlberg, som först hade resignerat och sökt borgmästartjänsten i Ystad, tog sig samman och började att kraftfullt agera för stadens återuppbyggnad.
Redan 1719 hade han begärt att Östhammarsborna skulle flytta till Öregrund, men detta ärende hann aldrig tas upp av riksdagen innan ryssarna brände ner de båda städerna. Nu ivrade Kihlberg för att tvåförsvagade städer skulle bli en, underförstått Öregrund.
Staden fick också en ny kyrkoherde. Kyrkoherde Kyronius lyckades fåförflyttning till Björklinge och 1720 installerades Erik Wretman som Öregrunds nya församlingsherde.
1722 hade återuppbyggnaden kommit så pass långt att domar åter kunde fällas. Rådstugurätten sammanträdde igen och det hölls åtta rättegångsdagar detta år.
Jan Frimodig hade stämts av rådman Johan Bootz för att ha tagit några plankor, som rådmannen själv brutit bort från sin skuta, som låg öster om staden. Därtill beskylldes Frimodig för att olovandes ha tagit slanor från andras gärdsgårdar. Han erkände också att han byggt sig en liten stuga av de brända stockar, som hade flutit omkring i hamnen
och tänkt använda plankorna och slanorna för en förstuga.
Detta var ett typiskt rättsärende från den tiden. Virkesbristen var skriande. Den skog som växte på stadens ägor dög inte till byggnadstimmer och skogarna i Norduppland hade skattats hårt av bruken, som varje år krävde väldiga mängder träkol för ugnarna.
Detta år kom dock äntligen kronans hjälp till den svårt lidande staden.

Frihet från skatter

Öregrund fick sex frihetsår från skatterna, detta räknat från 1722, vilket också innebar att det tunga båtsmanshållet upphävdes för denna tid.
Därtill tillförsäkrades staden inkomsterna från den lokala tullen och stadens tidigare skulder till kronan dödades. Sist men inte minstfick staden rätt att avverka 2 000 stockar på Gräsös kronoallmänning för återuppbyggnad av gårdar och offentliga byggnader.
Detta löste dock inte stadens problem. Vid den stora eldsvådan 1744 förstördes halva staden och behovet av timmer för återuppbyggnaden av de brända gårdarna uppgavs då till närmare 4 300 stockar. När det gällde tullen kom inkomsten från järntullen att dras av, så inte ens tullinkomsterna kom att ograverat tillfalla staden.
Det finns på Stadsarkivet i Stockholm en förteckning om hur tullinkomsterna kom att fördelas under åren 1720 - 1725. Inkomsten av porttullen var under dessa år 809 daler och 1 öre silvermynt.
Av dessa medel gick 128 daler till inköp av material till tullstugan och tullens vaktstuga på bålverket, för timmers hemflottande och upptagande på land 54 daler, bidrag år 1723 till uppbyggandet av skolhuset 7 daler, för dagsverken vid tullhuset och bålverket 41 daler, för skoltimrets framförande 10 daler, dito för tullhusteglet 10 daler samt för uppbyggandet av stadens publika hus 26 daler.
Till stadens angelägna ärenden gick 55 daler, till ersättning till dem som arbetat med skolans, prästgårdens, kyrkans och tullhusets byggande 24 daler, ospecificerade utgifter 29 daler, för anordnandet av en accisrättegång i staden 10 daler och till tulltjänstemännens löner under denna tid 129 daler.
Tullinkomsterna kom alltså i första hand att gå till bestridandet av tullens egna kostnader.
Det är inte känt hur magistraten löste problemen med de offentliga husens återuppbyggnad. Det vanliga på den tiden var att invånarna ålades att utföra ett antal obetalda dagsverken, och så skedde säkerligen också nu.
Rysshärjningen hade visat att stadens läge var illa utsatt för fientliga anfall, och magistraten vände sig därför till Kgl Maj:t och begärde att en skans skulle byggas till stadens försvar, men så skedde dock inte.