Denna fattiga staden

et långa kriget ruinerade Sverige, det blev nödmynt, fattigdom och elände. Detta gällde också Öregrund, som efter den fruktansvärda pesten år 1710 kom att digna under skattebördan.
Många stadsbor förmådde inte betala sina skatter. Från landshövdingen kom stränga order att pengarna skulle in till kronan. Stadstjänare och länsmän hotade och pockade.
Det blev utmätning efter utmätning, men restlängderna blev längre och längre. 1705 var staden skyldig kronan över tusen daler silvermynt i obetalda skatter, och detta var en svindlande summa.
På den tiden handlade man med daler, och det fanns två slags daler, silvermynt och kopparmynt. Koppardalern var bara värd en tredjedel mot silverdalern, men var den valuta som användes till vardags. I officiella sammanhang, som t ex när det gällde skatter och böter, var det silverdalern som gällde.
Det är svårt att ange vad en daler var värd på 1700-talet. I en avhandling om svensk ekonomi i äldre tider anges att en daler silvermynt var värd fyra kronor år 1918. Sedan dess har kronan blivit åtminstone 60 gånger mindre värd. Utgår man från detta skulle en silverdaler vara värd 240 kr i dagens penningvärde.
Detta är dock bara en tankelek, för den ekonomiska verkligheten då och nu var helt annorlunda. Det enda som därför kan sägas är att dalern hade ett högt värde.
Då som nu fanns det både indirekta och direkta skatter. En stor del av statens inkomster kom från accisen, den tidens moms, som togs ut av tullen på allt som var ätligt och förslitligt.
När det gällde de direkta skatterna var de som regel baserade per person och inte grundade på inkomst. Ett undantdag var dock den speciella krigsskatten, inte olik den idag diskuterade värnskatten, som lades på bl a högre tjänstemän. Enligt denna skulle den som tjänade över 100 daler smt årligen avstå hälften av vad var därutöver av sin lön till kronan.
Borgmästaren Anders Höök, som hade 200 daler i lön, lyckades dock slippa denna skatt med hänvisning till sin stora arbetsbörda.
En stor pålaga var mantalspenningen, men under krigstiden tillkom det också en mängd nya skatter, krigsgälder av olika slag, skatt på tjänstefolk, fördubbling av tidigare skatter osv.
Till detta kom utskylderna till kyrkan, som inte minst det kostsamma båtsmannahållet.
Inkvartering av krigsfångar eller soldater blev också en belastning på borgerskapet. Här betalades visserligen en ersättning, som drogs på stadens kontributioner, men eftersom det klagades så bittert över dessa inkvarteringar, kan man nog utgå från att ersättningen inte täckte omkostnaderna.
Stadens skatter togs vanligen upp i räkenskaperna under samlingsrubriken kontributioner. Dessa var under dessa år vanligen ca 300 - 350 daler per år.
Sammanlagt blev de många skatterna en tung börda. År 1715 rymde skomakaren Nils Östling från staden och gömde sig i en marknadsbod i Skäfthammar.
Han efterlystes då av magistraten för sina skatteskulder, tillsammans över 80 daler smt. Specifikationen över skattefordringarna på Östling, som gällde flera års obetalade skatter, ger en viss uppfattning om skattetrycket på den tiden.
För ett enda år, 1715, resterade han för kontribution 3 daler 24 öre, mantalspengar för honom själv, hustru och son tillsammans 6 daler 24 öre, upphandlingsavgift 6 daler, båtsmanskostnad 2 daler och 5 öre (billigt det året, 9 daler 1 öre 1717) och betalning för Skäfthammars marknads nyttjande 2 daler 16 öre, alltså totalt 21 daler 5 öre silvermynt.
Det var nog många borgare, fiskare och båtsmän, som aldrig kom upp till en inkomst på 21 daler smt på ett år. När det gällde reda pengar var lönerna låga.
Detta var fortfarande naturahushållningens tider, och ofta bytte man varor, t ex strömming, mot spannmål, istället för att betala med kontanter.

Klagomål på dryga skatter

Staden klagade gång på gång till landshövdingen över de höga skatterna, och nästan varje år begärdes uppskov med inbetalningarna.
Det framgår också att det var stora svårigheter att kassera in skatterna. Detta var stadstjänarens uppgift och denne fick tillbringa dagarna med att gå från gård till gård, bli lovad pengar senare, eller också få till svar att det inte fanns några.
Det var också svårt att få någon att åtaga sig denna otacksamma uppgift.
Stadstjänarens lön var i början på seklet fem daler smt, men efter några år fann magistraten det nödvändigt att fördubbla lönen för att få någon som stod ut med det myckna löpandet i gårdarna.
Det finns åtskilliga uppgifter om att det gjordes utmätningar för att få in skattepengarna. I många skrivelser nämns dock att det ofta inte fanns något att ta.
Fattigdomen var också stor. Det finns en avkortningslängd för år 1711 års mantal, dvs en längd över dem som på grund av fattigdom, sjukdom eller andra skäl befriades från att erlägga mantalsavgiften.
Denna längd omfattade 57 av de 370 personer, som då var mantalsskrivna i Öregrund. I en del fall nämns dock personer som flyttat från staden.
Här kan man läsa: Frans Hennes änka, utfattig, nästan tigger, Olof Wåghals, varit borta i främmande land fem år, nu hemkommen, utfattig, har inget att betala med; Erik Styfs änka i stor fattigdom; kofferdibåtsman Olof Sarfs hustru, utfattig, mannen fånge i Norge; Per Menlös dotter, utfattig; Clement Pederssons änka Anna, gammal och utfattig, mäktar bara att betala för dottern osv.
Landshövding von Hoghusen och ränteriet utövade ett ständigt hårt tryck på magistraten att driva in skatterna. Till råga på allt krävdes det frivilliga bidrag till rikets försvar.
1712 kom det en skrivelse från landshövdingen med begäran att de förmögna skulle ge frivilliga bidrag till örlogsflottans utrustning.
"Angående högvälborne herr landshövdingens order att den som äger någon förmögenhet skall bidra till örlogsflottans utrustning: Då denna fattiga och ringa staden inte förmått att rekrytera tillräckligt med båtsmän och inte kunnat betala sina utskylder, har några av de förmögnare överenskommit att göra ett sammanskott för att betala stadens kontribution för år 1713, nämligen 600 daler smt. Därvid lämnade rådman Johan Bootz 150 daler, rådman Erik Cruus 100 daler smt, rådman Michael Galle 100 daler och de resterande 50 daler var".
Stadens "förmögna" borgare hade alltså gjort en insamling för att i ett trängt läge betala stadens skatter. Det fanns inga pengar för flottan.