Fiskarskrået

et finns inga bevarade källor som ger upplysningar om vardagslivet i Östhammar under denna tid. Man kan dock utgå från att de flesta ägnade sig åt fisket. Eftersom detta var skråväsendets tid var säkerligen fiskarna sammanslutna i sitt eget skrå, fiskarskrået. När det gällde hantverkarskråna så fungerade dessa dels som yrkessammanslutning, dels som utbildningsinstitution.

Ville man t ex bli skräddare började man som lärling, blev så småningom gesäll, praktiserade hos olika mästare och fick så småningom mästarbrev och tilläts utöva yrket.

Fiskarskrået var däremot en ren yrkesorganisation, som tillvaratog fiskarnas rättigheter och såg till att rättigheter och skyldigheter skulle vara lika för alla.

Fiskarskråets stadga

Fiskarskråets stadga skrevs redan 1450 av riddaren Eringisle Nilsson vid ett fiskarting på Huvudskär. De flesta stadgandena gick ut på ge alla samma rättigheter och möjligheter vid fisket. Det stadgades att fiskarna skulle utse en särskild fogde, vid fiske på utskären, en förman, som skulle vaka över ordning och döma ut böter om någon bröt mot stadgarna.

Östhammarsbornas vanliga fiskevatten var i Ålands hav utanför Singö och vid fiskesäsongens början seglade de till Måsesten eller Gåsesten. Där hade de också sina fiskarkojor och bodde i dem under hela fiskesäsongen.

Fiskarstadgan gav klara förhållningsregler, ingen fick börja dagens fiske förrän fogden blåste i sitt horn. I stadgarna fanns också regler om böter vid olika förseelser. Att stjäla en annans åra kunde t ex kosta sex öre, men att ta en så enkel sak som ett öskar kunde ge böter på hela 40 mark. Förklaringen på de höga böterna i det fallet var att öskaret kunde vara livsviktigt. Om båten började läcka och öskaret var borta kunde ju båten sjunka och fiskaren drunkna.

Fiskarskrået var ett självmedvetet släkte. Fiskarna var så många att de ansåg att inget fick bestämmas i staden om de inte var närvarande. Tor Schram citerar i sin bok ett budskap till stadens borgmästare, som visar den saken:

"Vi fiskerskap förbjuder magistraten att i vår frånvaro något bestämma och avgöra. Det är vi som här regera. Det är vår kyrka, vårt rådhus och vår spöpåle också". Detta var ett besked från slutet av 1600-talet, men fiskerskapet var säkert lika karskt mot slutet på 1500-talet.