Anders Flygares eskapader 2
Blev ryttare och knekt

Stockholm blev det glada dagar. När han tog värvning som en av Öregrunds nio kronobåtsmän så hade han fått 100 daler kopparmynt i värvningspengar. Det var mycket pengar, men det blev många stop öl på krogarna i Stockholm och en vacker dag upptäckte Anders att börsen började bli tom.

En kväll, då han just tömt ett stop på en krog, såg han att det satt några karlar i blå rockar med mässingsknappar och pokulerade vid ett bord intill. Anders slog sig i slang med dem och fick veta att de var ryttare ur Aschebergs regemente till häst. Han fick också veta att regementet hade vakanser och behövde nya ryttare. Det var ett värvat regemente och värvningspengarna var frikostiga.

Dagen därpå uppsökte Anders regementskvartermästaren och sade att han ville ta värvning. Det fanns dock ett litet problem. Han var redan skriven i en båtsmannarote, men han var ju ryttare och trivdes inte med att klättra i tackel och tåg.

En ryttmästare följde med Anders till amiralitetet. Ryttmästaren var en barsk karl, som varit med om slaget vid Lund och han hyste inget annat än förakt för alla andra vapenslag än kavalleriet.

Ryttmästarens attack mot marinofficeren och skrivarna på amiralitetet var lika hänsynslös som den gång då han stormat fram över slätten vid Lund. Vad? En av de karlar, som Öregrund hade ställt upp med? Bah, de fick väl skaffa skaffa någon annan!

Anders ströks ur båtsmansrullan. Expeditionsofficeren drog slutsatsen att det skulle bli lättare att handskas med en gnällig magistrat än med den fruktansvärde ryttmästaren.

Nu började Anders ett nytt liv. Hästar ryktades, han övade med musköt och värja och på Ladugårdslandet  stormade han och de andra ryttarna fram i ujrsinniga kavellerichocker.

På våren 1678 kom ordern att regementet skulle avmarschera till Västergötland. Efter några dagars marsch gjorde regementet halt för natten i utkanten av Tiveden. Lägereldarna tändes och vakter sattes ut. Några officerare tog in på en gästgivargård i närheten.

På kvällen blev Anders törstig och gick tillsammans med några av kamraterna till gästgivargården. Där satt redan många andra ryttare och ölet rann i floder.

Det enda som Anders kom ihåg efteråt var att en ryttare, som han aldrig sett förut, spottade honom i ansiktet. Anders drämde till med knytnäven och sedan hade det blivit allmänt slagsmål. Bord hade vräkts omkull, lerkrus krossats och bänkar sparkats sönder. Det hade slutat med att några officerare kommit nedrusande från sina rum och föst ut ryttarna med värjorna.

Morgonen därpå vaknade Anders lika bakfull som efter kalabaliken hos Per Gerdal i Öregrund. Den ruelse han kände var ännu värre den här gången. Han förstod att det skulle bli krigsrätt och det var faktiskt han som slagit det första slaget. I bästa fall skulle det bli arrest på vatten och bröd, men det kunde lika väl bli gatlopp.

Anders kröp ut ur tältet. Pukorna hade ännu inte rörts till revelj. Försiktigt smög han sig till närmaste skogsdunge, tog av sig uniformsrocken och gömde den under en buske. Nu såg han i sin skjorta och gula byxor ut som vilken bonddräng som helst.

Han vågade inte gå på vägen utan smög sig fram i skogskanten. Det gällde nu att lägga så många mil som möjligt mellan honom och regementet. Vart skulle han ta vägen? Inte till Öregrund, för där törstade väl magistraten efter hans blod. Han hade ju smitit från sin båtsmannatjänst och behållit värvningspengarna.

Långt, långt bort skulle han, så att han var säker både för regementet och magistraten. Han vandrade i veckor och så småningom kom han till Hälsingland. Äntligen kunde han känna sig säker. Åter blev det krogar, massor med öl och glatt spenderande. Så småningom hände det som tidigare i Stockholm, värvningspengarna började ta slut.

När han kom till Bergsjö socken fick han veta att bönderna sökte en karl för en vakans i knektroten. Han hade varit värvad båtsman och ryttare. Varför inte bli knekt i ett fotregemente?

För bönderna kom Anders som en gåva från ovan. De hade sökt med ljus och lykta efter en karl som velat värva sig. Anders blev nu antagen som knekt vid Hälsinge regemente. Han tilldelades ett soldattorp, fick en musköt i näven och tillsades att öva flitigt. Därtill fick han 100 daler kopparmynt i värvningspengar.

På våren fick regementet order att marschera till Stockholm. Anders hade ingen lust att komma till Stockholm och kanske bli igenkänd av Aschebergs ryttare.

Han rymde, men den här gången gick det illa. Bara ett par dagar efter rymningen blev han upptäckt och förd tillbaka till regementet. Det blev krigsrätt och Anders fick sona sin rymning med fjorton dagars arrest på vatten och bröd. Så fort han blev fri rymde han igen. Denna gång bestämde han sig för att fly så långt västerut som möjligt.

TILLBAKA TILL ÖREGRUND

Han kom till Bergslagen och arbetade på olika bruk som daglönare. Detta gav inga rikedomar, för den vanliga dagspenningen var bara 28 öre. Sommaren 1681 gav han sig iväg till Öregrund. Det hade nu gått så lång tid att den värsta stormen måste ha bedarrat, tänkte han. Dessutom var rådmännen till sjöss och borgmästaren höll väl ting i något härad.

Han hade rätt. Det var ingen som ropade på stadstjänaren. Anders tog in hos Hans Brask, som hade arrenderat tobakshandeln. Brask ville att Anders skulle ge honom ett handtag, för kommersen såg hoppfull ut.

Anders var en ståtlig karl, som kvinnorna tittade efter. En som tittade var Maria de Besche, tullnären Johan de Besches bortskämda dotter. Maria hade just förlovat sig med en köpman i Stockholm, ett gott parti, som högeligen gladde fadern, men hon kände sig lite ensam i Öregrund.

Det blev en del kyssar och förtroligt prat, men Maria visste ju att Anders var gift, även om han övergivit hustrun. Därtill ville hon inte för ett ögonblick äventyra det stundande giftermålet. Det blev därför en ganska oskyldig romans.

Anders upptäckte snart att Hans Brask inte ville betala någon lön och att affären med Maria inte skulle leda till något annat är förstulna kyssar. Han beslöt därför att bryta upp.

Åter sökte han sig till Bergslagen, tog ströjobb på bruken och kom så småningom till Filipstad.

Anders var som sagt en ståtlig karl, som kvinnorna gärna tittade efter. Detta gjorde också en ung, vacker och viljestark värmländska. Anders, som kände sig ganska ensam, blev ett lätt byte. Problemet var bara att värmländskan menade allvar. Det blev trolovning och på hösten lystes det för det unga paret i Filipstads kyrka. Nu blev Anders skrämd, för han var ju fortfarande laga gift med en kvinna i Öregrund.

Det fanns inget annat att göra än att rymma. Det gick ju bra i Öregrund nä han var där. Varför inte återvända dit?

Anders kom till Öregrund mitt i vintern. Den här gången fanns alla, som haft anledning att minnas honom, i staden

Hustru Karin, som han så lögnaktigt beskyllt för otukt, hade gift sig med Peder Gerdal, borgaren, som blivit utsatt för Anders våldsamma hemfridsbrott och övervåld. Peder Gerdal fick syn på Anders och gick direkt till borgmästaren. Sedan dröjde det inte länge förrän stadstjänaren Erik Olofsson kom och med bestämda steg förde Anders till stadens häkte. Dörren reglades och tiden var inne för den stora uppgörelsen.