Den stora flykten

en 9 augusti 1714 flydde Oregrundsborna från sin stad. De flesta borgarna var som vanligt på sommaren till sjöss, men trots vice borgmästaren Kihlbergs order flydde de som var kvar staden i fruktan för ett ryskt anfall
Ryssarna hade besatt Åland och alla väntade en rysk attack.
Denna flykt är dåligt dokumenterad. I ett brev av den 23 augusti till landshövdingen berättar dock vice borgmästaren att "borgerskapet har för 14 dagar sedan mangrant trots förbud flytt från staden med sin lilla behållna egendom i fruktan för fiendens hastiga infall, som Guds bättre ännu inte inträffat, bortflyktat till åtskilliga ställen med hustrur och barn så att staden nu helt står öde".
Lite mera får vi veta i domboken för den 10 mars 1716, då stadsfiskalen Hans Nilsson Stoor instämt hustru Margareta Svinfot för det att hon påstått att han flytt. Därvid kom också på tal vad som hade skett vid den stora flykten.
Vad som hänt var att stadsborna lastat allt vad de ägde i sina båtar och sedan rott till Kallrigafjärden och uppför Olandsån till Aspö, där de slagit läger. Detta var den vanliga färdvägen till stadens marknad i Skäfthammar, och välbekant för de flesta. De flesta menade att Aspö var en trygg plats, där de kunde dölja sig för ryssen.

Ropade att faran var över


Erik Olsson och Johan Westling vittnade under ed att då Jacob Nilsson kommit roendes till det flyktande folket hade han högljutt ropat att han hade goda tidender med sig. Faran var över och folket kunde nu bege sig hemåt igen.
Stadsfiskalen Hans Nilsson Stoor, som varit till Öregrund på Bartolemi dag för att förhöra sig om läget, men nu återkommit, tog då emot borgmästarens skrivelse från Jacob Nilsson. Han läste brevet och ropade sedan till de andra att borgmästaren befallde att alla som flytt nu skulle bege sig tillbaka till staden.
Hustru Margareta Svinfot, som stod i en båt fyra eller fem båtar bort från Stoor, hyste ingen större tilltro till den unge notarie, som hade blivit vice borgmästare, än mindre till den beskäftige stadsfiskalen.
Hon utlät sig därför högljutt och hånfullt "Kyss mig i baken", varvid Stoor hade brusat upp och svarat att gör det själv, din satans kossa.
Stadsfiskalen bekräftade också inför rätten att det just precis var vad han sagt. Budbäraren och roddaren Jacob Nilsson ville också ha en ursäkt eller ersättning av hustru Margareta, därför att han som utskickad från magistraten med så goda nyheter hade blivit skymfligen bemött av henne.
Ingenting nämns i protokollet om Margareta Svinfots senare tillkomna beskyllning om att stadsfiskalen skulle flytt undan fienden. Förvisso hade han varit tillsammans med det flyktade stadsfolket i Aspö, men om han kommit dit för att upprätthålla ordningen eller för att liksom de andra gömma sig undan ryssen, det togs inte upp inför rätten.
Rätten fann att hustru Margareta hade uppträtt obetänksamt och använt sig av ett för en hustru helt oanständigt ordval, och hon dömdes därför till att böta sex daler silvermynt. Att Hans Nilsson Stoor hade kallat henne för kossa fick helt skyllas på den berättigade indignation han känt vid tillfället, menade rätten.
De flyktade Öregrundsborna rodde alltså tillbaka till sin stad. Förmodligen sökte de sig till samma flyktställe när det verkligen blev allvar, då ryssen brände Öregrund sommaren 1719. Troligen fick de fortsätta flykten till en säkrare plats sedan ryssarna landstigit vid Kallrigafjärden och formerat sig till batalj vid Forsmark.