Pojkarna som frossade när folket hungrade

å 1600 talet uppfostrades barnen i Herrans tukt och förmaning. De fick tidigt följa med till kyrkan och lyssna på prästens predikningar. Föräldrar, skolläraren och kyrkoherden hade gjort allt vad de kunnat för att barnen skulle kunna skilja mellan rätt och orätt.
Med en sådan uppfostran borde Öregrunds barn och ungdomar vara dygderika mönster. Så var det dock inte.


Pojkstreck i Öregrund

Pojkstreck skymtar i domböckerna. Man kan läsa om pojken, som ägaren ovetande tog en häst och red omkring på gatorna, busfröet, som knuffade ned grannens lilla flicka i en dynggrop och pojkarna som luggade varandra i kyrkbänken under predikan. Detta var mer eller mindre oskyldiga pojkstreck, men det fanns faktiskt också värstingar.
Ta till exempel det som drabbade hustru Kerstin.
Hustru Margareta Matsdotter delade en parstuga med sin svägerska, Erik Mattssons änka Kerstin.
Änkan Kerstin hade lite sparade pengar och hon förvarade dem i en penningkista i den alltid låsta boden ute på gården. En dag, då hon gick ut i boden för att hämta pengar för att köpa det allt dyrare mjölet, fann hon att tre silvermynt saknades.
Hon blev över sig given och kunde inte fatta vad som hänt. Boden var ju låst och ingen kunde komma in. Hon måste ha räknat fel och inbillat sig att hon hade mera pengar än vad som fanns i kistan.
Ett par dagar senare gick hon ut för att räkna sina pengar igen. Nu blev hon så förfärad att hon måste sätta sig på huggkubben. Det var inte fråga om någon felräkning. Alla småmynt saknades och därtill två stora, tunga koppardalerplåtar. Det var ingen tvekan. Tjuvar hade tagit sig in i boden.
Hon misstänkte svägerskans två pojkar, den elvaårige Mats och fjortonårige Lars. De hade inte sett henne i ögonen då de möttes och verkade hålla sig undan.
Hon funderade och en dag kom hon på hur hon skulle göra. Hon tog på sig lite finare kläder och gick in till svägerskan, där pojkarna just satt och slevade i sig morgongröten, och berättade att hon skulle gå till en bekant vid Kavarö och bli borta hela dagen.
Sedan låste hon upp
boden, gick tillbaka och hängde upp nyckeln på sin plats och smög sig ut i boden igen.


Kerstin gömde sig

Hon tittade ut genom dörrspringan. En liten stund senare kom Mats och Lars smygande, såg sig omkring och petade upp köksfönstret och kröp in i stugan.
Kerstin gömde sig bakom vedtraven och väntade. Så hörde hon hur nyckeln sattes i låset. Pojkarna märkte inte att dörren var olåst, utan vred om nyckeln som om dörren hade varit låst. S
edan smög de sig in.
Lars lyfte på locket till kistan och tog upp två tunga koppardalerplåtar, som han lade i ett knyte.
Då sprang Kerstin fram och ryckte åt sig knytet. Lars blev vettskrämd och rusade ut på gården i panik och ramlade i brunnen. Där var det fullt med vatten och han skulle ha drunknat om inte hustru Kerstin fiskat upp honom.
De djupt ångerfulla pojkarna ställdes inför rådhusrätten och fick för den barske domaren Anders Höök och de lika bistra rådsherrarna redogöra för vad de gjort.
De erkände att de stulit pengarna och sedan gömt dem under Johan Påvelssons badstugegolv.
De hade sedan gjort många besök i stadens handelsbodar och varje gång sagt att det var deras mor, som hade skickat dem.
Det visade sig att pojkarna hade handlat för totalt 20 daler och 28 öre och för dessa pengar köpt socker, russin, sviskon, kringlor, korv, bröd och öl. Tjugo daler var mycket pengar och det var närmast förbluffande att pojkarna kunnat sätta i sig så mycket godsaker under den korta tid, som det varit fråga om.
Lars och Mats erkände att de var lika skyldiga och att de hade stulit pengarna utan att deras mor haft en aning om detta.

Modern upprörd

Pojkarnas mor, hustru Margareta Matsdotter, var upprörd ända in i själen. Hon sade att hon gjort allt för att uppfostra pojkarna så att de skulle bli hederliga och skötsamma. Hon berättade att hennes man Johan Larsson för åtta år sedan hade tagit hyra på ett skepp som skulle segla till Holland eller England och att han sedan aldrig mera hörts av. Hon hade därför fått uppfostra pojkarna ensam, men gjort detta i gudsfruktan.
Naturligtvis skulle pojkarna straffas, men hur mycket den lagkloke borgmästaren än letade i lagboken så fann han inte någon ledning. Stölden hade ägt rum i september, och då var Lars, den äldste av de båda pojkarna, bara 14 år. Varken han eller den yngre brodern var av sådan ålder att de kunde straffas enligt tjuvabalken. Ärendet lämnades därför till hovrättens bedömande.
Hovrätten tog allvarligt på saken. Det var inte bara det att pojkarna hade stulit pengar för att köpa godsaker, utan att de hade frossat på sviskon, russin och andra läckerheter under den allra värsta hungersnöd, som någonsin drabbat landet. De hade frossat medan tusentals människor svalt ihjäl, och detta väckte de höga juristernas vrede.
Först 1698 kom Kgl Hovrättens utslag och till detta var då fogat en exekutionsorder från landshövdingen. Det blev en sträng risbastu utdelad i pojkarnas hem av stadstjänaren och med borgmästaren och rådmännen som vittnen.
Öregrunds dombok 23 oktober 1696.