Pojkarna som frossade
när folket hungrade
å 1600 talet uppfostrades barnen i Herrans tukt och
förmaning. De fick tidigt följa med till kyrkan och
lyssna på prästens predikningar. Föräldrar,
skolläraren och kyrkoherden hade gjort allt vad de kunnat
för att barnen skulle kunna skilja mellan rätt och
orätt.
Med en sådan uppfostran borde Öregrunds barn och ungdomar
vara dygderika mönster. Så var det dock inte.
Pojkstreck i Öregrund
Pojkstreck skymtar i domböckerna. Man kan läsa om
pojken, som ägaren ovetande tog en häst och red omkring
på gatorna, busfröet, som knuffade ned grannens lilla
flicka i en dynggrop och pojkarna som luggade varandra i kyrkbänken
under predikan. Detta var mer eller mindre oskyldiga pojkstreck,
men det fanns faktiskt också värstingar.
Ta till exempel det som drabbade hustru Kerstin.
Hustru Margareta Matsdotter delade en parstuga med sin svägerska,
Erik Mattssons änka Kerstin.
Änkan Kerstin hade lite sparade pengar och hon förvarade
dem i en penningkista i den alltid låsta boden ute på
gården. En dag, då hon gick ut i boden för att
hämta pengar för att köpa det allt dyrare mjölet,
fann hon att tre silvermynt saknades.
Hon blev över sig given och kunde inte fatta vad som hänt.
Boden var ju låst och ingen kunde komma in. Hon måste
ha räknat fel och inbillat sig att hon hade mera pengar
än vad som fanns i kistan.
Ett par dagar senare gick hon ut för att räkna sina
pengar igen. Nu blev hon så förfärad att hon
måste sätta sig på huggkubben. Det var inte
fråga om någon felräkning. Alla småmynt
saknades och därtill två stora, tunga koppardalerplåtar.
Det var ingen tvekan. Tjuvar hade tagit sig in i boden.
Hon misstänkte svägerskans två pojkar, den elvaårige
Mats och fjortonårige Lars. De hade inte sett henne i ögonen
då de möttes och verkade hålla sig undan.
Hon funderade och en dag kom hon på hur hon skulle göra.
Hon tog på sig lite finare kläder och gick in till
svägerskan, där pojkarna just satt och slevade i sig
morgongröten, och berättade att hon skulle gå
till en bekant vid Kavarö och bli borta hela dagen.
Sedan låste hon upp boden, gick tillbaka och hängde
upp nyckeln på sin plats och smög sig ut i boden igen.
Kerstin gömde sig
Hon tittade ut genom dörrspringan. En liten stund senare
kom Mats och Lars smygande, såg sig omkring och petade
upp köksfönstret och kröp in i stugan.
Kerstin gömde sig bakom vedtraven och väntade. Så
hörde hon hur nyckeln sattes i låset. Pojkarna märkte
inte att dörren var olåst, utan vred om nyckeln som
om dörren hade varit låst. Sedan smög de sig
in.
Lars lyfte på locket till kistan och tog upp två
tunga koppardalerplåtar, som han lade i ett knyte.
Då sprang Kerstin fram och ryckte åt sig knytet.
Lars blev vettskrämd och rusade ut på gården
i panik och ramlade i brunnen. Där var det fullt med vatten
och han skulle ha drunknat om inte hustru Kerstin fiskat upp
honom.
De djupt ångerfulla pojkarna ställdes inför rådhusrätten
och fick för den barske domaren Anders Höök och
de lika bistra rådsherrarna redogöra för vad
de gjort.
De erkände att de stulit pengarna och sedan gömt dem
under Johan Påvelssons badstugegolv.
De hade sedan gjort många besök i stadens handelsbodar
och varje gång sagt att det var deras mor, som hade skickat
dem.
Det visade sig att pojkarna hade handlat för totalt 20 daler
och 28 öre och för dessa pengar köpt socker, russin,
sviskon, kringlor, korv, bröd och öl. Tjugo daler var
mycket pengar och det var närmast förbluffande att
pojkarna kunnat sätta i sig så mycket godsaker under
den korta tid, som det varit fråga om.
Lars och Mats erkände att de var lika skyldiga och att de
hade stulit pengarna utan att deras mor haft en aning om detta.
Modern upprörd
Pojkarnas mor, hustru Margareta Matsdotter, var upprörd
ända in i själen. Hon sade att hon gjort allt för
att uppfostra pojkarna så att de skulle bli hederliga och
skötsamma. Hon berättade att hennes man Johan Larsson
för åtta år sedan hade tagit hyra på ett
skepp som skulle segla till Holland eller England och att han
sedan aldrig mera hörts av. Hon hade därför fått
uppfostra pojkarna ensam, men gjort detta i gudsfruktan.
Naturligtvis skulle pojkarna straffas, men hur mycket den lagkloke
borgmästaren än letade i lagboken så fann han
inte någon ledning. Stölden hade ägt rum i september,
och då var Lars, den äldste av de båda pojkarna,
bara 14 år. Varken han eller den yngre brodern var av sådan
ålder att de kunde straffas enligt tjuvabalken. Ärendet
lämnades därför till hovrättens bedömande.
Hovrätten tog allvarligt på saken. Det var inte bara
det att pojkarna hade stulit pengar för att köpa godsaker,
utan att de hade frossat på sviskon, russin och andra läckerheter
under den allra värsta hungersnöd, som någonsin
drabbat landet. De hade frossat medan tusentals människor
svalt ihjäl, och detta väckte de höga juristernas
vrede.
Först 1698 kom Kgl Hovrättens utslag och till detta
var då fogat en exekutionsorder från landshövdingen.
Det blev en sträng risbastu utdelad i pojkarnas hem av stadstjänaren
och med borgmästaren och rådmännen som vittnen.
Öregrunds dombok 23 oktober 1696.
|