örr i världen låg gästgivargårdarna på några mils avstånd längs huvudvägarna och gjorde det något så när bekvämt att resa långa sträckor. Man tingade skjuts och kusk vid det närmaste gästgiveriet, bytte ekipage vid nästa - den gamla skjutsen återvände så fort någon ville åka tillbaka - och så färdades man tills det blev kväll och dags för övernattning. Gästgivargårdarna höll hästskjutsar, mat och rum för resande.

Redan på 1600-talet berättas det om gästgivargård i Öregrund, mest då i form av klagomål på dålig lönsamhet. Öregrund låg ju vid vägs ände, och besökarna blev därför få.

Gästgivargården i Öregrund höll då inte med egna hästar. Ville någon ha skjuts fick man tinga sådan i Sund, som var närmaste gästgivargård.

I början på 1800-talet drogs dock Sunds gästgivargård in och det blev därför nödvändigt att ordna med skjutslega även i Öregrund.

Dålig lönsamhet

Stadens gästgiveri var dock föga lönsamt. Visserligen fick det enligt landshövdingens bestämmelse bara finnas två näringsställen i Öregrund där det fick serveras brända och destillerade drycker, nämligen gästgivargården och stadskällaren, men inkomsterna av mat och dryck täckte inte de dryga omkostnaderna med skjutshållet. Ett par gästgivare gick också i konkurs. (Bilden: Resande ackorderar med skjutsbonde).

I början på 1850-talet var det bagaren J E Söderström, som var stadens gästgivare.

Förmodligen ar han bättre på att baka bullar än att vara gästgivare. Det förekom en del klagomål och en resande frän Gävle kände sig så illa behandlad av gästgivnaren att han skickade in en klagoskrift till landshövdingen.

De var en februarikväll 1852 som handlaren C J Sahlholm från Gävle och en kapten Littorin kom till gästgivaregården med egen skjuts och dräng. De begärde halm för hästarna och ville ha rum för natten.

Söderström visade då det rum, som han brukade ställa till förfogande för bättre resande, ett mindre rum vid förstugan, men handlaren rynkade på näsan. Så dåligt ville de inte bo.

Sökte bättre logi

Littorin kände en sjökapten i Öregrund och de beslöt att gå till honom - säkert kunde denne ordna ett bättre logi. Under tiden forslade drängen in bagaget i rummet vid förstugan. Så småningom kom herrarna tillbaka och berättade att de ordnat logi och att drängen kunde forsla bagaget dit. Sedan ku

unde ju drängen överta det anvisade rummet.

Söderström sade då att det anvisade rummet minsann inte var någon drängkammare utan hade sängkläder för bättre folk. Drängen fick hålla till godo med ett annat rum.

Då blev kapten Littorin arg och sade att drängen var en lika god karl som gästgivaren.

"Jag erinrar mig, sade bagare Söderström, hur herr Salholms broder en gång besökte Öregrund och bodde i det här rummet och lusade ned sängkläderna."

Söderström gick i konkurs

Har man så dåligt handlag med gäster så blir man inte långvarig som gästgivare. Året därpå gick också bagaren och gästgivaren Söderström i konkurs.

Gästgivarrätten arrenderades ut som ett femårskontrakt. Ingen gav något bud förrän magistraten lovade ett understöd till gästgiveriet på 150 daler per år för att täcka förlusterna

Enligt kontraktet skulle gästgivaren tillhandahålla två hästar efter två timmars varsel och så mänga hästar, som ytterligare kunde krävas efter fyra timmars varsel. Därtill skulle gästgivare hålla minst en egen häst och och ett paråkdon, två arbetsåkdon, seldon och erforderligt antal skjutsare, att ha tillgång till en rymlig gård för rörelsen och hålla rum för resande. När det gälldee skjutsningen skulle det utgå den stadgade skjutslegan 1 riksdaler 20 öre per häst och mil.

Det fanns också bestämmelser om att gästgivaren skulle hålla åkdon med medar för vinterbruk och att kusken skulle vara ärlig och åtminstone femton år fyllda..

(Källa Öregrunds magistrats protokoll)