Den farliga leken

et var mycket nära att en liten skolflicka blev giftmörderska i Öregrund år 1766. Det som då hände var så allvarligt att borgmästare Pehr Ubman beslöt att särskilt sammankalla rådhusrättens ledamöter för att redogöra för vad han beskrev som en besynnerlig och beklaglig händelse.

Flera barn hade plötsligt och oförklarligt  insjuknat helt.  Westmans, Cederholms,  Olof Bondes och flera andra borgares barn hade blivit illamående och sängliggande, så också borgaren Wedins två söner, av vilka i synnerhet den äldste blivit så sjuk att man fruktat att han skulle dö.

Många misstänkte att det låg något egendomligt bakom dessa sjukdomsfall, och borgmästaren  hade gjort förfrågningar. Det hade då visat sig att det oäkta flickebarnet Lena, bagaren Norströms fosterdotter, hade spritt ut arsenik till skolbarnen. Flickan hade sagt till dem att detta var gott i grytan och uppmanat barnen att smaka. Borgmästaren  hade gått till bagaren och frågat ut Lena, som dock kommit med osanning efter osanning.

Bagaren Norström hade inte visat sig särskilt samarbetsvänlig. Han hade begärt att bagaren skulle komma till rådstugan och redogöra för vad som hänt, men bagaren  hade nekat. Borgmästaren menade att bagaren hade skuld i barnets vanart. Han hade redogjort för vad som var en fosterfaders ansvar vid uppfostran av ett barn, om skyldigheten att vara barnets läromästare då det befinner sig i en böjlig och mottaglig ålder samt stävja osanningar genom behöriga och skäliga åtgärder och om så var nödvändigt  lära barnet ett gudfruktigt leverne med tukt och aga.

Förmaningar hade dock inte hjälpt och då flickan fortsatt att ljuga hade borgmästaren själv funnit sig nödsakad  att två eller tre gånger underkasta henne lindrig husaga.

Blombergs lilla dotter Caisa hade dock erkänt att hon givit giftet till bagarens Lena. Borgmästaren och rättens ledamöter  begav sig därför till borgaren Blomberg för att fortsätta utredningen om vad som hänt.

Caisa, Peter Blombergs nioåriga dotter, tillfrågades därefter och förmanades att uppriktigt erkänna om hon givit Lena något av giftet, detta sedan en bit arsenik visats upp. Hon svarade då med flödande tårar att hon haft en liten bit och påstod att hon fått denna i skolan av Anna Stina Cederholm. Rätten fann inte detta särskilt  troligt utan uppmanade henne åter att hålla sig till sanningen. Caisa erkände till sist att biten varit av ett fingers längd och att hon hade behållit den några dagar. Då hon åter tillfrågades om hur hon hade fått den, sade hon gråtandes att hon hittat den på gatan, låtsade sedan att hon blivit sjuk och vägrade svara på flera frågor.

Hennes far sade då att han hört ett rykte om att Caisa för några dagar sedan varit vid Västerhamnen tillsammans med några flickor från Gräsö, och att hon då skulle ha fått arseniken. Mer visste han inte och då Caisa inte ville svara på några flera frågor avbröts undersökningen.

Rätten lyckades aldrig få klarhet i hur Lena kommit över giftet. Några ytterligare åtgärder vidtogs inte heller, för flickan var minderårig och kunde inte straffas för sitt farliga oförstånd.  Brottet hade skett utan fosterföräldrarnas vetskap, och de kunde därför inte heller lagföras.

Det var rena turen att Lena hade delat ut arseniken i små bitar till flera barn. Det var därför ingen som fick en dödlig dos, även om det var nära att en av skolpojkarna förgiftats till döds. 

Det nämns ingenting i domboken om hur det kunde komma sig att det fanns arsenik  i staden och att giftet var så lättillgängligt att en liten flicka kunde komma över det. Arsenik var ett vanligt råttgift på den tiden och i en stad med mängder av uthus på små gårdar, med sex väderkvarnar och spannmål i sjöbodarna, måste det ha funnits gott om råttor. Under sådana förhållanden  var det väl knappast  märkligt att en del borgare skaffade sig arsenik för att göra slut på råttplågan.

  Källa: Öregrunds dombok år 1766.