Gille och uppbrott

edeltidens människor var djupt religiösa. Östhammarsborna vandrade mangrant till kyrkan i Börstil på söndagar och helgdagar. Även om Östhammarsborna saknade egen kyrka så fanns det en annan religiös institution i staden, nämligen gillet, en mötesplats för både kvinnor och män.

Gillet stod i nära kontakt med kyrkan och man ordnade både gemensamma gudstjänster och processioner på katolska högtidsdagar.

Därtill höll gillet tämligen världsliga fester, där det tömdes välfyllda stånkor med hembryggt öl. (Bilden) visar hur man bryggde öl på medeltiden).

Under medeltiden fanns det sådana gillen i alla uppländska städer och i de flesta kyrksocknarna. Gillena hade också en viktig social funktion. Gillet hjälpte nämligen de gillesbröder och systrar som råkat i nöd och vakade vid sjukbäddar.

Sankt Olovs gille

Östhammars gille var uppkallat efter Sankt Olov, Nordens mest dyrkade helgon. Kyrkor och slott uppkallades efter honom och under många hundra år vallfärdade pilgrimer till helgonets grav i Nidaros - Trondheim i dag.

Den vanligaste pilgrimsleden gick med skepp upp till Selånger och sedan längs vandringsleden över land till Nidaros. Det är troligt att pilgrimsskutorna passerade Östhammar åtminstone under tidig medeltid.

Hamnen grundas upp

Vid inloppet till Östhammars hamnlagun fanns Nordanviksstenen, den som man i dag kan bese utanför kommunalhuset.

Om denna skrev Annell i sin avhandling att det fanns en gammal sägen om att skepparna varnade varandra: "Det står en sten i Nordanvik, akta dig för den". Detta har tolkats som att stenen var ett farligt grund, men stenen är faktiskt så hög att den aldrig kan ha legat under vatten under den tid som Östhammar funnits till. Däremot kunde ju en vass klippspets i ett trångt hamninlopp innebära en fara.

Under perioden 1400 till 1500 sjönk vattnet närmare en meter. Landhöjningen är i dag ca 6 mm per år, men under den nämnda tiden sjönk också havsytan ännu snabbare.

Resultatet av denna extrema landhöjning blev att det bildades en grundtröskel i själva hamninloppet. Där tidigare skepp kunde ta sig fram kunde knappast ens fiskebåtar passera.

Det blev nödvändigt att ersätta den gamla hamnen med en ny. Man kan då fråga sig varför man inte valde den enklaste lösningen, nämligen att bygga nya bryggor vid Östhammarsfjärden.

Istället beslöt man att flytta hela staden och bygga upp den igen på en annan plats, med gynnsammare hamnläge. Det måste ha förts heta diskussioner om Östhammars framtid som sjöfartsstad.

Landhöjningen hade inte bara blivit anledning till att hamnen började bli oanvändbar, den hade också blivit orsak till att själva Östhammar hamnat i sjöfartens bakvatten.

Under tidig medeltid hade den stora farleden till Norrland följt kusten och det hade då funnits flera genvägar till Grepen. Leden via Granfjärden och Sund hade dock för länge sedan blivit ofarbar och flera av de andra lederna hade grundats upp. Sjöfarten gick nu norrut från Singöfjärden, och följde samma led som idag.

Skeppen passerade Östhammar förbi

Få skepp gjorde den besvärliga avstickaren till Östhammar. Varför inte flytta hela staden till en lämplig hamnvik vid stora farleden? Vid Medelörs bolstad, vid Öregrundsnäs, fanns en hamnvik, där skepp på färd norrut eller söderut brukade ankra för att vänta på god vind för fortsatt färd, en sedan gammalt känd ankarplats invid själva farleden.

Östhammarsborna bestämde sig för att begära myndigheternas tillstånd att få flytta staden dit. Om vad som hände skall vi berätta i nästa kapitel.