Gille och uppbrott
edeltidens människor var
djupt religiösa. Östhammarsborna vandrade mangrant
till kyrkan i Börstil på söndagar och helgdagar.
Även om Östhammarsborna saknade egen kyrka så
fanns det en annan religiös institution i staden, nämligen
gillet, en mötesplats för både kvinnor och män.
Gillet stod i nära kontakt med kyrkan och man ordnade
både gemensamma gudstjänster och processioner på
katolska högtidsdagar.
Därtill höll gillet
tämligen världsliga fester, där det tömdes
välfyllda stånkor med hembryggt öl. (Bilden) visar
hur man bryggde öl på medeltiden).
Under medeltiden fanns det sådana gillen i alla uppländska
städer och i de flesta kyrksocknarna. Gillena hade också
en viktig social funktion. Gillet hjälpte nämligen
de gillesbröder och systrar som råkat i nöd och
vakade vid sjukbäddar.
Sankt Olovs gille
Östhammars gille var uppkallat efter Sankt Olov, Nordens
mest dyrkade helgon. Kyrkor och slott uppkallades efter honom
och under många hundra år vallfärdade pilgrimer
till helgonets grav i Nidaros - Trondheim i dag.
Den vanligaste pilgrimsleden gick med skepp upp till Selånger
och sedan längs vandringsleden över land till Nidaros.
Det är troligt att pilgrimsskutorna passerade Östhammar
åtminstone under tidig medeltid.
Hamnen grundas upp
Vid inloppet till Östhammars hamnlagun fanns Nordanviksstenen,
den som man i dag kan bese utanför kommunalhuset.
Om denna skrev Annell i sin avhandling att det fanns en gammal
sägen om att skepparna varnade varandra: "Det står
en sten i Nordanvik, akta dig för den". Detta har tolkats
som att stenen var ett farligt grund, men stenen är faktiskt
så hög att den aldrig kan ha legat under vatten under
den tid som Östhammar funnits till. Däremot kunde ju
en vass klippspets i ett trångt hamninlopp innebära
en fara.
Under perioden 1400 till 1500 sjönk vattnet närmare
en meter. Landhöjningen är i dag ca 6 mm per år,
men under den nämnda tiden sjönk också havsytan
ännu snabbare.
Resultatet av denna extrema landhöjning blev att det
bildades en grundtröskel i själva hamninloppet. Där
tidigare skepp kunde ta sig fram kunde knappast ens fiskebåtar
passera.
Det blev nödvändigt att ersätta den gamla hamnen
med en ny. Man kan då fråga sig varför man inte
valde den enklaste lösningen, nämligen att bygga nya
bryggor vid Östhammarsfjärden.
Istället beslöt man att flytta hela staden och bygga
upp den igen på en annan plats, med gynnsammare hamnläge. Det
måste ha förts heta diskussioner om Östhammars
framtid som sjöfartsstad.
Landhöjningen hade inte bara blivit anledning till att
hamnen började bli oanvändbar, den hade också
blivit orsak till att själva Östhammar hamnat i sjöfartens
bakvatten.
Under tidig medeltid hade den stora farleden till Norrland
följt kusten och det hade då funnits flera genvägar
till Grepen. Leden via Granfjärden och Sund hade dock för
länge sedan blivit ofarbar och flera av de andra lederna
hade grundats upp. Sjöfarten gick nu norrut från Singöfjärden,
och följde samma led som idag.
Skeppen passerade Östhammar förbi
Få skepp gjorde den besvärliga avstickaren till
Östhammar. Varför inte flytta hela staden till en lämplig
hamnvik vid stora farleden? Vid Medelörs bolstad, vid Öregrundsnäs,
fanns en hamnvik, där skepp på färd norrut eller
söderut brukade ankra för att vänta på god
vind för fortsatt färd, en sedan gammalt känd
ankarplats invid själva farleden.
Östhammarsborna bestämde sig för att begära
myndigheternas tillstånd att få flytta staden dit.
Om vad som hände skall vi berätta i nästa kapitel.
|