När Gloria lämnades ensam

ans Nilsson Stoor öppnade dörren och tittade ut. Det var en kulen oktoberdag och kylan bet i skinnet. Det var inte utan att det kunde bli snö.
Han gick in igen, böjde sig ned framför spisen och rakade fram lite glöd. Det var nästan bara aska och det fanns inte mera glöd än att han kunde tända kritpipan.
Det var nog bäst att gå till kålsängen utanför staden och ta upp de sista rovorna. Hustrun, Margareta Jakobsdotter, nickade. Men vad skulle de göra med lilla Gloria, den treåriga dottern som satt och tittade storögt på bänken borta vid fönstret?
"Det tar inte lång tid," sade Hans. "Vi har lämnat henne förr. Vad kan hända? Ingen eld i spisen och knivarna kan hon inte komma åt. Det är för kallt ute. Vi kan inte ta med henne."

Gloria fick inte följa med

Margareta suckade. Nej, att ta med Gloria kom inte på tal. Flickan hade inte några skor. Sådant hade de inte råd med, och förresten köpte man väl inte skor till en liten flicka som växte. Men det var en skam att de inte hade råd att hålla sig med en barnflicka. Hans, som haft så stora planer när han kom till Öregrund. Han skulle ju starta ett bryggeri, men det var inte de andra borgarna med på. Det blev lite spannmålshandel istället och en liten stuga som bara hade ett kombinerat kök och sovrum, inte ens en kammare. Nå, Gloria var en snäll och stillsam flicka, och det skulle nog gå bra den här gången också.
Hans gav Gloria ett litet brödstycke, och lade sedan ett sviskon på bordet.
"Vi är snart tillbaka," sade han och strök flickan över håret.
Han låste porten ordentligt. Visserligen fanns det väl inte så mycket att ta i stugan, men han var alltid noga med att låsa. Sedan tog han spaden i handen och Margareta och han gick uppför den smala gränden.
Margareta var orolig. Det sista hon gjort i stugan var att titta i spisen. Nej, det fanns varken glöd eller eld. De hade lämnat Gloria ensam förr och flickan hade aldrig försökt att klättra upp på spisen eller att komma åt grytan ovanpå. Nu fanns det varken eld i spisen eller någon gryta med hett vatten. Hon oroade sig i onödan.

Osade bränt

Klockan var nio när de lämnade gården. Strax före tio blev Hans Stoors granne, Staffan Bengtssons änka Anna, orolig. Det osade bränt och lukten kom inte från hennes spis. Hon gick ut ur stugan - jo, det var brandlukt. Det var då hon hörde grannens Gloria gråta.
Hustru Anna sprang ut och ryckte i Hans Stoors gårdsport. Den var låst och planket var så högt att hon inte kunde se över det. Hon hörde hur flickan Gloria storgrät därinne och brandlukten stack henne i näsan.
Nu fick hustru Anna brått, för elden var det man fruktade värst i Öregrund. Hon sprang till Hans Stoors svärmors gård lite längre upp i gränden, rusade in och skrek att elden är lös hos Hans. Svärmodern, änkan Margareta, tappade inte fattningen utan sade åt sin son, den fjortonårige Johan, att springa dit så fort han kunde och klättra över planket.
Hustru Anna skyndade efter. Just som hon kom fram till Hans port såg hon grannens hustru komma nedför gränden. Hon vinkade åt Margareta och ropade åt henne att skynda på.
Margareta låste upp porten och de båda sprang mot stugdörren.
Det slog ut ett moln av svart rök när de slet upp dörren.
Pojken Johan, som hade klättrat över planket, hade burit fram den snyftande och hulkande Gloria till bordet.
"Det brann i hennes nattkjortel", sade han. "Det var så mycket rök att jag först inte såg någonting, men jag fick tag på Gloria och släckte elden."
Nu kom svärmodern, Margareta Andersson och hustru Elisabet Månsdotter skyndade.

Bar ut flickan

Tårarna rann nedför moderns kinder. Hustru Margareta var förtvivlad och tillsammans med de andra kvinnorna bar de ut Gloria i förstugan, där det inte var så rökigt.
De drog av Gloria den svartbrända nattkjorteln och tröjan. Det var en förfärlig syn. Flickan var svårt bränd på bröstet och låren.
Hustru Margareta satte sig på stolen i förstugan med sin lilla dotter i knät. Tårarna rann nedför hennes kinder. Varför, varför hade detta hänt! De hade varit så noga och försiktiga. Det fanns ju ingen glöd i spisen när de gick!
De andra kvinnorna gick till spisen och rakade bort askan. Det fanns inte ens en tillstymmelse till glöd.
Lite senare kom svärmodern med läkande salvor. Den gnyende Glorias sår tvättades rena och modern strök på de helande salvorna.
Den lilla flickan stönade och gnydde, hon flämtade efter luft och pannan var blank av svett.
Snart kom också Hans tillbaka. Han blev utom sig. Gloria var hans liv och ögonsten. Varför, varför, hade han inte kratsat ur all askan? Det måste ju ha funnits någon glöd som legat där och pyrt, och just som Gloria försökt klättra upp på spisen hade det blossat upp.
Gloria bäddades ned i barnsängen och där låg hon sedan timme efter timme, gnyende och flämtande. Klockan elva på natten blev hon tyst.
Hans och Margareta föll i varandras armar och grät. Deras lilla dotter hade dött.
Det var en tragedi, men lagen måste ha sin gång. Förvisso var Hans Stoor och hustru Margareta vållande till sitt barns död.
Borgmästaren och rådmännen lyssnade till hur föräldrarna "med gråtande tårar och ångerfullt hjärta" berättade om hur de lämnat den lilla för att gå till kålsängen. Hustru Anna, svärmodern och pojken Johan vittnade också om vad som hänt denna hemska oktoberdag.
Borgmästaren fann ingen tillämplig paragraf i Svea Rikes lag och det blev därför nödvändigt att hänskjuta ärendet till den höglovliga Kungliga Hovrätts bedömning.
Hovrätten begärde detaljerade vittnesförhör, och alltsammans togs upp igen strax före jul. Hovrättens slutliga resolution finns inte nämnd i domböckerna. Det kan ju göra detsamma, för några dalers böter mer eller mindre var ett likgiltigt straff för makarna Stoor. Det var ingenting mot sorgen och självförebråelserna.
(Öregrunds dombok 24 oktober och 12 december 1696).