När Gloria lämnades
ensam
ans Nilsson Stoor öppnade dörren och tittade ut.
Det var en kulen oktoberdag och kylan bet i skinnet. Det var
inte utan att det kunde bli snö.
Han gick in igen, böjde sig ned framför spisen och
rakade fram lite glöd. Det var nästan bara aska och
det fanns inte mera glöd än att han kunde tända
kritpipan.
Det var nog bäst att gå till kålsängen
utanför staden och ta upp de sista rovorna. Hustrun, Margareta
Jakobsdotter, nickade. Men vad skulle de göra med lilla
Gloria, den treåriga dottern som satt och tittade storögt
på bänken borta vid fönstret?
"Det tar inte lång tid," sade Hans. "Vi
har lämnat henne förr. Vad kan hända? Ingen eld
i spisen och knivarna kan hon inte komma åt. Det är
för kallt ute. Vi kan inte ta med henne."
Gloria fick inte följa med
Margareta suckade. Nej, att ta med Gloria kom inte på
tal. Flickan hade inte några skor. Sådant hade de
inte råd med, och förresten köpte man väl
inte skor till en liten flicka som växte. Men det var en
skam att de inte hade råd att hålla sig med en barnflicka.
Hans, som haft så stora planer när han kom till Öregrund.
Han skulle ju starta ett bryggeri, men det var inte de andra
borgarna med på. Det blev lite spannmålshandel istället
och en liten stuga som bara hade ett kombinerat kök och
sovrum, inte ens en kammare. Nå, Gloria var en snäll
och stillsam flicka, och det skulle nog gå bra den här
gången också.
Hans gav Gloria ett litet brödstycke, och lade sedan ett
sviskon på bordet.
"Vi är snart tillbaka," sade han och strök
flickan över håret.
Han låste porten ordentligt. Visserligen fanns det väl
inte så mycket att ta i stugan, men han var alltid noga
med att låsa. Sedan tog han spaden i handen och Margareta
och han gick uppför den smala gränden.
Margareta var orolig. Det sista hon gjort i stugan var att titta
i spisen. Nej, det fanns varken glöd eller eld. De hade
lämnat Gloria ensam förr och flickan hade aldrig försökt
att klättra upp på spisen eller att komma åt
grytan ovanpå. Nu fanns det varken eld i spisen eller någon
gryta med hett vatten. Hon oroade sig i onödan.
Osade bränt
Klockan var nio när de lämnade gården. Strax
före tio blev Hans Stoors granne, Staffan Bengtssons änka
Anna, orolig. Det osade bränt och lukten kom inte från
hennes spis. Hon gick ut ur stugan - jo, det var brandlukt. Det
var då hon hörde grannens Gloria gråta.
Hustru Anna sprang ut och ryckte i Hans Stoors gårdsport.
Den var låst och planket var så högt att hon
inte kunde se över det. Hon hörde hur flickan Gloria
storgrät därinne och brandlukten stack henne i näsan.
Nu fick hustru Anna brått, för elden var det man fruktade
värst i Öregrund. Hon sprang till Hans Stoors svärmors
gård lite längre upp i gränden, rusade in och
skrek att elden är lös hos Hans. Svärmodern, änkan
Margareta, tappade inte fattningen utan sade åt sin son,
den fjortonårige Johan, att springa dit så fort han
kunde och klättra över planket.
Hustru Anna skyndade efter. Just som hon kom fram till Hans port
såg hon grannens hustru komma nedför gränden.
Hon vinkade åt Margareta och ropade åt henne att
skynda på.
Margareta låste upp porten och de båda sprang mot
stugdörren.
Det slog ut ett moln av svart rök när de slet upp dörren.
Pojken Johan, som hade klättrat över planket, hade
burit fram den snyftande och hulkande Gloria till bordet.
"Det brann i hennes nattkjortel", sade han. "Det
var så mycket rök att jag först inte såg
någonting, men jag fick tag på Gloria och släckte
elden."
Nu kom svärmodern, Margareta Andersson och hustru Elisabet
Månsdotter skyndade.
Bar ut flickan
Tårarna rann nedför moderns kinder. Hustru Margareta
var förtvivlad och tillsammans med de andra kvinnorna bar
de ut Gloria i förstugan, där det inte var så
rökigt.
De drog av Gloria den svartbrända nattkjorteln och tröjan.
Det var en förfärlig syn. Flickan var svårt bränd
på bröstet och låren.
Hustru Margareta satte sig på stolen i förstugan med
sin lilla dotter i knät. Tårarna rann nedför
hennes kinder. Varför, varför hade detta hänt!
De hade varit så noga och försiktiga. Det fanns ju
ingen glöd i spisen när de gick!
De andra kvinnorna gick till spisen och rakade bort askan. Det
fanns inte ens en tillstymmelse till glöd.
Lite senare kom svärmodern med läkande salvor. Den
gnyende Glorias sår tvättades rena och modern strök
på de helande salvorna.
Den lilla flickan stönade och gnydde, hon flämtade
efter luft och pannan var blank av svett.
Snart kom också Hans tillbaka. Han blev utom sig. Gloria
var hans liv och ögonsten. Varför, varför, hade
han inte kratsat ur all askan? Det måste ju ha funnits
någon glöd som legat där och pyrt, och just som
Gloria försökt klättra upp på spisen hade
det blossat upp.
Gloria bäddades ned i barnsängen och där låg
hon sedan timme efter timme, gnyende och flämtande. Klockan
elva på natten blev hon tyst.
Hans och Margareta föll i varandras armar och grät.
Deras lilla dotter hade dött.
Det var en tragedi, men lagen måste ha sin gång.
Förvisso var Hans Stoor och hustru Margareta vållande
till sitt barns död.
Borgmästaren och rådmännen lyssnade till hur
föräldrarna "med gråtande tårar och
ångerfullt hjärta" berättade om hur de lämnat
den lilla för att gå till kålsängen. Hustru
Anna, svärmodern och pojken Johan vittnade också om
vad som hänt denna hemska oktoberdag.
Borgmästaren fann ingen tillämplig paragraf i Svea
Rikes lag och det blev därför nödvändigt
att hänskjuta ärendet till den höglovliga Kungliga
Hovrätts bedömning.
Hovrätten begärde detaljerade vittnesförhör,
och alltsammans togs upp igen strax före jul. Hovrättens
slutliga resolution finns inte nämnd i domböckerna.
Det kan ju göra detsamma, för några dalers böter
mer eller mindre var ett likgiltigt straff för makarna Stoor.
Det var ingenting mot sorgen och självförebråelserna.
(Öregrunds dombok 24 oktober och 12 december 1696).


|