Guldsmeden som ville hänga
borgmästaren

et dracks omåttligt i Östhammar vid slutet av 1700-talet. 67 av stadens ungefär 600 invånare hade rättighet att bränna brännvin, och de många brännvinspannorna utnyttjades också.

Den som studerar Östhammars gamla domböcker kan lätt få uppfattningen att 1700-talets Östhammarsbor var ett särdeles bråkigt släkte, som ofta hamnade inför rätten efter slagsmål och missfirmelser.

Det var dock inte brännvinet som var anledning till allt bråk. I själva verket var den allra värsta bråkmakaren på den tiden helt nykter. Han var faktiskt nykter och vid sina sinnens fulla bruk den gången då han hotade med att göra revolution.

Guldsmeden Reinhold Lindrot var dock en särdeles bråkig person, som flera gånger hamnat inför rådhusrätten efter hot och missfirmelser av olika slag. 1792, kort efter mordet på Gustaf III, hade han kommit i dispyt med rådmannen Hans Ersson.

Lindrot menade att det var för litet med med kungens död och att det behövdes en verklig blodsutgjutelse i stor stil. Han kunde få hjälp av hundra personer och de skulle tillsammans värva hundratals till. I Östhammar fanns det krontjuvar, tulltjuvar och det skulle resas fem eller sex galgar i staden för att hänga rasket. Sedan skulle före nästa måndag  borgmästaren, rådmännen och stadsfiskalen hängas på häradets avrättningsplats.

Stadsfiskalen vädrade uppror och Lindrot häktades omedelbart "till förekommandet av något farligt utbrott".

Efter att ha ställts inför rådhusrätten hördes vittnen, som styrkte att Lindrot varit fullt nykter vid tillfället för sitt utbrott och att han måste anses vara vid sina sinnens fulla bruk. Domstolen fann att han av bitterhet och arghet utspritt rykten, som kunde vara av men för rikets säkerhet.

Lindrot dömdes till 20 par spö, tre av vardera paret och "dessutom skulle han såsom en bullersam, orolig, uppstudsig och onyttig medlem av samhället varda från staden mönstrad och vräkt."

Rådhusrätten beslöt dock att domen skulle underställas Svea hovrätt för prövning. Den upproriske guldsmeden fördes sedan under säker bevakning till Stockholm och sattes i Smedjegårdshäktet.

Det är inte känt hur Svea hovrätt dömde, men av allt att döma mildrades straffet betydligt. Lindrot slapp i varje fall att bli förvisad från Östhammar. Han levde sedan till ganska hög ålder och kom aldrig mer i klammeri med rättvisan.