Guldsmeden som ville hänga
borgmästaren
et dracks omåttligt i Östhammar vid
slutet av 1700-talet. 67 av stadens ungefär 600 invånare hade rättighet
att bränna brännvin, och de många brännvinspannorna utnyttjades också.
Den som studerar Östhammars gamla
domböcker kan lätt få uppfattningen att 1700-talets Östhammarsbor var
ett särdeles bråkigt släkte, som ofta hamnade inför rätten efter
slagsmål och missfirmelser.
Det var dock inte brännvinet som var
anledning till allt bråk. I själva verket var den allra värsta
bråkmakaren på den tiden helt nykter. Han var faktiskt nykter och vid sina
sinnens fulla bruk den gången då han hotade med att göra revolution.
Guldsmeden Reinhold Lindrot var dock en
särdeles bråkig person, som flera gånger hamnat inför rådhusrätten
efter hot och missfirmelser av olika slag. 1792, kort efter mordet på
Gustaf III, hade han kommit i dispyt med rådmannen Hans Ersson.
Lindrot menade att det var för litet med
med kungens död och att det behövdes en verklig blodsutgjutelse i stor
stil. Han kunde få hjälp av hundra personer och de skulle tillsammans
värva hundratals till. I Östhammar fanns det krontjuvar, tulltjuvar och
det skulle resas fem eller sex galgar i staden för att hänga rasket. Sedan
skulle före nästa måndag borgmästaren, rådmännen och
stadsfiskalen hängas på häradets avrättningsplats.
Stadsfiskalen vädrade uppror och Lindrot
häktades omedelbart "till förekommandet av något farligt
utbrott".
Efter att ha ställts inför rådhusrätten
hördes vittnen, som styrkte att Lindrot varit fullt nykter vid tillfället
för sitt utbrott och att han måste anses vara vid sina sinnens fulla bruk.
Domstolen fann att han av bitterhet och arghet utspritt rykten, som kunde
vara av men för rikets säkerhet.
Lindrot dömdes till 20 par spö, tre av
vardera paret och "dessutom skulle han såsom en bullersam, orolig,
uppstudsig och onyttig medlem av samhället varda från staden mönstrad och
vräkt."
Rådhusrätten beslöt dock att domen
skulle underställas Svea hovrätt för prövning. Den upproriske guldsmeden
fördes sedan under säker bevakning till Stockholm och sattes i
Smedjegårdshäktet.
Det är inte känt hur Svea hovrätt
dömde, men av allt att döma mildrades straffet betydligt. Lindrot slapp i
varje fall att bli förvisad från Östhammar. Han levde sedan till ganska
hög ålder och kom aldrig mer i klammeri med rättvisan.
|