Den våldsamma
värvningen
öjtnant Fredrik Hildebrand kom
till Öregrund en av de sista dagarna i januari 1706. Han
hade i uppdrag att värva manskap för
Livdragonregementet och hade med sig några soldater, som
skulle vara honom behjälplig och ta hand om de nya
rekryterna.
Nu uppfyllde ju Öregrund redan kronans krav på manskap
genom båtsmanshållet, men därutöver var det inget som
hindrade att frivilliga tog tjänst.
Löjtnanten hade i uppdrag att försöka värva
bondsöner och drängar på landet, men det fanns ju
också unga karlar i staden, som kunde tänkas. Detta
gällde inte minst folk, som inte tillhörde
borgerskapet.
Löjtnanten hade med sig en lista, som innehöll sex
namn. Det var karlar, som visserligen upptagits som
borgare, men Hildebrand hade fått uppgift om att dessa
karlar inte varit bosatta i Öregrund under sex eller sju
års tid. De hade vistats på landet och där bedrivit
olaga landsköp och de hade inte heller betalat sina
utskylder till Kronan och kyrkoherden. De hade inte
heller betalat tull och accis. Dessa karlar höll sig
undan, seglade på utländska orter och var att betrakta
som lösdrivare. Sådant folk kunde tas ut till
krigstjänst utan diskussion.
När löjtnant Hildebrand kom till Öregrund så tog han
in hos rådman Michael Poulin. På Kyndelsmässoafton,
då somliga av stadens invånare redan gått till vila,
gick löjtnantens karlar till aktion.
När de kom till Lars Söderbergs gård fann de att
porten var låst. De ryckte i porten, men kom inte in.
Soldaterna gav dock inte upp. De äntrade över staketet
och tog sig in på gårdsplanen.
Blev oro inne i stugan
Sedan bultade de hårt på stugdörren. Det blev oro inne
i stugan, för där visste man vilka det var som ville
in. Gamla svärmor blev så skrämd att hon svimmade och
föll ned på golvet.
Soldaterna lyckades ta sig in i stugan och där fann de
den de sökte. Det var Hans Söderberg. Han hade redan
gått till sängs, men det tog soldaterna ingen hänsyn
till.
De slet bryskt upp honom ur sängen, och Hans klädde
motvilligt på sig och följde med knektarna. Han lät
sedan "frivilligt" värva sig.
Soldaterna fortsatte sedan till den gamle smeden Staffan
Mattssons gård och riste i porten. Även där var porten
låst och ingen öppnade. De gick då fram till fönstret
och frågade genom rutan om Göran Borg fanns i stugan,
men fick beskedet att han inte var där.
Värvningsmanskapet lät sig nöja med det beskedet och
gick därifrån. Det var sent och soldaterna tyckte att
det var lika bra att vänta till dagen därpå.
På Kyndelsmässodagen skickade borgmästare Anders
Höök en skrivelse till löjtnanten. I brevet framhöll
borgmästaren att värvning var en helt och hållet
frivillig sak. Han betonade att löjtnanten inte hade
rätt att tvinga någon ta tjänst. Detta brev hade dock
ingen verkan på löjtnant Hildebrand. Han fortsatte som
han börjat.
Strax efter det folket kommit från gudstjänsten i
kyrkan gick soldaterna för andra gången till gamle
Staffans gård. Nu gällde dock besöket inte längre
Göran Borg utan den bräcklige gubbens egen son, Mats,
det enda barnet.
Soldaterna trängde sig in i stugan och grep Mats. De
förde sedan bort honom utan att bry sig om de gamlas
protester och förtvivlan.
Detta tilltag fick känslorna att svalla i Öregrund och
man tog soldaternas handlingar som en ren
krigsförklaring.
Soldaterna förde Mats till sitt kvarter och gav sig av
för att "värva" nästa karl. Nu var
emellertid stadsborna så upprörda att de inte länge
ville nöja sig med att vara åskådare. De ville handla.
Ett par stadsbor gick därför till den gård där den
gamle Staffans son satt instängd och hjälpte ut honom.
Mats sprang sedan tillbaka till sitt hem och
föräldrarnas glädje blev stor.
När löjtnanten fick veta vad som hänt blev han
ursinnig. Han rusade tillsammans med sina soldater till
gamle Staffans gård. Soldaterna var beväpnade med
värjor och pistoler och en av dem bar en karbin.
Utanför Olof Borgs gård stod Olov Ström och Erik
Witte. När soldaterna, som var rasade, fick syn på dem
drog en av soldaterna sin pistol och sköt mot Witte.
Förladdningen föll ned framför hans fötter. Sedan
drog en annan soldat sin värja och röt: "Var du
icke med till att hjälpa pojken?"
Witte bedyrade då att de inte haft något att göra med
hämtningen av pojken och soldaten sänkte sin värja.
När soldaterna kom fram till Staffans gård frågade
löjtnanten genom fönstret efter pojken. I samma
ögonblick fick han syn på honom inne i stugan.
Löjtnanten ville då in, men Staffan vägrade att öppna
dörren. Löjtnanten lät dock sig inte hindras. Han
höjde pistolkolven och slog sönder fönstret. Då
ansåg gamle Staffan det inte rådligt längre att hålla
dörren stängd, för han kunde ju inte försvara sig mot
beväpnade män.
Drog modern i håret
Pojkens gamla mor försökte skydda honom, men en av
soldaterna drog henne i håret och en annan gav henne en
skråma då han slet tag i hennes öra. Soldaterna
vräkte undan henne och släpade sedan bort pojken.
Skepparen Jakob Mattsson, som hade råkat komma förbi,
såg hur soldaterna brottades med den förtvivlade
modern. Han tyckte att de uppträdde omänskligt och bad
dem inte hantera Staffans hustru så illa.
"Gack undan, din sate", skrek en av soldaterna
åt honom. Skepparen fann detta tal något övermodigt
och beslöt sig för att inte falla till föga. Han bad
soldaten komma lite närmare och de båda spände ögonen
i varandra. Soldaten hade inte lust att föra saken
vidare utan sällade sig sedan till de andra knektarna.
Därefter förde soldaterna den gamle Staffans son till
sitt kvarter hos rådman Poulin och bevakade honom
strängt.
Nu blev spänningen mellan soldaterna och stadsborna allt
större. Borgarna samlades i en stuga och höll rådslag.
När natten sedan föll samlades de igen och gick till
rådman Poulins gård där löjtnanten och soldaterna
hade sitt kvarter. De omringade gården på alla sidor
och höll sedan sträng vakt så att ingen skulle kunna
ta sig ut.
Löjtnanten och hans män blev ursinniga när de märkte
att gården omringats och de blivit instängda. Inte blev
det bättre av att några fönsterrutor slogs sönder. Nu
var det de som klagade över övervåld. De menade att de
utsatts för ett övergrepp av män, som var värre än
barbarer och blodhundar i fiendeland, män utan respekt
för Gud och överheten. De kunde dock inget göra.
Borgmästare Höök fick reda på denna vakthållning
kring kronans män och råkade i bryderi. Han beslöt sig
för att sammankalla borgerskapet till rådstuga redan
på morgonen och begärde då besked.
Han fick till svar att löjtnantens och soldaternas
olagliga och våldsamma handlingssätt tvingat dem till
att vidta dessa drastiska försiktighetsmått. De ville
ha ro på nätterna och framför allt ville de försöka
hindra att gamle Staffans son blev bortförd. De begärde
att pojken skulle återlämnas till sina föräldrar.
Löjtnant Hildebrand hade också kallats till rådstugan,
men han infann sig inte. I stället sände han en
skrivelse till borgmästaren, vilken också upplästes
för de närvarande.
I skrivelsen hette det att om någon haft anledning att
beklaga sig så var det han. Han hade varit illa utsatt
för de oförskämdheter, som borgarna utsatt honom för
både dagen innan och på natten. "De var värre än
rövare och skälmar, som fönsterrutor sönderslog och
skällsord giva. Han skulle inte få röra sig varken dag
eller natt", skrev han.
Löjtnanten hade bifogat en lista över de personer, som
han fått i uppdrag att värva till Kgl Majestäts
tjänst. Han krävde att borgmästaren skulle låta
hämta dem genom stadstjänarens försorg så att han
kunde examinera dem.
Det visade sig att listan var ett enda stort misstag
från början till slut. Några namn var helt okända
för Öregrundarna, ett par var sjömän och till sjöss
och de andra hörde till borgarefamiljer, som på intet
vis misskött sina förpliktelser mot kronan. Ingen av
dem kunde värvas om de inte frivilligt samtyckte. Detta
gällde också Mats, den gamle smedens son, och
borgmästaren hemställde därför att denne omedelbart
skulle släppas.
Så blev det och löjtnant Hildebrand och hans soldater
lämnade staden.
(Denna artikel var ursprungligen införd i Östhammars
Tidning i början av 1910-talet. Den bygger på
utförliga protokoll gällande förhör och vittnesmål i
samband med Hildebrands besök, återgivna i stadens
dombok år 1706)


|