ungliga Svenska Segelsällskapet kom till redan 1830. Naturligtvis kappseglades det. När de stora kappseglingarna förlades till Kanholmsfjärden blev de verkliga storevenemang. 

Det var inte bara sällskapets medlemmar, som prövade lyckan på kappseglingsbanan. Även fiskare från Roslagen ställde upp. KSSS arrangerade nämligen också kappseglingar med "rospiggar" eller sandkilar, som de också kallades. Den segrande roslagsjakten fick en prisstandert och en penningssumma, allt för att uppmuntra skärgårdsfolket att förbättra sina båtar.

Passagerarbåtar gick på morgonen från Stockholm med åskådare och dagstidningarna sände ut sina reportrar.

Bland dessa reportrar fanns också en journalist, som inte bara skulle bli en stor skärgårdsskildrare utan också en världsberömd författare och dramatiker. Det var August Strindberg. Här följer hans reportage från rospiggarnas och KSSS kappseglingar på Kanholmsfjärden.

"Kanholmsfjärden ligger som en cirkus. Vida Märren gnäggar i sina brädfogar och Harökvarnen sträcker på armarna och hjular på skogsbrynet. Kanholmsfjärden ligger som en nysopad dansbana och sydvästen spelar upp en dubbelrevad märssegelpolska,

.Roslagarna har valt Fjärdholmarna som klädloge, och landsortsgruppen rustar sig till första representationen. Här uppstod en paus, varunder prisdomarna justerade sina ur, åskådarna beslå sina plaids, brassa rockarna för babords knappar och leta fram sina sjötermer . Roslagarna plocka sten i sina båtar, vilka för dem är lika med att reva.

Just som rikets 2499 präster säga amen och solen visar tolv , brinner ett skott av från chefsfartyget lika precis som kanonen i Palais-Royal. Roslagarna hissa på, klippa med vingarna och göra slag åt fjärdens norra gatt. Andra skottet brinner av. Vändning för styrbords halsar. Nu gäller det! Nr 12 Johannes Söderman, hal an styvare om du skall ha första priset, håll inte för kort, din snålvarg! Familjen Söderman sitter uppklättrad på lovarts låring och viftar med mössorna när Sagan passerar akter på Färdig.

Varför vänder inte Britannia? Tänker hon ligga över Fjärdholmarna i nästa slag. Duger inte. Jaså, hon är vingskjuten. KIofallet har sprunget och storseglet hänger som en trasa. Adjö med dig och Britannia försvinner i norr och står snart i ton med det blånande havet.

Nu komma de dängande först close akter om oss och sedan för styrbords halsar förom för att sedan gå upp några kabellängder och lägga sig i lä om Skarpön där de snart alla tio  - en till utom Britannia hade på obekant sätt förkommit - lågo i rad så lugnt och stilla som de bruka i Nybrohamnen.

Här hade dock passioner varit i rörelse och en liten tvekamp utkämpats för om Vingåker. Fyran och elvan hade nämligen passerat aktern ungefär samtidigt, dock så att fyran låg över och således hade rättighet att vända först. Elvan ansåg dock listigare att göra slaget i lä om fyran, varigenom hon visserligen riskerade att förlora vinden, men också hade utsikter att komma först eller gå i kvav.

Nu ville det sig så att fyran var en hetsig herre, och gör han vändningen tvärt, när han märker medtävlarens avsikt, och hade han fullt rätt att segla ner elvan, men denna uppgav så livliga nödrop, att kamraten lovade och släppte fram syndaren, som eljest ofelbart skulle ha blivit krossad mot ångarens stäv.

Men segelsällskapet? Ja, det vet ingen var det håller hus, eller när det skall börja manövrera, förrän någon upplyser om att de håller på som bäst att segla, och verkligen skönjer en och annan vit fläck i fjärran, inte större än en mås i naturlig storlek.

Förstoringen ökar. Nu äro de här. Mathilda, tvåårigt sto, värdigt att vara fallet efter Ariel och Dagmar, fört av ryttmästaren Harmens. Men se hur väl han sitter, i samlad galopp vänder han och så med sträckta tyglar fullt trav, skummet fräser om bringan, sidorna löddra sig. Här behövs varken spö eller sporrar, och inte dammar det heller och inga hundar eller gatpojkar! Vad tycks om sådan löpning?

Så kommer Violet, en vacker lady av bästa familj, kastar med huvudet bakåt och är skön som döden. Och sedan Ariel! Meyers lexikon vet inte om det skall sätta dig bland luftandarna eller vattendemonerna, och sannerligen jag vet det heller! Och sedan den vackra danskan med sitt statsråd och sin stora klyvare.

Det fanns en gammal båtälskare ombord på vår ångare, och när han fick se Naja, greps han av en sådan passion till den sköna, att han under senare delen av färden försjönk i ett djupt svårmod, så att han varken åt eller drack!

Kommer icke Dagmar? Nej, det kom ingen Dagmar, hon hade förlorat klofallsblock, och utan en sådan är det omöjligt att segla. Och inte kom tullkostern Alice och inte heller Esther med sin stora topp och inte Alma och inte stadsfiskalen med sin Sigrid och och inte Eol och inte Gurly.

Men Brenda kom och Embla och Nornan och Mary och Falken och bägge kostrarna Tryggve och Maria.

Och så blev middagen färdig och sedan fingo vi ta i land vid Skarpö och se på Roslagarnas pristagning.

Det är en ganska vacker hemslöjd detta Roslagsboarnas båtbyggeri, som egentligen bedrivs i Väddötrakten. Där gör man till och med skonare och briggar, som beväras av några bondpojkar, vilka aldrig varit till sjöss men ändå ge sig ut på långresor och leta sig fram både till England och Frankrike.

Solen hade emellertid börjat sjunka bort över Stavsnäs, och landen få färg. Harökvarnen., som hela dagen gått för bottenrevat, har nu lagt bi. Vita Märren kastar en skugga stor som Cheops pyramid, och mästaren på Kanholmsfyren slår på olja.

Svärtorna komma sträckande och leta upp sina nästen, medan musiken och svordomarna lagt sig. En ung stockholmare, som aldrig sett havet eller havsvatten, skiljer sig från sällskapet och går med brådskande steg ner till stranden.

Sedan han sett sig försiktigt omkring, hämtar han upp en handfull vatten och smakar. Det är verkligen salt! Sedan tar han upp några tångbålar och undersöker dem noggrant. Det är verkligen tång. Ja, det är det! Sedan kastar han en vittomfattande blick utåt. Dalarögattet! Detta streck är havet, och han fotograferar tavlan på sin näthinna. Om man kunnat dröja ett par timmar till, skulle han över sydöstra landet ha fått sett Sandhamns fyrar; två ögon, som hålla utkik i mörkret, det ena alltjämt öppet, det andra då och då varnande med en betydelsefull blinkning. Men ångvisslan och fanfarerna kalla honom tillbaka, och Kanholmsfjärden ligger snart lika tyst och sorglig som den brukar om vardagarna, vågorna ta av sig sina vita huvor och gå till kojs; det stiger ett mörkt moln i väster, solen har ledsnat på spektaklet och tycker att det kan vara nog, allting går hem och lägger sig. Äro vi iväg än? Se så där ja! Loss!"

Detta kappseglingsreferat är långt över hundra år gammalt. Båtarna har nog blivit bättre sedan dess, men knappast kappseglingsreferaten...