Dalslands kanal

 

i satte kurs västerut från Megrundets fyr mitt ute på Vänern. I väster låg en molnbank, som förtätades, fick färg och kontur och visade sig vara Dalslands kullar och åsar. Något vitt siktades vid land. Det var det vita magasin som utgör ett bra sjömärke vid inseglingen till kanalen.

Så dök Kräklingarnas låga kobbar upp. Det är en lång och låg ytterskärgård som ligger ett par sjömil utanför kusten. Vi siktade märkena, som leder in till den smala och slingrande leden mot kanalmynningen.

Magasinet och prickstaketet passerades, vi styrde under järnvägsbron och framför oss såg vi de patinerade grå stengavlarna på den första slussen. Kontrasten mellan Vänerns vida vatten och idyllen i Köpmannebro  var nästan bedövande. Blommor, lummig grönska, fågelsång och doft av skog…

Dalslands kanal är något unikt, en vattenled, som inte är lik någon annan. Den engelske kanalboksförfattaren Roger Pilkington har klassat den som en av världens vackraste. Här finns fantastiskt storslagna partier, väldiga vildmarker och kristallklara sjöar. För fritidsbåtsskepparen är Dalslands kanal något som ger nästan outtömliga möjligheter  till upptäcktsfärder. Det gäller också kanotister. Överallt möter man kanadensare. Detta är nämligen Sveriges kanske intressantaste kanotvatten och här ligger också de största kanotuthyrningsföretagen i landet.

  ETT PÄRLBAND AV SJÖAR

Tro inte att Dalslands kanal är ett grävt dike som slingrar sig mil efter mil genom bygderna. Det är istället en vattenled som mäter 254 km i längd. Den följer i stort sett Upperudsälven, men denna älv är mera ett pärlband av sjöar än en flod. Totalt omfattar vattensystemet 15 sjöar.

Det är alltså fråga om ett stort segelbart sjösystem och kanalen, är bara en liten del av alltsammans. Faktiskt är det endast 10 km som utgör sprängd eller grävd kanal.

Leden berör inte bara Dalsland utan också delar av Värmland och Norge. En båtägare kan tillbringa veckor på detta vattensystem utan att hinna se allt – det finns bileder, sidokanaler och vikar i mängd.

Dalslands kanal är också de många alternativens vattenväg. Man kan komma via Vänrn som vi och återvända samma väg efter kanalfärden. Man kan också ta båten med trailer eller lastbil från Nössebro vid Stora Le till Halden och västerhavet. Det går alltså att göra en rundtur Göteborg – Trollhätte kanal – Vänern – Dalslands kanal – Halden – Göteborg eller vice versa. En annan möjlighet är lastbilslyft från Årjäng till Arvika och återfärd via värmländska ”vikingleden” till Säffle och Vänern. I både Årjäng och Nössebro finns service för sådana lyft.

Det är också få sjösystem som mer lämpar sig för mobilt båtliv. Det finns många platser där man kan sjösätta med trailer och även en färd med liten båt är möjlig. Längs leden finns många campingplatser och hotell med rimliga priser. Vi nämnde också Dalslands kanal som kanotparadis. Vill man inte ta sig dit med egen kanot så finns där över 300 att hyra!

FÖRSTA SLUSSEN

Slussvakten tog en törn vid gångspelet, porten  - i motsats till de flesta andra kanaler i Sverige har slussarna här enkelport – öppnade sig och sedan vid förtöjt med för- och akterända öppnades dammluckorna. En kaskad av vatten forsade in och båten började långsamt stiga uppåt.

Det är här eller vid sista slussen som formaliteterna ordnas. Frisedeln, eller poletten, som papperet egentligen heter, skrivs ut och avgiften betalas. Avgiften blir beroende av hur många slussar man tänker passera.

Vid vår färd, som gjordes för några år sedan, fanns det fortfarande slussvakter vid varje slusstation. Många av dem var kvinnliga.

Detta är en önskeled för den som drar sig för arbetet med att slussa. Här finns nämligen valfrihet. För en liten extra avgift åtar sig nämligen slussvakten att ta hand om hela jobbet. Om man inte vill ha slusshjälp skall en ur besättningen sköta portar och dammluckor, men då under slussvaktens ledning. Undantag är ett par slusstationer där slussvakten alltid sköter slussningen av tekniska skäl. Som ett tips kan nämnas att en sluss i regel tar 10-15 minuter att avverka.

Efter slussningen styrde vi ut på den lilla sjön Svanfjorden. Här står prickarna tätt. Efter att ha passerat de smala Hjärterudssunden kan man göra en avstickare till Snäcke och Åminnen. Vi fortsätter dock huvudleden mot Upperud. Efter att ha passerat de båda slussarna kom vi ut på den lilla sjön Upperudshöljen och siktade snart förut Håverud med dess berg och raviner.

ETT SVERIGE I MINIATYR

Det är en vacker del av Sverige som vi befinner oss i. Grönskan är nästan explosiv. Dalsland är ett landskap där det växer orkideer och sällsynta blommar och som på ett ganska litet område på sätt och vis ger ett tvärsnitt av Sveriges natur. I den sydöstra delen finns ett av landets plattaste slättbygder, som kontrasterar starkt mot vildmarken kring Kroppefjäll och bergs- och sjölandskapet i nordväst, Skogsdal.

Nu får man dock ta benämningen fjäll med en viss reservation. De åsar som kallas fjäll i Dalsland är betydligt tamare än deras norrländska motsvarigheter. Den biologiska norrlandsgränsen går dock genom Dalsland och ödemark som i Norrland finns här. Det är ofta långt mellan gårdarna. Dalsland är ett landskap som aldrig hämtat sig riktigt från den stora amerikautvandringen vid slutet av 1800-talet. Det bor faktiskt färre människor i Dalsland i dag än vad det gjorde på 1880-talet.

AKVEDUKTEN I HÅVERUD

Håverud är kanalens största sevärdhet. Upperudsälven forsar här fram i en smal kanjon  och naturen är storslagen.

Vi lade till vid den nedersta slussen i Håverud. Vid varje sluss i Dalslands kanal finns en informationstavla, som ger uppgifter om var man kan få tag på slussvakten, ger uppgifter om hotell, bensinstationer och sevärdheter. Därtill ges intressanta notiser om ortens historia.

Vi vann att i Håverud fanns nästan allt. Det är en turistort som växt upp med akvedukten som medelpunkt.

Lanskapet är överväldigande. Älven forsar fram längs ner i ravinen och kanalbyggaren Nils Eriksson – för övrigt propelleruppfinnaren John Ericsons bror – visade sitt ingenjörsgeni då han drog fram kanalen på en akvedukt över forsen.

Ravinen är svindlande hög och berget reser sig mer än 50 m över akvedukten och den genom berget sprängda kanalrännan. Högt över passagen spänner en landsvägsbro sin båge och även en järnvägsbro korsar här kanalen.

Från utsiktsplatsen på bergets topp har man en ståtlig utsikt över kanalen och Kroppefjälls och Lianefjälls höjder.

En trappa om tre slussar för fram till akvedukten. Slussarna är sprängda direkt ur berget, men kraftiga stockar fungerar som avbärare i slusskamrarna.

Slussarna i Håverud är mekaniserade och båtbesättningarna behöver därför bara ta emot tamparna, som slussvakten kastar ner och bära av mot slussidorna. Under senare år har allt flera slussar mekaniserats längs kanalen.

Efter slussningen kommer det stora ögonblicket då båten glider ut på akvedukten. Denna båtbro är 32 m lång och plåtarna är sammanfogade med 33 000 nitar. Rännan är så gediget byggd att ingen av plåtarna har behövt bytas sedan kanalen invigdes 1868.

EN GÅNG LIVLIGT TRAFIKERAD

Kanalen byggdes för att underlätta de dalsländska och värmländska järnbrukens och sågverkens transportproblem. Innan kanalen kom till hände det att varor, på väg till vänerhamnarna fick omlastas upp till sex gånger.

Dalslands kanal var länge en av Sveriges mest trafikerade kanaler. Det lilla kanalmuséet i Håverud ger också intressanta glimtar av kanalens historia.

En gång i världen gjorde ångbåtar regelbunda turer längs kanalen från Göteborg till norska gränsen. Galeaser tog ombord brukens produkter och förde dem till västkusthamnarna. Det måste ha varit ett problem att segla på denna led med dess höjder och smala sjöar. Galeaserna seglade dock – man använde toppseglen – men ofta fick man varpa eller t o m använda stora åror.

Från Håverud kommer vi ut på den trolska sjön Åklången. Slussen vid Buterud är en smula svår att upptäcka. Den ligger dock på ledens västra sida just som sjön övergår i Upperudsälven.

Den som vill ha en smula omväxling efter båtåkandet kan passa på att bestiga Buterudsklacken, som ligger 103 m ö h och bjuder på en storslagen utsikt. Det är dock en vandring som innebär en avsevärd motion.

Vid nästa sjö – Råvarpen – ligger en av Dalslands största sevärdheter, Högsbyns hällristningsområde. Fornminnen tillhör kanske inte de största dragplåstren, men ett besök rekommenderas. Styr mot de röda ladorna vid sjöns nordspets och lägg till vid bryggan.

Ristningarna är från bronsåldern och det betyder att de är mycket äldre än runstenarna. Här i denna vackra skogsglänta ristade människor för flera tusen år sedan skepp och symboler på strandhällarna.

HERRGÅRDEN VID LAXSJÖN

Vid slussen i Mustadfors ligger världens största fabrik för hästskosöm (!) och efter slussning vid Långed kommer vi ut på Laxsjön.

Över skogen syns taket på en herrgård. Det är Baldersnäs, där kung Carl XV övernattade under invigningsfärden på kanalen.

”Vore jag inte kung av Sverige skulle jag vilja vara godsägare på Baldersnäs”, sade kungen den gången.

Lägg till vid bryggan – där låg flygpionjären Albin Ahrenbergs sjöflygplan under de år då han bodde här – och gå sedan upp mot gården.

Den innehas i dag av den stiftelse, som är ägare till kanalen. Kanalbolagsstiftelsen har inte bara rustat upp kanalen utan också restaurerat den gamla herrgården. Här finns också en stor, vacker park, som skulle pryda sin plats även vid en stor engelsk herrgård. Det finns också restaurang och veteranbilsmuseum.

Efter de båda slussarna i Billingsfors kommer man sedan till den vackra kanalsträckan vid 18:de, 19:de och 20:de slussen. Här löper kanalen parallellt med Upperudsälvens skummande forsar.

Efter ytterligare två slussar kan man lägga till i Bengtsfors prydliga gästhamn. Bengtsfors är en av Dalslands största centralorter och här finns allt vad kanalresenären kan behöva.

STORA SJÖAR OCH VILDMARKER

Man gör gärna ett nattuppehåll i Bengtsfors, för här byter Dalslands kanal karaktär. Till Bengtsfors är det älv och många mindre sjöar, kanalstumpar och många slussar. Nu blir det stora sjöar, berg, barrskog och blånande åsar.

Lelången är ingen liten sjö. Den är 20 sjömil lång och ytan är 55 kvadratkilometer. Vattnet är klart, i öster är stranden till en början bergig och hög som en fjordstrand, i väster lägre och lövskogsklädd.

När man styr ut på Lelången skall man inte låta förvilla sig av att det är ett stort vatten. Att läsa sjökortet är lika viktigt som när man navigerar i en skärgård. Utanför Bengtsfors går djuprännan längs den prickade leden och det ligger stora grundflak  mitt i sjön. I stort sett är det dock ingen grund sjö. Största djupet ligger vid 50 m och vid hårt väder kan Lelången gli ganska besvärlig.

När det gäller Dalslands kanal får man alltid komma ihåg att sjöarna är ofullständigt sjömätta. De angivna lederna är alltid säkra, men det krävs försiktighet om man lämnar dem.

Akter om oss blånade höjderna vid Bengtsfors och åt styrbord såg vi Egesknattens 260-meterstopp resa sig över skogen.

Förut siktade vi Torrskogs vackra kyrka på en udde. Vi skulle in mot Gustafsfors och då är kyrkan ett bra styrmärke. På höjd med kyrkan girade vi och tvärade över sjön. Infarten till Gustafsfors kräver uppmärksamhet, då prickarna markerar farliga grund.

Gustafsfors, som ligger 14 sjömil från Bengtsfors, var en gång järnbruk, men är i dag en mycket tyst och stilla plats.

Det är här man slussar in om man vill besöka de båda Silensjöarna.

Vi slussade och fortsatte längs den smala kanalen upp mot Västra Silen. Västra Silen är 25 km lång, Östra Silen 20 km. Båda är ett par kilometer breda och kan utan överdrift karaktäriseras som vildmarkssjöar. Skogen står tät runt stränderna och i Östra Silen finns det en mängd öar och holmar.

Väl ute på Västra Silen siktar vi Vårviks kyrka. Den byggdes 1840 i väglöst land och kunde länge bara nås från sjön.

Mitt emot kyrkan ligger Krokfors med två slussar som leder in i Östra Silen. Detta är den högsta sjön i hela kanalsystemet, 103 m över havet.

Från Gustafsfors till Årjäng är det 12 sjömil. Den som vill besöka båda sjöarna och göra strandhugg i de många djupa vikarna får räkna med en minst fyra gånger så lång färd.

Strax före Årjäng passeras Nordmarkens Kanot- och Turist Center. Det är kanalsystemets största kanotcentrum och det brukar finnas gott om kanadensare på dessa sjöar.

Kanske det rätta sättet att färdas på dessa sjöar är att glida fram ljudlöst i en kanot, mil efter mil längs öde stränder med grå klippor och barrskog?

Det går att ta sig in mot Årjängs centrum på den slingrande ån. Årjäng är centralort i Nordmark och här finns affärer av alla slag.

Väl tillbaka på Lelången efter avstickaren in på Silensjöarna satte vi kurs på Torrskogs kyrka igen och girade sedan in i farleden mot Lennartsfors.

Där finns en slusstrappa som är den mest imponerande i Dalslands kanal näst Håveruds. Slussarna är insprängda i berget och efter slussarna följer en bergskanal med höga stränder. Det är många båtfarare som gjort misstaget att sätta någon i land nedanför slussarna och sedan tänkt hämta honom eller henne när båten kommit upp i högsta slussen. Det kan då bli mycket besvärligt att ta sig ned i båten. Om man vill handla i Lennartsfors  - som är en industriort med många butiker – bör man vänta till dess man kommit ut ur slussarna och bergskanalen. Väl utanför kan man gå in till en brygga  på norra stranden.

När vi slussat i Lennartsfors har vi passerat 24 slussar och klättrat nästan 60 m över Vänerns yta och 102 m över havets nivå.

Framför oss ligger Stora Le åt söder och Foxen i norr. Det är sjöar med kristallklart vatten, kantade av berg och mörka skogar. Här finns det hundratals öar, otaliga vikar och överallt en känsla av vildmark.

Följer man Foxen norrut kommer man till Töcksfors  - dit är det 10 sjömil – och kan slussa in till sjöarna Töcken och Östen. Går man söderut är det 24 sjömil till Dals Ed.

Foxen och Stora Le bildar tillsammans en 70 km lång sjö som på sina ställen är fem kilometer bred. Foxen är lite öppnare och här finns det också mer bebyggelse vid stränderna. Stora Le har däremot höga stränder  och det är sällan man ser ett hus vid de skogsklädda stränderna. Som naturupplevelse får nog Stora Le betraktas som höjdpunkten vid en färd på Dalslands kanal.

Stora Le är också en gränssjö. Här passerar man förbi den lilla Trollön. Den delas på mitten av riksröset och heter på andra sidan Trollöya. Långa sträckor åker man direkt på riksgränslinjen…

Man glömmer inte en färd på nära 90 m djupa Stora Le. I väster reser sig bergens blånande silhuetter, i öster står barrskogen mörk och tät vid en strand där ödegårdarna är vanligare än bebyggda människoboningar.

Om man så vill kan man ta sig in i Engsvika till norska timmerhamnen Otteid. Därifrån är det bara ett par kilometers promenad över till norska Öyemarksöen och just som man kommer fram till sjön finns det en handelsbod.

Öyemarksöen ingår i Haldenvassdraget (Haldenvattendraget) som är en norsk kanalled som går i stort sett parallellt med Foxen och Stora Le till Halden. Teoretiskt sett borde den kanalen vara en intressant möjlighet att via ett kort trailerlyft vid Otteid ta sig till Halden och havet, men i praktiken är det inte så enkelt.

Den norska kanalen är inte sjömätt, det finns inga färdbeskrivningar och den används i dag uteslutande för timmerflottning trots den högmoderna, fjärrmanövrerade slusstrappan vid Brekke, som är en av Europas högsta. Därtill slutar Haldenvassdraget ovanför Halden, 85 m över fjorden.

Vill man till Halden och västerhavet får man söka en annan lösning. Vid vår färd fanns det en servicestation i Nössebro för dem som ville till havet den vägen. Där fanns kran, som kunde lyfta båtar på upp till 20 ton och transportbil även för mycket stora båtar.

Vid Mossviksröset – det ligger på en ö som liksom Trollön delas av gränsen – lämnade vi gränsvattnet bakom oss.

Känslan av fjällsjö och ödemark växte sig allt starkare. En molnvägg reste sig i söder, blev så småningom mörkare och fick färg. Det var den höga branten mellan Stora Le och Lilla Le. Samhället Dals Ed ligger på högplatån mellan de båda sjöarna och är en känd turistort med hotell och affärer.

Vi lade till vid gästhamnen. Vid kajen intill lade passagerarbåtarna till förr i världen. Då stod det lilla loket Lillegut och frustade på ett stickspår  och drog sedan vagnarna med båtpassagerarna  uppför backen till Dals Ed och stationen vid stambanan.

Karl XII planerade Norgefälttåget från Ed och det finns många minnen från hans tid i samhället. Det sägs att kungen vid åtskilliga tillfällen kopplade av från de militära bestyren och gav sig ut på båtfärder på Stora Le.

Apropå Karl XII: Från Dals Ed är det bara några mil till Halden och tågresan – eller bilturen – dit är alltså inte lång. Som en utflykt lite vid sidan av kanalfärden är Halden ett intressant mål med sin berömda fästning, historiska minnen, affärer och norska småstadsmiljö.

FAKTA OM DALSLANDS KANAL

Farledens längd: Dalslands kanal är ett kanaliserat älv och sjösystem som omfattar ca 254 km vattenväg genom sjöar och bileder.

Antal slussar 29.

Lägsta segelfria höjd: 14 m t o m Laxsjön, norr därom till Töcksfors 11,5 m och norr om Töcksfors 5 m.

Största längd och bredd: 22,75 x 4,05 m.

Största djupgående: 1,80 m.

Information: Omfattande information lämnas på begäran av Dalslands Kanal AB, Box 89, 662 00 Åmål (Tel 0532/143 66).