Med biltaksbåt på Klarälven

 

år det att göra en långfärd med något så anspråkslöst som en 3,6 m lång roddbåt med snurra? En sådan båt är kanske dock i största laget för att transporteras som biltaksbåt, menvi beslöt oss för att göra ett försök.

Vi tänkte att pröva på Klarälven. Egentligen visste vi inte mycket mera om denna älv än att den skulle vara segelbar för småbåtar frän Edebäck några kilometer söder om Ekshärad upp till Vingängssjön vid Finnskoga-Dalby.

Dit är det nästan 100 km fågelvägen, men vattenvägen är nästan dubbelt så lång, det är nämligen just på den här sträckan som Klarälven vindlar fram i det berömda, för Nordeuropa unika serpentinloppet. Älven slingrar sig fram genom dalen i 41 väldiga flodbågar.

Det var först när vi kom fram till älvbron i Ekshärad som vi fick en aning om vad som väntade. Under oss flöt älven fram, bred och majestätisk. Längs älvdalen reste sig höga, skogklädda berg och i söder blånande Aurenabergets 400 m höga massiv.

Strax nedanför bron låg en badplats med väg nästan ända fram till älven. Egentligen hade vi fantastiskt tur när det gällde att finna en sjösättningsplats. Under hela färden uppför älven fann vi nämligen inte en enda plats som var lämpligare än den vid Ekshärad.

I Värmlands Turisttrafikförbunds prospekt läste vi en översikt av vattenvägar i landskapet. Där uppges att Klarälven är en intressant kanot- och småbåtsled. Ända till in på 1920-talet trafikerade visserligen den lilla ångbåten Vingäng sträckan Edebäck-Vingäng, men då Klarälven ständigt ändrar lopp och strömfåra så fann vi ändå att vi gjort klokt k att välja en liten båt för färden.

Vi hade stannat för en Askeladden 12, en 3,6 m lång snurrebåt. När vi väl surrat den på biltaket, visade den sig dock större än vi tänkt. Tyngden spelade dock ingen roll, för bilen var en amerikanare med generöst tilltagen taklastvikt.

Som biltaksbåt var Askeladden 12 alltså stor, men väl så komfortabel för två personer och packning. En mindre båt hade dock även den fungerat bra med en liten prutning på komforten.

Båten visade sig dock mer än väl tillräcklig då vi skulle lyfta den från biltaket. Det finns ingenting som ger en så god uppfattning om en båts vikt som ett sådant lyft!

Det var nästan otroligt långgrunt vid sjösättningsplatsen. Först ett tiotal meter från land började båten flyta på egen köl. Vi hakade på vår fyra hästars snurra och petade ut båten med årorna tills vattnet blev så djupt att vi kunde fälla ner riggen.

Vi startade motorn. Det gick litet långsammare att komma fram än vad vi tänkt oss. Vattnet var strömt, inte mycket, men vi uppskattade motströmmen till två knop. En sådan motström blir dock märkbar då båten inte gör mycket mer än något mellan fyra och fem knop.

Egentligen hade det varit klokare att starta från Vingängsjön i norr och följa med strömmen nedåt. Det är också det enda vettiga för den som paddlar, eller som ibland gör på Klarälven, driver med flotte.

Då och då kom en timmerstock drivande. Det var inga riktiga stockar, bara ett per meter långa bitar. Vid vår färd förekom fortfarande massavedsflottning på älven, men mängden timmer var aldrig något problem.

Framför oss låg Nordens längsta älv,. En bortglömd båtled som förde långt upp mot finnskogarna. Vattnet i älven var klart, just så klart som man kan vänta sig när det gäller en älv som har sina källor långt uppe i den norska fjällvärlden.

På den norska sidan rinner älven genom en lång rad sjöar och vattnet har därför fått något av skogssjöarnas lätt bruna nyans. Ändå var det dock så klart att man såg botten på ett par meters djup.

MITT I ÖDEMARKEN

Trots att vi ännu var mitt inne i Ekshäradsbygden kände vi en förtätad stämning av ödemark. Strandniporna var ravinartat höga och snåren på krönet dolde effektivt vad som kunde finnas av bebyggelse.

Det finns varken sjökort över Klarälven eller utprickning. Man får navigera efter den topografiska kartan  och så fort det grundar upp blir det att hänga över förstäven och försöka finna vägen tillbaka till djuprännan.

Strömmen följer alltid bågarnas yttersida. Försöker man tvära över en krök så grundar det upp mycket snabbt. Så småningom lär man sig läsa på vattnet var det finns hinder under ytan. Strömvirvlar och krusningar markerar ofta sådana.

STRANDHUGG VID DÖRRFJÄLLET

Vid Fastnäs blev älvdalen smalare och vi styrde in mot land för en lunchpaus. Dörrfjällets skogklädda massiv reste sig i väster och i öster skymtade Åstrandsbergets 300-meterstopp.

Vi lade till vid sandstranden, som nästan hela tiden följer strandniporna. Dessa milslånga, smala sandstränder är något fantastiskt. Sanden är vitbrun, oändligt fin och ligger i ett orört vågmönster så långt ögat ser. Det händer då och då att man ser djurspår. Värmland är ju Sveriges älgrikaste landskap.

Bakom sandstranden låg en skog av grönskande videbuskar och sedan kom den branta nipsluttningen som dolde allt där bakom.

Sent på eftermiddagen nådde vi Stöllet, drog upp båten på stranden och klättrade upp till samhället, som låg där omkring den pittoreska träkyrkan.

Det finns badstränder till övermått längs Klaräven och det finns nästan lika gott om strandängar, där man kan slå upp sitt tält.

Nästa morgon fortsatte vi uppför älvdalen. Naturen var sagolikt skön och utsikterna ändrades oavbrutet när vi följde älvens vindlande lopp.

Vi passerade Värnäs och Ambjörbyn, på båda platserna finns det affärer.

En bit ovanför Ambjörbyn rinner bifloden Femtan ut i älven. Femtanfallen ligger några kilometer från utflödet och vi beslöt oss – nu när vi hade motor och kunde gå uppströms –att ta oss upp mot fallet.

Vid ett utflöde bildas ofta ett delta eller en sandtröskel. Så var det också här och det blev besvärligt att ta oss in i Femtan, men det gick till sist. Snart var vi där och gick uppför dess svarta, smala vatten.

Femtan verkade djup, men efter en stunds färd började ån grunda upp. Helt plötsligt, nästan utan förvarning, blev det mycket grunt och vår Askeladden rasslade upp i sandbankarna. Det var bara att vända.

KORVSJÖAR OCH LAGUNER

Runt om oss reste sig blånande berg och skogen stod tät så långt ögat kunde se. Vi var i skogarnas och bergens land. I väster låg tiomilaskogen, i öster tolvmilaskogen.

Kartan visade att det började bli långt mellan gårdarna. Från älven såg vi inte mycket av hus och stugor, men bräkande får bland videsnåren antydde att det ibland måste finans gårdar bakom niporna.

Inte långt från Transtrand låg en av Klarälvens berömda ”korvsjöar”. Älvdalens botten består av sand och så fort strömmen möter en sandbank viker den undan och gräver sig in i stranden mitt emot. Det bildas en slinga och till sist kan fåran bli så kurvig att det bara blir ett näs kvar mellan bågarna. Kommer det sedan en stark vårflod så bryts näset igenom den gamla flodbåten snörs av.

Den gamla slingan förvandlas då till en korvsjö, eller lok, som älvdalingarna säger, och så småningom förvandlas ”korvsjön” till en sank ravin. Det finns åtskilliga sådana korvsjöar längs älvloppet, men den enda som är så ny att den kan nås med båt från älven är den vid Transtrand.

Vi stakade oss över timmerlänsen vid inloppet och lyckades också dra båten över sandtröskeln. Så fort vi var över denna blev det djupare igen och framför oss låg en fantastisk vattenslinga  med nästan bedövande grönska längs stränderna, en bågformad, idyllisk skogstjärn.

Färden gick vidare. Föröver blånade Åslebergets 567 m höga topp. Vi närmade oss det mer och mer  och vid Finnskoga-Dalby tog vi matpaus. Det lär gå att åka båt ända till kyrkan, men tyvärr var ån, som här rinner ut i älven, full av timmer, så vi fick lägga till i själva åmynningen.

KAMP MOT STRÖMMEN

Efter någon timmes färd nådde vi sedan Vingängsjön. Sjön var grund och låg djupt nere i en gryta mellan höga berg. Nu började strömmen bli besvärligare.

Klarälven skulle ju vara segelbar ända till Vingängsjön, där vi ju var. Men skulle det inte gå att fortsätta ännu en bit mot Sysslebäck?

På nordsidan av sjön låg en grupp öar, men en bastant timmerläns gjorde det svårt att nå dem. Vi följde därför vad vi gissade var djuprännan  - sjön var bara någon meter djup – och kom långsamt fram till sidan av en av öarna. Motorn gick på fullvarv, men det hände ingenting. Båten låg still- strömmen var lika stark som motorn.

När vi gav upp och vände gick det dock fort – strandbuskarna formligen susade förbi när vi sveptes tillbaka av strömmen mot sjön.

Färden var definitivt slut. Det var bara att styra tillbaka mot Finnskoga-Dalby och baxa upp båten till närmaste väg. Det sistnämnda blev en mycket arbetsam historia i motluten.

SUMMERING

Visst  går det att göra en långfärd med bil och biltaksbåt till avlägsna och okända vatten. Klarälven är en fantastisk upplevelse. Landskapet är delvis överväldigande och man har hela tiden en känsla av att befinna sig i ödemarken trots att väg och samhällen finns i närheten.

På den sträcka som vi färdades fanns inga forsar eller broar som krävde lyft och plats för tältning fanns nästan överallt. Gör man färden i motsatt riktning har man hela tiden hjälp av den svaga strömmen.

Strömfåran är hela tiden djup, men man inte är uppmärksam händer det lätt att man kommer in på grunt vatten. En och annan stenbumling finns, men sandbotten är dock dominerande. Ser man stenar vid stränderna bör man skärpa uppsikten.

Bensin och livsmedel, gästgivargårdar och pensionat finns i samhällena vid älven. Ordnad campingplats finns i Ekshärad.

För den fiskeintresserade finns stora möjligheter. I Klarälven finns lax, röding, harr, gädda och abborre. Fiskekort säljs i orterna längs älven.

Biltaksbåt?  Jovisst, men räkna med att det kan bli tunga lyft vid sjösättning och uppdragning. Använder man utombordsmotor bör man ta med sig reservpropeller, extra dunk med bensin och en burk tvåtaktsolja.

I dag är det också populärt att färdas med flotte nedför Klarälven. Ett par år efter vår färd kom någon på att bunta ihop massaved till flottar och hyra ut dem för färd nedför älven. Ett bra alternativ om man vill uppleva Klarälven utan att ta med sig egen båt.

En färd på Klarälven är att möta äventyret. Det hela blir inte sämre av att man praktiskt taget har älven för sig själv. Under hela vår färd mötte vi bara en liten snurrebåt och en kanot!