Vegetarianen som seglade
till Paris 1

n decemberdag år 1900 samlades tolv unga kanotentusiaster i en lägenhet på Kungsholmen i Stockholm. Ingen av dem var över 20 år. De beslöt att bilda en kanotklubb, som skulle heta Föreningen för Kanotidrott, plitade ned stadgar och antog en standert, vit med bård och bokstäverna FKI i mörkgrönt.
Det fanns inte pengar för att hyra tomt och bygga eget, men Stockholms Roddförening gick med på att låta FKI använda hälften av dess båthus och brygga vid Djurgårdsbrunnsviken.
(Bilden: Nordin i sin kanot Svea vid avfärden från Göteborg). I mitten av maj kunde FKI:arna sjösätta sina kanoter. Det var Hejsan, Tärnan, Ellinor, Ajs II och Numa. Ägarna kallade dem lådor och det var ett passande namn. Dessa kanoter hade föga likhet med MacGregors och Smiths formsköna skapelser. De hade loggertsegel och var byggda på ribbstomme. Därtill seglade de flesta lika dåligt som de var tröga att paddla.
Styrelsen insåg att det var nödvändigt att komma med regler om hur en kanot skulle vara beskaffad. Det kom regler och kanotbeståndet förbättrades snabbt. J E Carendis ritade dukkanoten Svea, G Högborg kom med en rad lyckade konstruktioner och A H Rosengren lanserade en kanot med tunn bordläggning i trä och klädsel av duk. Många byggde kanoter efter de nya ritningarna och vid kappseglingarna visade sig nyheterna överlägsna.
När det inte var kappseglingar gjorde man utfärder till skärgården. Vanligen samlades man i hamnen på lördagskvällen, ofta var det då 12 till 15 medlemmar som sedan styrde ut genom Djurgårdsbrunnskanalen. Man tältade på någon holme, solade. badade och seglade på söndagen. Sedan seglade man hem mot kvällningen.
Det var korta och trivsamma utfärder på sjön, man hade roligt och kamratskapet var gott. Det är ovisst om FKI hade långseglingar på programmet, men faktum är att det var medlemmar i denna klubb som kom att göra några av de märkligaste färder, som någonsin företagits i kanot.
Även med dagens mått mätt var det nästan otroliga äventyrsfärder. De företogs också i bräckliga farkoster i en tid då få ägare till stora båtar ens drömde om att färdas till främmande land på egen köl.
FKI var en klubb med verklig sammanhållning och gott kamratskap. Nu händer det ju ibland att även goda kamrater kan retas med varandra. Den som avviker alltför mycket från mängden får räkna med gliringar.
Sjukgymnasten Gustaf Nordin var utan tvekan en profil. Denne svartskäggige gåpåare köpte den Carendis-ritade kanoten Svea och gjorde sig snart hemmastadd i klubben.
Nordin var vegetarian. Han varken rökte eller tog sig ett glas vid de tillfällen då FKI-medlemmarna paddlade tvärs över Djurgårdsbrunnsviken till värdshuset Godthem. Han vägrade inte bara att äta kött, han var en närmast fanatisk grönsaksätare.
När det är fråga om en sport som kanotpaddling, vilken kan kräva både uthållighet och styrka, kan det väl tänkas att en och annan tvivlade på att grönsaksätaren har samma kondition som biffätaren.

Han skulle paddla till Paris!

Nordin tröttnade till sist på gliringarna. Han beslöt sig för att högst eftertryckligt demonstrera att en vegetarian kunde klara ett verkligt kraftprov lika bra, troligen bättre än en biffätare. Han skulle visa den saken genom att paddla till Paris!
Svea hade mast och kunde seglas. Nordin ersatte masten med en meterhög stång, som fick fungera som gösstake för FKI:s standert. Ingen skulle efteråt kunna påstå att han seglat till Paris. Han skulle paddla hela vägen!
Det fanns tyvärr en hake i resplanerna och det var reskassan. Kanotpionjären Carl Smith hade en gång sagt att man inte kunde packa ned så mycket proviant i en kanot utan att man fick förlita sig till sina medmänniskors gästfrihet. Nordin beslöt att satsa på det uttalandets riktighet.
Gustaf Nordin startade sin långa färd i augusti 1905. Hans kanot var fyra meter lång och 70 cm bred och byggd på ribb och duk. Den var inte tänkt som en farkost för öppna vatten och ingen hade heller försökt sig på en verklig långfärd i en sådan kanot.
Nordin följde kusten ned till Göta Kanal och paddlade flitigt, då och då med ett avbrott för att gå iland och köpa knäckebröd och grönsaker. Vid ett sådant tillfälle - det var i Husaby - kom han gående på vägen, mumsande på en rå gurka. Han mötte en banvakt, som hade en stor gurksäng. Banvakten erbjöd skämtsamt Nordin att hugga in på gurkorna och äta så många han ville.
"För att ej plundra ut honom slutade jag efter sex stycken," berättade Nordin.
Han besökte också slott och herrgårdar, för han ville se så mycket som möjligt av Sverige. Vid sådana mera seriösa besök var han iklädd klubbdräkten, vit tröja med FKI-vimpeln på bröstet, vita byxor, vita skor och stickad vit toppluva med nedhängande tofs. Vid riktigt förnäma tillfällen kompletterades dressen med en vid, färggrann maggördel. Det var inte bara yachtseglarna som spatserade omkring i blå jackor med galoner och kokard i mössan, utan även cyklister och roddare hade sin egen dräkt, åtsittande trikåer, ofta då med mästerskapsmedaljer på bröstet. Då var det inte så underligt att även kanotisterna hade sin dräkt.
Det var sent på säsongen och ute på Vänern råkade Nordin ut för det första höstovädret. Han var på väg mot Vänersborg, men tvingades att söka lä vid några klippor. Det började regna och för att inte sovsäcken skulle bli genomblöt kröp han in i kanoten och tätade sittbrunnsöppningen. Regnet öste ned, stormen vräkte vågorna mot klipporna och blixtarna ljungade i ett. Nordin låg dock skyddad i sin på stranden uppdragna kanot, men någon sömn blev det inte för honom den natten. På morgonen hade ovädret bedarrat och han fick ett par timmars sömn. Sedan gick han in i skogen och frukosterade på lingon och blåbär innan han gav sig av på den nio timmar långa paddlingen till Vänersborg.
Tyvärr skrev Gustaf Nordin aldrig om sin färd. Det är troligt att denne hurtige gåpåare inte var någon pennans man. Han skrev dock brev till kamraterna och berättade om sina upplevelser, och en av dem lät sedan publicera utdrag i Ny Tidning för Idrott. Detta är en berättelse om Nordins personliga upplevelser och ingen egentlig reseskildring. Dessvärre är den också ganska rapsodisk.
Den 13 september fortsatte Nordin från Göteborg och det var nu de verkliga problemen började. Han hade stora vatten framför sig även om han tänkte följa kusten. Han var också orolig för att bli okänd för allmänheten då han lämnade Sverige. I Sverige hade tidningarna haft inne notiser om hans färd och Nordin hade blivit något av en ryktbarhet. Det hände inte sällan att man bjöd den omskrivne Nordin på mat och logi, och sådant sparade på den magra reskassan. I Göteborg hade han varit roddföreningens gäst. Där hade han stannat några dagar och sett över Svea. Kanoten var nu nymålad i ljusblå färg och för säkerhets skull hade han, som inte glömt ösregnet på Vänern, också fernissat sovsäcken. Det fanns ett ordentligt förråd av knäckebröd, frukt och grönsaker ombord och likaså flaskor med färskvatten. När han gav sig av fanns det 15 kronor och 40 öre i reskassan.
Det blev en besvärlig färd längs Hallandskusten. Tid efter annan fick Nordin styra mot land och sedan invänta bättre väder. Det blev en riskabel och hård paddling över Skälderviken till Kullens yttersta udde, som han med nöd och näppe rundade.
Efter att ha lagt till i Lerhamn - där han övernattade på stranden, begapad som ett underdjur av befolkningen - uppsökte han nästa dag grevinnan Wachtmeister på Kulla-Gunnarstorp och åt där de härligaste päron. Sedan uppvaktade han prins Gustaf Adolf på Sofiero, som skrev sitt namn i den bok som Nordin medförde för just sådana ändamål.

Satte kurs mot Danmark

Den 28 september lämnade han Helsingborg och satte kurs mot Helsingör. Då hade hans reskassa minskat till 4:25, vilket Nordin tyckte var i minsta laget. Han paddlade dock gladeligen iväg i förtröstan om att ryktet flyger på snabba vingar och att det inte bara var i Sverige som det fanns gott om vänliga och gästfria människor. Han misstog sig inte heller. Nordin paddlade från plats till plats och blev överallt mottagen med en gästfrihet som inte stod den svenska efter. Roddföreningar och vegetariska klubbar både i Köpenhamn och landsorten skyndade att hylla honom på alla sätt, ordnade fester för honom, valde honom till hedersledamot och skänkte flaggor och emblem.
Sedan tog sig Nordin över Stora Bält till Langeland och passerade så småningom den tyska sjögränsen.
Hårt väder på Flensburgsbukten
Nordin berättade i ett brev att färden över Flensburgsbukten blev något verkligt äventyrligt. Enligt Nordin var vindstyrkan 9 Beaufort, dvs halv storm.
"Aldrig i mitt liv," skrev han, "har jag blivit så spolad som under denna färd. Sjöarna var som berg och bröt på ett obehagligt sätt över mitt huvud. Jag hade sjön sida mot, men måste falla av då det blev risk för att kanoten skulle fyllas med vatten - den var redan halvfull med vatten. Då jag hade på mig mitt präktiga livbälte kände jag dock mig jämförelsevis trygg. Slutligen fick jag fast mark under fötterna inte långt från Reckenaes fyr, torkade mina kläder hos en lots och tog sedan mitt logi i ett fiskenothus."
Det blev lika besvärligt dagen därpå. Nordin lade då till vid Scheimünde fyr, där det fanns ett hus för sjömän som sökt nödhamn. Här hade några fiskare sökt skydd och slagit sig ned kring en gryta med fisk. De bjöd sin olycksbroder, men vegetarianen Nordin kunde naturligtvis inte acceptera utan högg istället in på sin frukt och sitt saltvattendränkta knäckebröd.
Efter nio timmars hård paddling kom han fram till Kielkanalen. Där hade en roddklubb sitt klubbhus, men det fanns ingen där som kunde släppa in honom. Han övernattade därför på klubbhusets tak. Nu var det den 18 oktober och hösten hade kommit på allvar. Natten var kall och på morgonen fick han befria kanoten från snö och is. Det tog ett par dagar innan han fick tillstånd att passera kanalen med sin kanot.
Kanoten bars förbi slussarna och efter ett par dagars paddling nådde han kanalmynningen vid Elbe. Från början hade han tänkt att göra ett besök i Hamburg, men när han kom ut på fritt vatten fann han att vädret var bra och tidvattnet gynnsamt. Han paddlade därefter rakt över till Ottendorferkanalen.
När han väl kommit fram till Ottendorf var det slut med saltvattensfärder. Framför honom låg en jämförelsevis lugn färd på floder och kanaler ända fram till målet.
Den första delen av kanalfärden blev dock inte lika enkel som Nordin tänkt sig den. Det var stora översvämningar och ibland syntes inte ens kanalen i allt vattnet. Han fick loda med paddeln för att hålla sig i kanalfåran.
Den galne svensken som tänkte paddla till Paris väckte överallt uppseende.
"Alltid när jag kom fram till någon by så kom folk och ville titta på mig", berättade han i ett brev. "Alla ville se och känna på den vite vilden, men alla hade en viss fruktan för mig, mitt toviga hår, ovårdade skägg, iklädd sydväst och oljekläder med den finska slidkniven vid sidan. När jag reser på kanalerna så börjar barnen gallskrika, hundar stortjuta och hästar reser sig på bakbenen av förskräckelse."
När han kom till Emmerich vid den holländska gränsen började han finna sin ekonomiska situation krisartad. Kassan hade krympt till två riksmark och trettio pfennig. Som vanligt lade han till vid roddarklubben - sådana fanns det gott om på kontinenten - och togs där emot med entusiasm. Man ordnade en liten fest för honom och gjorde en insamling, som gav hela tjugo mark. Nordin tyckte att han var en rik man då han dagen därpå paddlade över gränsen.