Vegetarianen som paddlade
till Paris 2

ordin berättar inte mycket om de länder han besökte, men Holland var ett land som kommenterades i hans brev. Där trivdes han inte. Han fann holländarna bråkiga i överkant. En kväll då han lagt till nära en kanalkrog utbröt där det vildaste slagsmål som han någonsin sett. Det hände också några gånger att man kastade sten på honom.

Till obehagen hörde också de holländska ladorna, i vilka han ofta övernattade i brist på bättre logi. (Bilden: Nordin i FKI:s kanotdräkt). De holländska ladorna saknade nämligen väggar. Nätterna var kalla och, på morgonen efter en övernattning i en öppen lada hände det att Nordin fann att sovsäcken frusit och blivit så stel att den kunde stå för sig själv.
Den 16 november kom han fram till den belgiska staden Antwerpen. I hamnen låg en svensk ångare och kaptenen ombord hjälpte honom att lösa flaggfrågan. Unionen med Norge hade upplösts och Nordin ville inte paddla med unionsflaggan på gösstaken. Han fick nu en helsvensk flagga och fortsatte.
I Ronquieres drabbades han av vintern. Snön låg decimeterdjup på marken och landskapet verkade nu högst nordiskt vintrigt. Nordin paddlade dock träget vidare på kanalen, som kolsvart slingrade sig fram genom det vita landskapet.

Bitande köld och snösörja

Det skulle bli värre än så. Nordin paddlade vidare genom snösörjan och i den bitande kölden. I Louiviere blev det definitivt stopp, inte på grund av snösörjan utan därför att det inte längre fanns något vatten i kanalen. Det hade bokstavligen talat gått hål på kanalen och allt vattnet hade runnit ned i en stor kolgruva. Detta tvingade Nordin till något han avskydde. Han blev tvingad köpa biljett och ta tåget till en plats där kanalen åter blev farbar.
Därmed var problemen inte slut för Svea. När Nordin satte kanoten i kanalen igen fann han att snösörjan förvandlats till is. Han fick bryta is med Svea en hel kilometer innan det blev fritt vatten igen. Märkligt nog klarade dukkanoten den pärsen.
Besvärligheterna fortsatte ända till dess han lämnat Belgien bakom sig. Nordin kom till gränsstationen på kvällen just som tullarna gjorde sig klara att gå hem. Han utklarerades, men när han kom till den franska gränsstationen så var den stängd för natten. Det var en besynnerlig situation - han befann sig i ingenmansland och kunde inte paddla tillbaka, för de belgiska tulltjänstemännen hade gått hem.
Byborna på den franska sidan upptäckte Nordin och gjorde stora ansträngningar att försöka få tag på de franska tullmännen. Det lyckades dock inte och man löste till sist problemet genom att låsa in Nordin i ett tullskjul och Svea i ett annat. Befrielsen kom först då tullpersonalen började sitt morgonpass.
I Frankrike fick Nordin prova på hård motström. I sista slussen utanför Cambrai brast paddeln för femte gången och detta just som Nordin skulle väja undan för två pråmar. Han lyckades dock klara situationen, men den gången var det nära ögat.
Två dagar efter det att han lämnat Cambrai kom han till en av det franska kanalsystemets märkligheter, nämligen en fem kilometer lång tunnel. Det blev en ordentligt palaver då han kom till tunneln. De franska kanaltjänstemännen ville inte gärna släppa in den ensamme kanotisten i den långa tunneln, men gav till sist med sig. Passagen gick dock utan några problem.
Nästa natt sov Nordin i ett vagnslider. Som vanligt kom det mycket folk för att titta på den besynnerliga främlingen. Inför ett dussin gummor höll han ett föredrag om ett sunt naturliv och tog sedan fram sin ockarina och spelade så att gummorna och korna blev liksom elektrifierade. Gummorna vaggade hit och dit och korna stampade takten, berättade Nordin i ett brev till en kamrat.
Han konstaterade att det inte fanns knäckebröd att köpa i Frankrike. Nordin köpte därför de långa franska bröden. De var ibland så långa att de inte kunde stuvas ner i kanoten utan måste surras på däck.
I Creil möttes han av fotografer från de franska sporttidningarna och en representant för en roddklubb i Paris, som lovade ett ståtligt mottagande.
"Mig väntar således angenäma överraskningar," skrev han hem. "Var förvissad om att ett firande av mig är absolut oförtjänt. Det är inte någon ära jag eftersträvat med min färd, utan jag har endast med den önskat visa att man med bröd, frukt - eller om sådan inte går att få tag på, mjölk - kan få tillräcklig kraft att utstå strapatser."

Slutspurt under Paris broar

Nordin övernattade i Conflans, några mil utanför Paris. Klockan sex på morgonen nästa dag tände han lanternan, drog på sig stövlar och byxor men lämnade överkroppen bar. Han tänkte satsa på en ordentlig slutspurt och det skulle bli hektiskt. Vid middagstid kom det åter fotografer från Paristidningarna. Nordin poserade villigt för dem och tog sedan till deras förskräckelse ett dopp i den decemberkalla Seine.
"Det var den 10 december," berättar Nordin. "Kanoten låg högtidsklädd, prydd med alla de flaggor och vimplar som jag fått under resan. Plötsligt ljöd ett kanonskott, ett andra och ännu ett. Svea bjöd strömmen stäven för att kämpa sig fram de återstående 16 kilometrarna. Fullt med folk åsåg avfärden. Vädret var härligt och från den molnfria himlen strålade vintersolen. Trots kylan paddlade jag med bar överkropp, men frös minsann inte för kampen mot den starka strömmen höll mig varm. Vid broarna var strömmen sju kilometer i timmen, så jag fick kämpa hårt för att ta mig fram tum för tum.
Strax före klockan två siktade jag Eiffeltornet. Seine blev nu smalare och jag tvingades på grund av de många bryggorna att hålla mig mitt ute på floden, där ångbåtarnas svallvågor och den starka strömmen gav mig mycket att göra.
Varje gång som jag passerade en bro så hurrade människorna. Man klappade händer, viftade åt mig och överallt var fotografer i verksamhet. När jag kom till Pont d'Alma fick jag uppbåda all min energi för att passera den och lyckades också med det. Just som jag passerat bron brast paddeln. Läget var kritiskt för jag höll på att drivas av strömmen mot bropelaren, där min kanot kunnat göra haveri. Jag bet tänderna samman, högg i av all min återstående kraft och lyckades, under det man hurrade från stranden, komma så långt att jag fick tag på en av kättingarna till en ångbåtsbrygga och lyckades skjuta kanoten under kättingen mot land. Därpå klev jag i en båt, band fast Svea vid ett rep som någon räckte mig. Sedan halades kanoten uppför stenkajen till dess den nåddes av en massa utsträckta händer och under hurrarop drogs upp på det torra samt fördes in i ett närliggande skjul.
Några poliser satte i all hast upp en repbarriär för att hålla den påträngande massan på avstånd. Under tiden åt jag med en utsvulten tigers aptit upp resten av min brödranson och mina sista åtta äpplen.
Jag anlände således till målet utan en centime i kassan och "la beau reste" av provianten strök också med.
Emellertid är segern vunnen. Den blågula flaggan och Föreningen för Kanotidrotts standert har med framgång förts över fem insjöar, Kattegatt, Öresund, längs Östersjön, Stora och Lilla Bält samt tolv floder, tretton kanaler med 230 slussar, genom två tunnlar med respektive en och fem kilometers längd, sex länder, fyrtioen städer och ett femtiotal byar.
Kanoten har varit infrusen två gånger och farit fram på tre olika ställen genom översvämmade orter. Under färden var det regn i nära tre månader, sex gånger rådde det dimma och sex dagar snöade det, tjugoåtta frostnätter har jag varit med om och stormat har det gjort i cirka två månader. För det mesta har jag haft motvind, ty sydliga och västliga vindar var förhärskande. Tre gånger kastade pojkar sten på mig och en gång gjorde fulla karlar sammaledes. Under hälften av resan har jag sovit under bar himmel, en gång på hotell, två gånger i värdshus samt fjorton gånger i båthus, för övrigt i stall, fähus. ved- och kolmagasin, fyra gånger i pråmar och en gång i tunnel.
Kassan har varierat mellan 25 kronor och 50 öre. För det mesta har jag haft omkring fem kronor. Resultatet av resan är ett glatt humör, en utvecklad muskulatur och en god hälsa, för övrigt mångdubblad energi och viljekraft samt en god reklam för att sunt naturliv."
Färden hade tagit fyra månader och en dag.
I Paris mottogs Gustaf Nordin med entusiasm. Man ordnade banketter till hans ära, gjorde honom till hedersledamot i flera klubbar, gav honom presenter och hedrade honom på alla sätt.
Nordin kunde naturligtvis inte skilja sig från sin kära kanot. Han inlogerade Svea på sitt hotell, men hotellvärden gillade inte den extra inhysningen utan hotade att vräka ut kanoten på gatan. Nordin kontaktade då intendenten för Louvren-museet och fäste dennes uppmärksamhet på att Svea borde vara ett lämpligt utställningsföremål. Intendenten var dock inte intresserad. Förmodligen hamnade Svea sedan på någon parisisk bakgård för att så småningom bli bortglömd.
I Paris fick Nordin anställning som en mexikansk miljonärs massör och följde honom till en rad kurorter i Schweiz. Han bosatte sig sedan i den franska huvudstaden som sjukgymnast.
Färden väckte naturligtvis mycket stor uppmärksamhet i Sverige och bidrog till att öka kanotintresset. Gustaf Nordin hade presterat ett lysande exempel på vilka fantastiska färder som kunde företas även i en billig dukkanot.