Vegetarianen som paddlade
till Paris 2
ordin berättar inte mycket om de länder han besökte,
men Holland var ett land som kommenterades i hans brev. Där trivdes han
inte. Han fann holländarna bråkiga i överkant. En kväll då han lagt
till nära en kanalkrog utbröt där det vildaste slagsmål som han någonsin
sett. Det hände också några gånger att man kastade sten på honom.
Till obehagen hörde också de holländska
ladorna, i vilka han ofta övernattade i brist på bättre logi.
(Bilden: Nordin i FKI:s kanotdräkt). De holländska ladorna saknade nämligen
väggar. Nätterna var kalla och, på morgonen efter en övernattning i
en öppen lada hände det att Nordin fann att sovsäcken frusit och
blivit så stel att den kunde stå för sig själv.
Den 16 november kom han fram till den belgiska staden Antwerpen. I
hamnen låg en svensk ångare och kaptenen ombord hjälpte honom att lösa
flaggfrågan. Unionen med Norge hade upplösts och Nordin ville inte
paddla med unionsflaggan på gösstaken. Han fick nu en helsvensk flagga
och fortsatte.
I Ronquieres drabbades han av vintern. Snön låg decimeterdjup på
marken och landskapet verkade nu högst nordiskt vintrigt. Nordin
paddlade dock träget vidare på kanalen, som kolsvart slingrade sig
fram genom det vita landskapet.
Bitande köld och snösörja
Det skulle bli värre än så. Nordin paddlade vidare genom snösörjan
och i den bitande kölden. I Louiviere blev det definitivt stopp, inte på
grund av snösörjan utan därför att det inte längre fanns något
vatten i kanalen. Det hade bokstavligen talat gått hål på kanalen och
allt vattnet hade runnit ned i en stor kolgruva. Detta tvingade Nordin
till något han avskydde. Han blev tvingad köpa biljett och ta tåget
till en plats där kanalen åter blev farbar.
Därmed var problemen inte slut för Svea. När Nordin satte kanoten i
kanalen igen fann han att snösörjan förvandlats till is. Han fick
bryta is med Svea en hel kilometer innan det blev fritt vatten igen. Märkligt
nog klarade dukkanoten den pärsen.
Besvärligheterna fortsatte ända till dess han lämnat Belgien bakom
sig. Nordin kom till gränsstationen på kvällen just som tullarna
gjorde sig klara att gå hem. Han utklarerades, men när han kom till
den franska gränsstationen så var den stängd för natten. Det var en
besynnerlig situation - han befann sig i ingenmansland och kunde inte
paddla tillbaka, för de belgiska tulltjänstemännen hade gått hem.
Byborna på den franska sidan upptäckte Nordin och gjorde stora ansträngningar
att försöka få tag på de franska tullmännen. Det lyckades dock inte
och man löste till sist problemet genom att låsa in Nordin i ett
tullskjul och Svea i ett annat. Befrielsen kom först då tullpersonalen
började sitt morgonpass.
I Frankrike fick Nordin prova på hård motström. I sista slussen utanför
Cambrai brast paddeln för femte gången och detta just som Nordin
skulle väja undan för två pråmar. Han lyckades dock klara
situationen, men den gången var det nära ögat.
Två dagar efter det att han lämnat Cambrai kom han till en av det
franska kanalsystemets märkligheter, nämligen en fem kilometer lång
tunnel. Det blev en ordentligt palaver då han kom till tunneln. De
franska kanaltjänstemännen ville inte gärna släppa in den ensamme
kanotisten i den långa tunneln, men gav till sist med sig. Passagen
gick dock utan några problem.
Nästa natt sov Nordin i ett vagnslider. Som vanligt kom det mycket folk
för att titta på den besynnerliga främlingen. Inför ett dussin
gummor höll han ett föredrag om ett sunt naturliv och tog sedan fram
sin ockarina och spelade så att gummorna och korna blev liksom
elektrifierade. Gummorna vaggade hit och dit och korna stampade takten,
berättade Nordin i ett brev till en kamrat.
Han konstaterade att det inte fanns knäckebröd att köpa i Frankrike.
Nordin köpte därför de långa franska bröden. De var ibland så långa
att de inte kunde stuvas ner i kanoten utan måste surras på däck.
I Creil möttes han av fotografer från de franska sporttidningarna och
en representant för en roddklubb i Paris, som lovade ett ståtligt
mottagande.
"Mig väntar således angenäma överraskningar," skrev han
hem. "Var förvissad om att ett firande av mig är absolut oförtjänt.
Det är inte någon ära jag eftersträvat med min färd, utan jag har
endast med den önskat visa att man med bröd, frukt - eller om sådan
inte går att få tag på, mjölk - kan få tillräcklig kraft att utstå
strapatser."
Slutspurt under Paris broar
Nordin övernattade i Conflans, några mil utanför Paris. Klockan sex på
morgonen nästa dag tände han lanternan, drog på sig stövlar och
byxor men lämnade överkroppen bar. Han tänkte satsa på en ordentlig
slutspurt och det skulle bli hektiskt. Vid middagstid kom det åter
fotografer från Paristidningarna. Nordin poserade villigt för dem och
tog sedan till deras förskräckelse ett dopp i den decemberkalla Seine.
"Det var den 10 december," berättar Nordin. "Kanoten låg
högtidsklädd, prydd med alla de flaggor och vimplar som jag fått
under resan. Plötsligt ljöd ett kanonskott, ett andra och ännu ett.
Svea bjöd strömmen stäven för att kämpa sig fram de återstående
16 kilometrarna. Fullt med folk åsåg avfärden. Vädret var härligt
och från den molnfria himlen strålade vintersolen. Trots kylan
paddlade jag med bar överkropp, men frös minsann inte för kampen mot
den starka strömmen höll mig varm. Vid broarna var strömmen sju
kilometer i timmen, så jag fick kämpa hårt för att ta mig fram tum för
tum.
Strax före klockan två siktade jag Eiffeltornet. Seine blev nu smalare
och jag tvingades på grund av de många bryggorna att hålla mig mitt
ute på floden, där ångbåtarnas svallvågor och den starka strömmen
gav mig mycket att göra.
Varje gång som jag passerade en bro så hurrade människorna. Man
klappade händer, viftade åt mig och överallt var fotografer i
verksamhet. När jag kom till Pont d'Alma fick jag uppbåda all min
energi för att passera den och lyckades också med det. Just som jag
passerat bron brast paddeln. Läget var kritiskt för jag höll på att
drivas av strömmen mot bropelaren, där min kanot kunnat göra haveri.
Jag bet tänderna samman, högg i av all min återstående kraft och
lyckades, under det man hurrade från stranden, komma så långt att jag
fick tag på en av kättingarna till en ångbåtsbrygga och lyckades
skjuta kanoten under kättingen mot land. Därpå klev jag i en båt,
band fast Svea vid ett rep som någon räckte mig. Sedan halades kanoten
uppför stenkajen till dess den nåddes av en massa utsträckta händer
och under hurrarop drogs upp på det torra samt fördes in i ett närliggande
skjul.
Några poliser satte i all hast upp en repbarriär för att hålla den påträngande
massan på avstånd. Under tiden åt jag med en utsvulten tigers aptit
upp resten av min brödranson och mina sista åtta äpplen.
Jag anlände således till målet utan en centime i kassan och "la
beau reste" av provianten strök också med.
Emellertid är segern vunnen. Den blågula flaggan och Föreningen för
Kanotidrotts standert har med framgång förts över fem insjöar,
Kattegatt, Öresund, längs Östersjön, Stora och Lilla Bält samt tolv
floder, tretton kanaler med 230 slussar, genom två tunnlar med
respektive en och fem kilometers längd, sex länder, fyrtioen städer
och ett femtiotal byar.
Kanoten har varit infrusen två gånger och farit fram på tre olika ställen
genom översvämmade orter. Under färden var det regn i nära tre månader,
sex gånger rådde det dimma och sex dagar snöade det, tjugoåtta
frostnätter har jag varit med om och stormat har det gjort i cirka två
månader. För det mesta har jag haft motvind, ty sydliga och västliga
vindar var förhärskande. Tre gånger kastade pojkar sten på mig och
en gång gjorde fulla karlar sammaledes. Under hälften av resan har jag
sovit under bar himmel, en gång på hotell, två gånger i värdshus
samt fjorton gånger i båthus, för övrigt i stall, fähus. ved- och
kolmagasin, fyra gånger i pråmar och en gång i tunnel.
Kassan har varierat mellan 25 kronor och 50 öre. För det mesta har jag
haft omkring fem kronor. Resultatet av resan är ett glatt humör, en
utvecklad muskulatur och en god hälsa, för övrigt mångdubblad energi
och viljekraft samt en god reklam för att sunt naturliv."
Färden hade tagit fyra månader och en dag.
I Paris mottogs Gustaf Nordin med entusiasm. Man ordnade banketter till
hans ära, gjorde honom till hedersledamot i flera klubbar, gav honom
presenter och hedrade honom på alla sätt.
Nordin kunde naturligtvis inte skilja sig från sin kära kanot. Han
inlogerade Svea på sitt hotell, men hotellvärden gillade inte den
extra inhysningen utan hotade att vräka ut kanoten på gatan. Nordin
kontaktade då intendenten för Louvren-museet och fäste dennes uppmärksamhet
på att Svea borde vara ett lämpligt utställningsföremål.
Intendenten var dock inte intresserad. Förmodligen hamnade Svea sedan på
någon parisisk bakgård för att så småningom bli bortglömd.
I Paris fick Nordin anställning som en mexikansk miljonärs massör och
följde honom till en rad kurorter i Schweiz. Han bosatte sig sedan i
den franska huvudstaden som sjukgymnast.
Färden väckte naturligtvis mycket stor uppmärksamhet i Sverige och
bidrog till att öka kanotintresset. Gustaf Nordin hade presterat ett
lysande exempel på vilka fantastiska färder som kunde företas även i
en billig dukkanot.
|