Den stora
båtrevolutionen å
här skrev en medarbetare i Teknikens Värld 1952: Reportern hade besökt Livbåtsvarvet i Göteborg och
tittat på prototypen till Sveriges första plastbåt. Det var en liten
segeljolle, och tillverkaren menade att man med det nya materialet kunde
tillverka 50 sådana på samma tid som det annars krävdes för att bygga en
campingbåt i trä. Fisksätra varv höll också på att experimentera med det
nya materialet för marinens räkning. Där tog man det dock ganska lugnt,
för tanken på att bygga båtar i plast lät ganska fantastisk. Egentligen var materialet inte nytt. Redan i mitten av
1800-talet hade någon uppfinnare kommit på att det gick att få fram fina,
böjliga trådar om man pressade smält glas genom ett munstycke med ett fint
hål. Det var bara det att man inte kunde hitta på någon vettig användning
för den fina, böjliga glastråden. Visst gick det att väva tyg av tråden,
men det blev styva, otrivsamma plagg, inte alls lika bekväma som de som
gjordes med naturfibrer. Under 1930-talet arbetade de tyska kemisterna frenetiskt
med att få fram nya material, som kunde ersätta importerade råvaror. Man
lyckades framställa syntetiskt gummi och gjorde också bensin ur kol, kalk
och petroleum. Som en biprodukt till denna forskning fick man också fram
ett syntetiskt konstharts, som fick namnet polyester. Problemet med denna konstharts var detsamma som med
glasfibern. Materialet var hårt men sprött och det dröjde därför innan man
hittade på någon användning för det. Till sist fann man att det var ett
bra material för knappar. I början av andra världskriget blev det i England
nödvändigt att ta fram skyddskåpor för radarantenner. De måste vara av ett
material som var starkt men ändå släppte igenom radarsignalerna. Någon kom
då på att armera polyester med glasfiber. Det var samma idé som då man
fick fram ett starkt material av den sköra cementen genom att armera med
stål. Man fick ju då ett nytt material med överlägsna egenskaper. 1945 byggdes den första båten av detta nya material. Det
var i USA där Coastguard grundligt lät testa en båt, som var byggd av
glasfiberarmerad polyester. Man fann att det nya materialet var idealiskt
för båtbygge. Därmed inleddes den stora båtrevolutionen. Det skulle
dock dröja många år innan de nya plastbåtarna slog igenom. Båtköparna var
länge tveksamma. Strax efter det andra världskrigets slut började det dyka
upp olika artiklar av ”plastic”. Det var ofta sköra, dåliga produkter och
de flesta misstänkte att plastbåtar var samma skräp. Det största motståndet mot plastbåten berodde dock på
att båtfolket helt enkelt inte tyckte om det nya materialet. Det var dött
och konstgjort, inte levande som trä. Trä visste man vad det var och man
lackade och slipade sina träbåtsbordläggningar så att träets vackra yta
framhävdes så att den blänkte i all sin glans. Plastbåtarnas ytor var döda
och båtfolket tyckte att plastbåtarna såg ut som badkar eller tvålkoppar.
Försäljarna var däremot entusiastiska. De påstod att man
kunde skjuta på en plastbåt utan att kulan kunde göra hål och ordnade med
fallprov för att visa hur starka plastskroven var. De sade också att
plastbåten var underhållsfri, vilket var lika lite sant som ett skroven
stod emot pistolkulor. Snart blev det dock fart på
småbåtsförsäljningen, för sommarstugeägarna hade inte det riktiga
båtfolkets träkänsla. De hälsade med entusiasm möjligheten att slippa allt
utrustningsjobb. Lite längre tid tog det när det gällde de större
båtarna. De första större plastbåtarna var nämligen ganska besynnerliga
skapelser. Problemet var att både båtkonstruktörer och båtvarv låg lågt.
Nu kom det in affärsmän,.som ville tjäna pengar, men som inte visste så
mycket om båtar. De lånade uppslag ur amerikanska båttidningar, och det
dök upp häftigt designade båtar med fenor liksom på den tidens moderna
bilar. För båtkonstruktörerna tog det tid att tänka om. Det var
en ädel konst att konstruera en träbåt. Skelettet av vägare, spant, stävar
och köl fördelade tillsammans med bordläggningen alla påfrestningar. Allt
detta ställdes på huvudet när plastbåten kom. Nu var det inte längre en
konstruktion där massor av detaljer fördelade styrkan utan fråga om en
skalkonstruktion, en teknik där skrovet i sig själv skulle ta upp alla
påfrestningar. När det gällde träbåtsbyggarna var det inte bara det
deprimerande i att de inte längre hade någon användning för den
hantverksskicklighet, som de tränat upp under sitt båtbyggarliv. Det var
också det att träbåtsvarven passade dåligt som plastbåtsfabriker. Den gamle båtbyggaren hade inga problem att bedöma
materialets kvalitet när det gällde trä. Plasten var värre, för här gjorde
man bokstavligen talat materialet på plats. Det krävdes precisa
blandningar av polyester, katalysator och härdare, en jämn, hög och stadig
arbetstemperatur för att materialet skulle bli förstklassigt. Detta var
inte lätt att åstadkomma i ett gammalt, dragigt träskjul. Än värre blev
det när ventilationsbestämmelserna kom. Experternas tvekan
kunde dock inte stoppa utvecklingen. Det blev en helt ny marknad.
Nu var det inte längre fråga om ett fåtal båtvarv, som tillverkade båtar
på beställning eller spekulation. Båtbygge blev en industri, och
industrier kräver storserier. Det blev nödvändigt att satsa på effektiv
marknadsföring för att förverkliga de stora serierna och konstruktörerna
fick konkurrens med designers. Det var i USA som ledde när det gällde att
tillverka plastbåtar och från och med slutet av 50-talet kom amerikansk
motorbåtsstil att påverka de svenska båtbyggarna i ökad grad. Istället för
ruffbåtar blev det USA-inspirerade kabinbåtar och den gamla svenska
campingbåten blev så småningom utklassad av runabouts, plastvarianter av
trettiotalets Chris Craft och Gar Wood-båtar. Det var inte bara båtarna som förändrades. Det skedde
också mycket på motorsidan. Utombordsmotorerna utvecklades snabbt mot allt
högre effekter och Volvo lanserade Aquamatic, som gjorde ett den gamla
inombordsmotorn praktiskt taget försvann. När det gällde båtfolket så
nöjde man sig inte längre med låga farter. Det skulle gå fort på sjön och
den planande båten blev praktiskt taget allenarådande. Båtarna blev
bredare och utrymmet ombord bättre. Plastbåten kom med den stora båtrevolutionen. Båtlivet
omkring 1950 var egentligen ganska likt det strax efter förrförra
sekelskiftet. Under de årtionden som gått sedan plastbåten slog igenom har
allt förändrats. Det gamla båtklubbslivet har ändrat former, de gamla
kunniga träbåtsbyggarna pensionerats, elektroniken har gått till sjöss,
båtutrustningen är inte lika slitsam som förr och det har blivit allt fler
fritidsbåtar i skärgårdarna. |