Den stora båtrevolutionen

å här skrev en medarbetare i Teknikens Värld 1952:  "Tanken på att ljudet av båtskrapor och lukten av rå linolja inte längre kommer att annonsera vårens ankomst är för fruktansvärd för att bli verklighet”.

Reportern hade besökt Livbåtsvarvet i Göteborg och tittat på prototypen till Sveriges första plastbåt. Det var en liten segeljolle, och tillverkaren menade att man med det nya materialet kunde tillverka 50 sådana på samma tid som det annars krävdes för att bygga en campingbåt i trä.

Fisksätra varv höll också på att experimentera med det nya materialet för marinens räkning. Där tog man det dock ganska lugnt, för tanken på att bygga båtar i plast lät ganska fantastisk.

Egentligen var materialet inte nytt. Redan i mitten av 1800-talet hade någon uppfinnare kommit på att det gick att få fram fina, böjliga trådar om man pressade smält glas genom ett munstycke med ett fint hål. Det var bara det att man inte kunde hitta på någon vettig användning för den fina, böjliga glastråden. Visst gick det att väva tyg av tråden, men det blev styva, otrivsamma plagg, inte alls lika bekväma som de som gjordes med naturfibrer.

Under 1930-talet arbetade de tyska kemisterna frenetiskt med att få fram nya material, som kunde ersätta importerade råvaror. Man lyckades framställa syntetiskt gummi och gjorde också bensin ur kol, kalk och petroleum. Som en biprodukt till denna forskning fick man också fram ett syntetiskt konstharts, som fick namnet polyester.

Problemet med denna konstharts var detsamma som med glasfibern. Materialet var hårt men sprött och det dröjde därför innan man hittade på någon användning för det. Till sist fann man att det var ett bra material för knappar.

I början av andra världskriget blev det i England nödvändigt att ta fram skyddskåpor för radarantenner. De måste vara av ett material som var starkt men ändå släppte igenom radarsignalerna. Någon kom då på att armera polyester med glasfiber. Det var samma idé som då man fick fram ett starkt material av den sköra cementen genom att armera med stål. Man fick ju då ett nytt material med överlägsna egenskaper.

1945 byggdes den första båten av detta nya material. Det var i USA där Coastguard grundligt lät testa en båt, som var byggd av glasfiberarmerad polyester. Man fann att det nya materialet var idealiskt för båtbygge.

Därmed inleddes den stora båtrevolutionen. Det skulle dock dröja många år innan de nya plastbåtarna slog igenom. Båtköparna var länge tveksamma. Strax efter det andra världskrigets slut började det dyka upp olika artiklar av ”plastic”. Det var ofta sköra, dåliga produkter och de flesta misstänkte att plastbåtar var samma skräp.

Det största motståndet mot plastbåten berodde dock på att båtfolket helt enkelt inte tyckte om det nya materialet. Det var dött och konstgjort, inte levande som trä. Trä visste man vad det var och man lackade och slipade sina träbåtsbordläggningar så att träets vackra yta framhävdes så att den blänkte i all sin glans. Plastbåtarnas ytor var döda och båtfolket tyckte att plastbåtarna såg ut som badkar eller tvålkoppar.

Försäljarna var däremot entusiastiska. De påstod att man kunde skjuta på en plastbåt utan att kulan kunde göra hål och ordnade med fallprov för att visa hur starka plastskroven var. De sade också att plastbåten var underhållsfri, vilket var lika lite sant som ett skroven stod emot pistolkulor.

Snart blev det dock fart på småbåtsförsäljningen, för sommarstugeägarna hade inte det riktiga båtfolkets träkänsla. De hälsade med entusiasm möjligheten att slippa allt utrustningsjobb. (Bilden: Uttern 425 blev en  typisk sommarstugebåt).

Lite längre tid tog det när det gällde de större båtarna. De första större plastbåtarna var nämligen ganska besynnerliga skapelser. Problemet var att både båtkonstruktörer och båtvarv låg lågt. Nu kom det in affärsmän,.som ville tjäna pengar, men som inte visste så mycket om båtar. De lånade uppslag ur amerikanska båttidningar, och det dök upp häftigt designade båtar med fenor liksom på den tidens moderna bilar.

För båtkonstruktörerna tog det tid att tänka om. Det var en ädel konst att konstruera en träbåt. Skelettet av vägare, spant, stävar och köl fördelade tillsammans med bordläggningen alla påfrestningar. Allt detta ställdes på huvudet när plastbåten kom. Nu var det inte längre en konstruktion där massor av detaljer fördelade styrkan utan fråga om en skalkonstruktion, en teknik där skrovet i sig själv skulle ta upp alla påfrestningar.

När det gällde träbåtsbyggarna var det inte bara det deprimerande i att de inte längre hade någon användning för den hantverksskicklighet, som de tränat upp under sitt båtbyggarliv. Det var också det att träbåtsvarven passade dåligt som plastbåtsfabriker.

Den gamle båtbyggaren hade inga problem att bedöma materialets kvalitet när det gällde trä. Plasten var värre, för här gjorde man bokstavligen talat materialet på plats. Det krävdes precisa blandningar av polyester, katalysator och härdare, en jämn, hög och stadig arbetstemperatur för att materialet skulle bli förstklassigt. Detta var inte lätt att åstadkomma i ett gammalt, dragigt träskjul. Än värre blev det när ventilationsbestämmelserna kom.

Experternas tvekan  kunde dock inte stoppa utvecklingen. Det blev en helt ny marknad. Nu var det inte längre fråga om ett fåtal båtvarv, som tillverkade båtar på beställning eller spekulation. Båtbygge blev en industri, och industrier kräver storserier. Det blev nödvändigt att satsa på effektiv marknadsföring för att förverkliga de stora serierna och konstruktörerna fick konkurrens med designers.

Det var i USA som ledde när det gällde att tillverka plastbåtar och från och med slutet av 50-talet kom amerikansk motorbåtsstil att påverka de svenska båtbyggarna i ökad grad. Istället för ruffbåtar blev det USA-inspirerade kabinbåtar och den gamla svenska campingbåten blev så småningom utklassad av runabouts, plastvarianter av trettiotalets Chris Craft och Gar Wood-båtar. (Bilden: Flipper 575 gjorde 25 knop med 50 hk motor).

Det var inte bara båtarna som förändrades. Det skedde också mycket på motorsidan. Utombordsmotorerna utvecklades snabbt mot allt högre effekter och Volvo lanserade Aquamatic, som gjorde ett den gamla inombordsmotorn praktiskt taget försvann. När det gällde båtfolket så nöjde man sig inte längre med låga farter. Det skulle gå fort på sjön och den planande båten blev praktiskt taget allenarådande. Båtarna blev bredare och utrymmet ombord bättre.

Plastbåten kom med den stora båtrevolutionen. Båtlivet omkring 1950 var egentligen ganska likt det strax efter förrförra sekelskiftet. Under de årtionden som gått sedan plastbåten slog igenom har allt förändrats. Det gamla båtklubbslivet har ändrat former, de gamla kunniga träbåtsbyggarna pensionerats, elektroniken har gått till sjöss, båtutrustningen är inte lika slitsam som förr och det har blivit allt fler fritidsbåtar i skärgårdarna.