Vårrustning på
varvet
et
här var den dagen då hela båtklubben vaknat ur vintersömnen. Hela
hamnen var full av vårrustare. Slipmaskiner surrade, skraporna
gnisslade och många höll redan på att måla eller fernissa.
Brygg-Kalle hade sin stora dag. Han vet allt om färger och fernissor.
Dessvärre är det kunskaper som han mer än gärna delar med sig.
Kassören
låg under kölen på Skuldfrid. Han vred sig som en mask för att komma
åt med penseln och han var prickig i ansiktet av den gröna bottenfärgen.
Brygg-Kalle lyfte på presenningen och följde Kassörens målning med
kritiska blickar.
-Rena fusket, sade Brygg-Kalle. Den där botten borde renskrapas. Duger
inte att bara bättra genom att kladda på färg.
-Har du egentligen tid att stå här, morrade Kassören. Har man köpt
ett gammalt plåtvrak bör det väl inte finnas tid till att drälla
omkring.
-Väntar på att underarbetet skall bli klart så att jag kan börja måla,
svarade Brygg-Kalle. Lockade ner hela släkten. Dom tyckte att det
skulle bli härligt med en solig vårdag på varvet.
Liselott håller just att stålborsta botten. Dom andra sandpapprar träinredningen.
-Och du själv då, undrade jag.
-Jag? Jag leder och organiserar jobbet...
Kassören kröp fram, strök bort en färgklick från pannan och stönade.
-Förstår inte att folk kan påstå att det här med båtar är vila
och avkoppling, suckade han. Här jobbar man så att fingrarna blöder
medan Köl-Jonas jagar en som ett oskäligt djur.
Köl-Jonas tjatar ideligen om att jag är på tok för grundlig och omständig.
Sedan kommer Brygg-Kalle och väsnas. Påstår att jag fuskar!
-Köl-Jonas har ju plastbåt och vet väl inte mycket om båtrustning,
sade jag.
-Nej, just det, sade Kassören. Han behöver bara vika undan
presenningen, krafsa bort dammet och putsa lite med en trasa. Nu vill
han ha båten i sjön men Skuldfrid ligger i vägen.
-Precis, sade Köl-Jonas som dök upp. Du ligger i vägen som en propp.
Ska du stå här och surra med Brygg-Kalle lär det väl inte bli
fernissning förrän fram på höstkanten...
-Fernissning, väste Kassören och knöt näven. Du stressande mig så
att jag fernissade i går. Borde ha begripit bättre. Det var så kallt
att fernissan inte hann torka innan daggen kom. Allt blev förstört.
Titta på båten. Fernissan är alldeles vitflammig!
-Svårt fall, sade jag. Gjorde precis detsamma kvällen innan jag sålde
min förra båt. Vilken historia!
-Låt höra, sade Brygg-Kalle.
-Upptäckte eländet först på morgonen, sade jag. Då var annonsen
inne och det fanns inte en chans att stoppa lavinen. Det verkade som om
alla skulle köpa båt den där våren. Massorna strömmade till!
Spekulanterna studsade när de fick syn på eländet. Det såg faktiskt
ut som om båten råkat ut för en gräslig sjukdom.
Frun till en av spekulanterna sade att det var otillständigt att lura
ner folk för att titta på ett monster. Hennes man menade att ordet sjöspöke
nog var det riktiga.
En kille, som verkade tillhöra ledighetskommittén, ville ha ett par
kronor till en öl som ersättning för spilld tid.
Värst var en prydlig, välklädd herre med käpp. Han sade att han kände
en av de tongivande personerna på Konsumentverket. Han med käppen
skulle ta upp det här fallet. Det borde ju finnas någon lagparagraf
som hindrade skojare att försöka lura båtkonsumenter med mindervärdiga
produkter, sade han.
När den sista gick började jag slipa. Det tar ett bra tag att slipa
ner ett förstört fernisskikt. Inte blev det roligare av att man skrämt
bort en massa spekulanter.
-Just det, sade Kassören. Det tar ett bra tag innan man slipar ner
fernissan så att man kan börja lacka igen. Vill nu Köl-Jonas i sjön
så finns det bara ett att göra. Kavla upp ärmarna och ta en bunt
sandpapper. Det är han som har ställt till med det här eländet genom
sitt tjat!
-Har nog lite dåligt med tid när allt kommer omkring, sade Köl-Jonas
undvikande. Skulle liksom just börja pensla teakolja på listerna då
jag hörde er prata.
-Det är nog klokt, sade Brygg-Kalle. Felet med er plastbåtsägare är
att ni inbillar er att det bara är att sätta båten i sjön.
Finns faktiskt massor att göra även med en plastbåt. Jobb som ägaren
bara struntar i.
Titta här till exempel. Hur är det med upphängningen av rodret? Gångjärn
och lagringar måste naturligtvis fettas in. Sånt har naturligtvis Köl-Jonas
struntat i.
Känn på rodret. Inte ska det väl behöva vara så tungt att vrida?
Brygg-Kalle tog ett rejält tag i rodret och ryckte till.
Det skramlade uppe på däck och ögonblicket därpå skar Köl-Jonas ångesttjut
genom gnisslandet av alla båtskraporna.
Det tog ett tag innan vi fattade vad som hänt.
En plåtburk hade åkt rakt över huvudet på Köl-Jonas och dolde nu
barmhärtigt hans ansikte.
Överallt rann det rännilar av något klibbigt och slipprigt.
-Teakoljan, sade jag. Rorkulten knuffade ner burken då Brygg-Kalle vred
på rodret.
Köl-Jonas fick av sig burken och torkade bort det värsta från
ansiktet.
-Brygg-Kalle, sade han. Försvinn på stubinen! Nu ser jag bara rött,
men om några sekunder får jag kanske syn på dig. Om du då är i närheten
gör jag mig olycklig...
-Teakoljan gick förstås åt, sade Kassören. Bra, för då har du ju
tid att hjälpa mig. Ta tvåans sandpapper. Det ligger en hel hög på
skarndäcket..
|