Vulkanresan

ospiggen III låg nu i tryggt förvar i Jakartas hamn och Aina såg sig om i staden. En dag tog hon bussen till den gamla sultanstaden Solo för att se på javanesiska danserskor, en annan dag  besökte hon Bandoeng och dess geologiska museum. I en av salarna behandlades Krakatao.

Krakatao var en vulkan och Aina kände till att den hade haft ett fruktansvärt utbrott i slutet på 1800-talet, det värsta vulkanutbrottet i modern tid.

Hon fick veta att Krakatao låg vid Sundasundet, och fortfarande var aktiv. Nu vaknade Ainas äventyrslust på allvar. Det var bara omkring 80  sjömil dit, men strömmarna kunde vara opålitliga. Det var inte heller lätt att lägga till vid vulkanön, men hon fick också tips om var hon ta sig in till ön.

Så styrde Rospiggen III åter ut, denna gång med kurs mot Sundasundet. Första kvällen tog Aina natthamn vid en palmdunge. Tidigt nästa morgon var hon ute på havet igen. Havet var stilla och solen glödande varm. Långt i väster skymtade hon Sumatras höga berg

Efter en lång dags färd styrde hon in mot Merak och kastade ankar. Strömmen var stark och det dånade från bränningarna. Hon såg också hur en fosforglänsande, tvärrandig orm slingrade sig förbi i vattnet.

Det var högvatten endast en gång om dygnet i Sundasundet och Aina fick därför stanna nästan hela dagen vid ankarplatsen. Det var först i kvällningen som hon kunde styra ut på sundet igen. Strömmen var stark och mäktiga dyningar kom rullande från Stilla havet.

När solen gick upp nästa morgon skymtade hon vulkanön. På flera sjömils håll kunde hon se de jättestora stupen. När vulkanen visade sig steg en bolmande rök mot himlen. En aning tveksamt styrde hon in mot den norra stranden. Hon tänkte hela tiden på vad man berättat för henne: ”Sanden spolas bort ibland. Det händer också ibland att stranden försvinner”.

Hon lade dock till. Aina ville inte förlora någon tid,  Det tog henne bara en halvtimme att nå upp till vulkanens högsta topp. Där stod hon sedan och såg hur det kokade och bubblade där nere. Hon kände svavelröken och tog sig sedan ned till båten igen.

Hon andades ut. Hon hade inte varit rädd, men hela dagen hade hon varit på sin vakt.

Så återvände hon till Jakarta utan problem. Hon ville nu göra en färd till Soemba, den sydligaste ön i Sundaarkipelagen, och då var goda råd viktiga. Hon visste att strömmarna var kraftiga och med tanke på hennes hästkraftsvaga motor var det viktigt att ta hänsyn till strömriktning och strömstyrka. Hon hade därför ett samtal med kaptenen på s/s Canopus, som visade specialkartor och strömtabeller.

Så kastade hon loss. Hon möttes av kraftig sjögång i Sape street. Det var motsjö och Rospiggen III brakade in i den ena vågen efter den andra. Vågorna sköljde in och det blev ett hårt slit vid länspumpen. Till sist kom hon i lä under en klippa. Hon fällde ankaret och försökte få lite sömn, men hela natten hörde hon hur vinden tjöt bakom den skyddande klippan och hörde dånet från bränningarna.

Nästa dag, då hon var ute i sundet igen, såg hon ett segel fladdra långt ute på vattnet. En kastby kom och Aina såg hur masten knäcktes.

Hon styrde dit. Det var en tolv meter lång och bara en meter bred båt, som nu hade råkat i sjönöd. Hon styrde dit, kastade över ett rep och för första gången i sitt liv lyckades hon träffa rätt med en kastad lina.

Aina tog båten på släp. Ombord fanns fem män och ett par pojkar. De följande fem timmarna blev något av en mardröm. Båtarna slingrade av och an i den hårda sjön. En av männen tog sig ombord på Rospiggen III och hjälpte Aina att finna vägen in mot närmaste land genom korallreven.

Till sist nådde de den bländande vita stranden, där det stod en hel folkhop. Tillsammans gick de upp till ett litet skjul. Männen berättade om hur Aina räddat dem och sedan tändes det eld och lagades mat.

De sju i den långa och smala båten hörde hemma i en by på Komodos västkust och dit var det flera tiotals sjömil. Anna beslöt sig för att fortsätta bogseringen dit. Snart var de båda båtarna ute på havet igen. Det blev en besvärlig färd i  kraftig motström. Sent på kvällen tog man natthamn, men då hade man hunnit knappt halvvägs.

Dagen därpå nådde man äntligen Komodos branta kust och därmed de nödställdas hemby.

Det blev en stor fest. På Komodo fick också Aina tillfälle att se en av öns stora märkligheter; en av de stora ödlorna.

Därmed slutar Aina Cederbloms berättelse om de fantastiska båtfärderna i Fjärran östern.

Det enda vi vet är att hon i början av september 1939 kom till Filippinerna. Dit var det flera hundra svenska landmil från Jakarta. Troligen besökte hon också Bali och Borneo, som låg på vägen dit, men om detta vet vi ingenting.

I Manila fick hon veta att Europa stod i brand, det andra världskriget hade brutit ut. Hon hade tänkt fortsätta med sin båt till Shanghai, men därav blev nu intet.

Hemresan blev inte enkel. Först lastades Rospiggen III in på ett fartyg för transport till Kina, sedan på ett nytt fartyg för resan till Europa. Nu var det krig, så det fartyget gick inte genom Suezkanalen utan tog den längre färdvägen längs Afrikas västkust. I Lerwick på Shetlandsöarna sattes sedan Rospiggen III i sjön igen och det blev en höstlig hemfärd över Nordsjön till Sverige.

Hon hade gjort en fantastisk resa. Här var det fråga om väldiga avstånd, långa färder över öppet hav och en annorlunda, tropisk värld. Hon hade varit ensam, båten var bara fem meter lång och den lilla utombordsmotorn orkade inte med mer än fem knops fart. Ingen annan har vare sig förr eller senare gjort en så lång ensamresa i en så liten snurrebåt.