Johannas stora sorg
ohanna stod på berghällen längst ut på
Skatudden när rådman Michael Poulins skuta styrde
ut mot farleden. Hon vinkade med huvudduken och en ung båtsman
vid stormasten vinkade tillbaka. Sedan stod hon där ända
till dess skutans segel försvann bakom öarna.
Hon suckade. Nu skulle det dröja länge innan hon fick
se Mickel igen. Hon skulle räkna dagarna. Skutan skulle
till Stockholm med en last järnstänger. Kanske en vecka
om vindarna var gynnsamma, men var vädret emot kunde det
bli längre.
Johanna sprang uppför hällarna förbi de små
sjöbodarna och alla näten, som hängde på
tork. Sedan kom hon upp på östra gatan. Där var
det tomt, för på Skaten bodde det mest båtsmän,
och de var till sjöss så här till års.
Johanna Michaelsdotter var var 19 år. Nu var det brått,
för hennes far, rådmannen, stod ensam i affären
Rådmansdotter, jovisst, men ingen skulle tro att hon satt
hemma i kammaren och trånade medan pigan passade upp henne.
Johanna hade fullt upp dagarna i ända. Hon brukade hjälpa
till i faderns bod, sålde malt och spannmål till
öregrundskvinnorna, bar upp säd till kvarnen och hjälpte
stadens hustrur att välja bland de vackra tyger, som fanns
i Poulins varukistor.
Och sjömannen på skutan, som just nu seglade för
god vind mot Stockholm? Han hette Mickel Jöransson och det
var på honom hon tänkte varje ögonblick, när
hon kunde tänka på annat än det hon just hade
för händer.
Mickel hade kommit in i hennes liv femtedag jul. Då hade
hon och en annan flicka varit i en gård nära kyrkan
och lyssnat till Hans Johansson som spelade på nyckelharpa.
Hon, de andra flickorna och några pojkar hade suttit på
golvet och det slumpade sig så att Mickel slog sig ned
intill henne.
Alla kände alla i Öregrund
Öregrund var ingen stor stad och alla kände varandra,
åtminstone till utseendet. Hon hade sett Mickel många
gånger förut, men detta var den första gången
som de pratades vid. Det var besynnerligt, för hon tyckte
att det kändes som hon känt honom hela sitt liv. Han
följde sedan henne hem till porten och sedan kom de att
träffas allt oftare.
En kväll bad hon Mickel titta in, och käre far och
kära mor hade tittat nyfiket på den unge, raske båtsmannen.
Sedan blev det allt flera besök, och rådman Poulin
började att fundera. Johanna var hans ögonsten, hans
yngsta barn och det enda som inte hade flugit ut ur boet. Han
såg hur hon lyste upp när Mickel kom in, hur hon inte
kunde släppa honom med blicken. Han såg också
att Mickel var betagen i Johanna.
Johanna var giftasvuxen och snart skulle hon lämna rådmansgården,
så var livets gång. Han hade inget emot Mickel. Det
var en ung och rejäl karl, och de skeppare, som Mickel tjänat
för sade att han var arbetsvillig och ärligheten själv.
Visst hade Poulin helst sett att dottern skulle gifta sig rikt
med någon förmögen borgarson i staden, men han
var inte den som schackrade med sin dotter. Ville hon ha Mickel,
så tänkte han inte lägga några hinder ivägen.
Mickels far hette Jöran Mickelsson. Han var borgare, hade
en gård inte långt från prästgården
och ägde en kajutbåt. Jöran skeppade ved till
Stockholm. Mycket mer än så visste inte Poulin, men
han hörde sig för.
Det verkade som ingen visste så mycket mer om Jöran
Mickelsson. Han var tydligen en fåordig man, som levde
tillsammans med sin hustru och sällan träffade andra.
Några menade dock att Jöran Mickelsson var en sparsam
man, andra sade att han var snål..
Mickels gåva
Johanna visste inte heller något om Mickels föräldrar.
Hon hade ofta undrat över varför inte Mickel tog med
henne till föräldrarna. Sedan gick hon upp till sin
kammare och tittade än en gång på avskedsgåvan
från Mickel, de två blanka silverdalersmynten, guldringen
och de fina handskarna, som Mickel köpt åt henne förra
gången han var i Stockholm. Hon visste vad det betydde,
och det gjorde Mickel också. När en ung man ger en
flicka en sådan gåva är det fråga om en
trolovning. Nu var det bestämt. Det skulle bli Mickel och
hon.
"En trolovning är en allvarlig sak," sade hustru
Margareta, Johannas mor. "Det är en viktig sak också
för föräldrarna. För ett tag sedan pratade
jag med Mickels mor om saken, men hon sade inte mycket. Svarade
bara om det nu var Guds vilja, så var det, är det
inte Guds vilja, så är det inte.
Michael Poulin skrattade torrt. "När jag var i Stockholm
i pingstas så fick jag syn på Jöran Mickelssons
skuta vid Skeppsbron. Då tyckte jag att det var hög
tid att ta reda på vad han ansåg om Mickels frieri.
Jag gick ombord och vi pratade en stund. Han sade inte mycket
och till sist frågade jag honom rakt på sak vad han
ansåg. Jo, han svarade "är det Guds vilja så
är det, är det inte Guds vilja så är det
inte."
"Varken Malin eller Jöran svarade nej," sade Margareta.
"De vet om frieriet och har inte kommit med några
invändningar. Vi får gå hem till dem och tala
om saken när Mickel kommer hem, för nu är det
fråga om trolovning och giftermål".
Johanna tyckte dagarna var oändliga. Hon räknade nu
nionde dagen efter avresan.
Den stora stormen
Den kvällen steg vattnet i Öregrunds hamn. Det var
inte ovanligt med högt vatten på hösten, men
så högt vatten hade ingen sett. Vattnet steg ända
upp mot bryggkanterna.
Gamla sjöbussar spanade efter tecken. Himlen över Grepen
var alldeles gul vid solnedgången. "Sannerligen,"
sade en av de gamla båtsmännen. "I natt blir
det oväder!"
Den natten kom den svåraste stormen i mannaminne. Vågorna
vräkte in med väldig kraft, brädbitar och träslanor
från taken virvlade i luften. Stormen ven inte, den dånade
in från havet med förödande kraft.
Det mäktiga bålverket vid hamnen, som det tagit så
många år och så mycket arbete att bygga, förslog
inte längre. Luften fylldes av vinande skum och vågbergen
sköljde in över vågbrytaren, krossade sjöbodar
och slungade upp båtar på land.
Johanna låg i sin kammare. Hela huset riste i stormbyarna.
Hon bad till Gud, för Mickel och alla andra som var ute
på sjön denna förfärliga natt.
På morgonen bedarrade ovädret. Sent på kvällen
seglade Poulins skuta in i hamnen. Det fanns bara trasor kvar
av storseglet, men fock och mesan var satta.
Michael Poulin och flera andra stod på bryggan när
skutan lade till. Han såg skeppare Hellman på däck
tillsammans med två av båtsmännen, men inte
Mickel.
Brottsjön tog Mickel
"Vi var ute på Ålands hav när stormen
kom," sade skeppare Hellman.."Jag har aldrig varit
med om något liknande. Vågorna spolade över
hela tiden, det var tur att vi gick i barlast för annars
hade vi aldrig kommit hem. Men sjön tog Mickel. Han stod
till rors då en brottsjö kom vräkandes."
Mats Hellman gick sedan med tunga steg till Jöran Mickelsson
för att berätta om det hemska som hänt.
Johanna hörde kära far berätta om att Mickel var
borta och aldrig mer skulle komma hem. Hon lyssnade, men det
var om hon upplevde en mardröm, att det inte var verklighet.
Hon stirrade bara framför sig, reste sig och gick upp på
sin kammare. Då först kom gråten.
En dag kom stadstjänaren Enok Olofsson och knackade på.
Jo, borgmästaren ville att Poulin skulle komma till rådstugan."Det
är Jöran Mickelsson, som är kärande,"
sade han.
"Jöran Mickelsson?" sade Poulin häpet. "Honom
har jag aldrig haft några affärer med."
Johanna hade aldrig sett sin far så upprörd som då
när han kom tillbaka från rådstugan. Han var
vit i ansiktet. Det var med en verklig kraftansträngning
som han kvävde raseriet inombords då han berättade
för hustru Margareta och Johanna vad som hänt.
Den snåle skepparen
"Först frågar han mig om vad som skall ske
med hans förolyckade sons resterande hyra. Jag som betalade
Mickel i förskott! Han blev riktigt besviken när jag
sade att jag kunde visa kvitton på att mellanhavandet med
Mickel var avslutat och att det inte fanns några pengar
att hämta.
Sedan har han mage att inför rådhusrätten kräva
att få tillbaka de gåvor som hans son Mickel lämnat
till Johanna! Hur kan en far vara så sniken att han bara
några dagar efter sin sons död kommer med en sådan
begäran? Jag kunde inte tro Jöran Mickelsson om något
sådant. Det där kräket till karl är så
rutten att han bara kan tänka på en guldring, två
daler silvermynt och ett par handskar, när hans son omkommit
på havet!"
Han såg på Johanna.
"Du skall inte behöva lämna ifrån dig det
som du fick av Mickel", sade han. "Vad du har fått
är enligt lagen en trolovningsgåva, och ingen kan
beröva dig den. Skulle rådhusrätten ens snudda
vid tanken att ge till Mickelsson den gåva som du fått,
då skall jag röra upp himmel och jord!"
Johanna fick behålla minnena av sin älskade Mickel.
Jöran Mickelsson och hans lika giriga hustru fick väl
söka sin tröst i "om det är Guds vilja så
är det, om det inte är Guds vilja så är
det inte."
(Öregrunds dombok 12 och 16 december 1691)

|