Johannas stora sorg

ohanna stod på berghällen längst ut på Skatudden när rådman Michael Poulins skuta styrde ut mot farleden. Hon vinkade med huvudduken och en ung båtsman vid stormasten vinkade tillbaka. Sedan stod hon där ända till dess skutans segel försvann bakom öarna.
Hon suckade. Nu skulle det dröja länge innan hon fick se Mickel igen. Hon skulle räkna dagarna. Skutan skulle till Stockholm med en last järnstänger. Kanske en vecka om vindarna var gynnsamma, men var vädret emot kunde det bli längre.
Johanna sprang uppför hällarna förbi de små sjöbodarna och alla näten, som hängde på tork. Sedan kom hon upp på östra gatan. Där var det tomt, för på Skaten bodde det mest båtsmän, och de var till sjöss så här till års.
Johanna Michaelsdotter var var 19 år. Nu var det brått, för hennes far, rådmannen, stod ensam i affären
Rådmansdotter, jovisst, men ingen skulle tro att hon satt hemma i kammaren och trånade medan pigan passade upp henne. Johanna hade fullt upp dagarna i ända. Hon brukade hjälpa till i faderns bod, sålde malt och spannmål till öregrundskvinnorna, bar upp säd till kvarnen och hjälpte stadens hustrur att välja bland de vackra tyger, som fanns i Poulins varukistor.
Och sjömannen på skutan, som just nu seglade för god vind mot Stockholm? Han hette Mickel Jöransson och det var på honom hon tänkte varje ögonblick, när hon kunde tänka på annat än det hon just hade för händer.
Mickel hade kommit in i hennes liv femtedag jul. Då hade hon och en annan flicka varit i en gård nära kyrkan och lyssnat till Hans Johansson som spelade på nyckelharpa. Hon, de andra flickorna och några pojkar hade suttit på golvet och det slumpade sig så att Mickel slog sig ned intill henne.

Alla kände alla i Öregrund

Öregrund var ingen stor stad och alla kände varandra, åtminstone till utseendet. Hon hade sett Mickel många gånger förut, men detta var den första gången som de pratades vid. Det var besynnerligt, för hon tyckte att det kändes som hon känt honom hela sitt liv. Han följde sedan henne hem till porten och sedan kom de att träffas allt oftare.
En kväll bad hon Mickel titta in, och käre far och kära mor hade tittat nyfiket på den unge, raske båtsmannen. Sedan blev det allt flera besök, och rådman Poulin började att fundera. Johanna var hans ögonsten, hans yngsta barn och det enda som inte hade flugit ut ur boet. Han såg hur hon lyste upp när Mickel kom in, hur hon inte kunde släppa honom med blicken. Han såg också att Mickel var betagen i Johanna.
Johanna var giftasvuxen och snart skulle hon lämna rådmansgården, så var livets gång. Han hade inget emot Mickel. Det var en ung och rejäl karl, och de skeppare, som Mickel tjänat för sade att han var arbetsvillig och ärligheten själv. Visst hade Poulin helst sett att dottern skulle gifta sig rikt med någon förmögen borgarson i staden, men han var inte den som schackrade med sin dotter. Ville hon ha Mickel, så tänkte han inte lägga några hinder ivägen.
Mickels far hette Jöran Mickelsson. Han var borgare, hade en gård inte långt från prästgården och ägde en kajutbåt. Jöran skeppade ved till Stockholm. Mycket mer än så visste inte Poulin, men han hörde sig för.
Det verkade som ingen visste så mycket mer om Jöran Mickelsson. Han var tydligen en fåordig man, som levde tillsammans med sin hustru och sällan träffade andra. Några menade dock att Jöran Mickelsson var en sparsam man, andra sade att han var snål..

Mickels gåva

Johanna visste inte heller något om Mickels föräldrar. Hon hade ofta undrat över varför inte Mickel tog med henne till föräldrarna. Sedan gick hon upp till sin kammare och tittade än en gång på avskedsgåvan från Mickel, de två blanka silverdalersmynten, guldringen och de fina handskarna, som Mickel köpt åt henne förra gången han var i Stockholm. Hon visste vad det betydde, och det gjorde Mickel också. När en ung man ger en flicka en sådan gåva är det fråga om en trolovning. Nu var det bestämt. Det skulle bli Mickel och hon.
"En trolovning är en allvarlig sak," sade hustru Margareta, Johannas mor. "Det är en viktig sak också för föräldrarna. För ett tag sedan pratade jag med Mickels mor om saken, men hon sade inte mycket. Svarade bara om det nu var Guds vilja, så var det, är det inte Guds vilja, så är det inte.
Michael Poulin skrattade torrt. "När jag var i Stockholm i pingstas så fick jag syn på Jöran Mickelssons skuta vid Skeppsbron. Då tyckte jag att det var hög tid att ta reda på vad han ansåg om Mickels frieri. Jag gick ombord och vi pratade en stund. Han sade inte mycket och till sist frågade jag honom rakt på sak vad han ansåg. Jo, han svarade "är det Guds vilja så är det, är det inte Guds vilja så är det inte."
"Varken Malin eller Jöran svarade nej," sade Margareta. "De vet om frieriet och har inte kommit med några invändningar. Vi får gå hem till dem och tala om saken när Mickel kommer hem, för nu är det fråga om trolovning och giftermål".
Johanna tyckte dagarna var oändliga. Hon räknade nu nionde dagen efter avresan.

Den stora stormen

Den kvällen steg vattnet i Öregrunds hamn. Det var inte ovanligt med högt vatten på hösten, men så högt vatten hade ingen sett. Vattnet steg ända upp mot bryggkanterna.
Gamla sjöbussar spanade efter tecken. Himlen över Grepen var alldeles gul vid solnedgången. "Sannerligen," sade en av de gamla båtsmännen. "I natt blir det oväder!"
Den natten kom den svåraste stormen i mannaminne. Vågorna vräkte in med väldig kraft, brädbitar och träslanor från taken virvlade i luften. Stormen ven inte, den dånade in från havet med förödande kraft.
Det mäktiga bålverket vid hamnen, som det tagit så många år och så mycket arbete att bygga, förslog inte längre. Luften fylldes av vinande skum och vågbergen sköljde in över vågbrytaren, krossade sjöbodar och slungade upp båtar på land.
Johanna låg i sin kammare. Hela huset riste i stormbyarna. Hon bad till Gud, för Mickel och alla andra som var ute på sjön denna förfärliga natt.
På morgonen bedarrade ovädret. Sent på kvällen seglade Poulins skuta in i hamnen. Det fanns bara trasor kvar av storseglet, men fock och mesan var satta.
Michael Poulin och flera andra stod på bryggan när skutan lade till. Han såg skeppare Hellman på däck tillsammans med två av båtsmännen, men inte Mickel.

Brottsjön tog Mickel

"Vi var ute på Ålands hav när stormen kom," sade skeppare Hellman.."Jag har aldrig varit med om något liknande. Vågorna spolade över hela tiden, det var tur att vi gick i barlast för annars hade vi aldrig kommit hem. Men sjön tog Mickel. Han stod till rors då en brottsjö kom vräkandes."
Mats Hellman gick sedan med tunga steg till Jöran Mickelsson för att berätta om det hemska som hänt.
Johanna hörde kära far berätta om att Mickel var borta och aldrig mer skulle komma hem. Hon lyssnade, men det var om hon upplevde en mardröm, att det inte var verklighet. Hon stirrade bara framför sig, reste sig och gick upp på sin kammare. Då först kom gråten.
En dag kom stadstjänaren Enok Olofsson och knackade på. Jo, borgmästaren ville att Poulin skulle komma till rådstugan."Det är Jöran Mickelsson, som är kärande," sade han.
"Jöran Mickelsson?" sade Poulin häpet. "Honom har jag aldrig haft några affärer med."
Johanna hade aldrig sett sin far så upprörd som då när han kom tillbaka från rådstugan. Han var vit i ansiktet. Det var med en verklig kraftansträngning som han kvävde raseriet inombords då han berättade för hustru Margareta och Johanna vad som hänt.

Den snåle skepparen

"Först frågar han mig om vad som skall ske med hans förolyckade sons resterande hyra. Jag som betalade Mickel i förskott! Han blev riktigt besviken när jag sade att jag kunde visa kvitton på att mellanhavandet med Mickel var avslutat och att det inte fanns några pengar att hämta.
Sedan har han mage att inför rådhusrätten kräva att få tillbaka de gåvor som hans son Mickel lämnat till Johanna! Hur kan en far vara så sniken att han bara några dagar efter sin sons död kommer med en sådan begäran? Jag kunde inte tro Jöran Mickelsson om något sådant. Det där kräket till karl är så rutten att han bara kan tänka på en guldring, två daler silvermynt och ett par handskar, när hans son omkommit på havet!"
Han såg på Johanna.
"Du skall inte behöva lämna ifrån dig det som du fick av Mickel", sade han. "Vad du har fått är enligt lagen en trolovningsgåva, och ingen kan beröva dig den. Skulle rådhusrätten ens snudda vid tanken att ge till Mickelsson den gåva som du fått, då skall jag röra upp himmel och jord!"
Johanna fick behålla minnena av sin älskade Mickel. Jöran Mickelsson och hans lika giriga hustru fick väl söka sin tröst i "om det är Guds vilja så är det, om det inte är Guds vilja så är det inte."

(Öregrunds dombok 12 och 16 december 1691)