| Den gamla julseden
Det är julafton. Klockan är fem. Allt är fint i huset. Julbordet står dukat vid mittersta salsfönstret med bullar för oss alla barn på en vit duk och för var och en en saffrans-, en vete-, en vört- och en limpbulle samt överst en s k julkuse. Ljus i alla fönster
I alla fönster brunno som hos oss ljus och alla gardiner voro uppdragna och i varje hus fanns ett bord med uppdukade julbullar. I flera hem voro julgranar tända. Alla hälsade på varandra. Gatorna vimlade av människor, som alla vänligt hälsade varandra med önskan om god jul. I alla hus skulle vi titta in genom fönstren och betrakta hur fint och festligt det var överallt. Ej en koja fanns längst bort på Skaten, där ej gardinerna voro uppdragna, ljus brunno i fönstren och där det var fint och rent. I somliga stodo gummorna och rörde om i julgrötsgrytan utan att det ringaste störas av att veta sig vara föremål för på rutan tittande ansikten. Klockorna i klockstapeln fortforo att ringa en hel timme under vilken tid folket rörde sig oavbrutet på gatorna för att se och hälsa på varandra. Så snart klockan slagit sex upphörde kyrkklockorna att ringa och som genom ett trollslag fälldes överallt gardinerna ned, ljusen borttogos ur fönstren, alla gatorna blevo tomma på folk.
|
å gamla dagar berättade dr Ernst Westerlund om detta julminne från
Öregrund:
I fönstren utåt gatan
stodo ljusstakar med krusade pappersremsor kring ljusets fäste i stakarna,
två ljus i varje fönster. Nu börja klockorna ringa i klockstapeln. Vi
klädde på oss våra ytterkläder och följde vår far ut i staden.
