När borgmästaren blev kapten

rigslyckan vände efter Poltava och Sverige angreps från alla håll.
Danmark-Norge förklarade åter krig, sachsare och polacker sökte revansch och Hannover och Preussen gick också till anfall.
Borgmästare Anders Höök oroade sig mycket över Öregrunds utsatta läge och skrev till landshövdingen, betonande risken för att ryska eller danska kapare skulle ta sig in i skärgården och förstöra både Öregrund och de angränsande orterna.
Han menade att detta mycket väl kunde ske om inte något gjordes i tid för att förhindra ett sådant anfall. Han föreslog anläggandet av en skans vid Käringsundet, där farleden var bara 150 famnar bred och föreslog att landshövdingen skulle ta upp detta ärende med Kungliga senaten, som i kungens frånvaro styrde landet. Han föreslog också att såväl stadens borgerskap som landsortens folk skulle stå beredda att med musköter, kulor och krut försvara sina hem.
1710 började man allmänt oroa sig för ett ryskt anfall. Landshövdingen skrev till stadens magistrat och föreslog att stadens tjänstemän och borgerskap skulle utrusta sig med nödiga gevär och öva för krigstjänst i händelse av att fienden försökte anfalla.
På detta svarades att ingen av borgerskapet ville neka till detta, men beklagade sin oförmögenhet att betala den summa som landshövdingen föreslog för de nödvändiga musköterna. Dock skulle borgerskapet försvara sig med de bössor som fanns, men magistraten påpekade att det fanns mycket lite bly och krut i Öregrund
I brevet påpekades också att Öregrund såväl som den omgivande bruksbygden svävade i den största fara vid ett fientligt anfall, inte minst därför att praktiskt taget hela borgerskapet gav sig ut till sjöss tidigt på våren. Sommartid fanns det knappast en man kvar i staden, bara två präster, magistratens tjänstemän, tullbetjänterna och tolv polska fångar. Dessa fångar torde vid ett anfall understödja fienden, och det var därför av största vikt att de snarast förflyttades till en mindre utsatt plats.

Magistraten ville låna 70 värjor


Läget stabiliserades dock, men faran för ett anfall blev åter aktuell på hösten 1713. Då kom det en skrivelse till magistraten från landshövdingen om att borgerskapet skulle låta enrollera sig till stadens försvar, varvid magistraten begärde att få låna ett antal musköter samt 60 eller 70 värjor.
Översten Ture Bielke blev utnämnd till befälhavare över Nordupplands frivilligstyrkor, och den 18 april kom en befallning från honom att vice borgmästaren Erik Kihlberg skulle utnämnas till kapten för stadens, Gräsös och den närliggande landsbygdens borgerskap och allmoge, samt att Kihlberg skulle utse de två skickligaste till löjtnanter, och två till fänrikar, som skulle vara medhjälpliga vid manskapets exercis.
Den 8 april kom det ett nytt brev från översten till Kihlberg:
"Jag var fuller på vägen att resa till Öregrund och konferera med vice borgmästaren om ett och annat som kunde tjäna till försvaret av staden och landet, men på grund av de stora snödrivorna och mina andra utfästa möten med allmogen förunnades detta mig inte denna gången.
Jag menar att borgerskapet och Gräsö allmoge bör vid något tillfälle exerceras tillsammans för att öva ett verkligt försvar. Samtidigt bifogas fullmakt för vice borgmästaren som kapten samt fyra fullmakter in blanco för dem som vice borgmästaren vill utnämna till löjtnanter och fänrikar. Ture Bielke, Börstils gästgivargård."
Erik Kihlberg, som var en nitisk man, förvandlade sig snabbt från notarie och vice borgmästare till kapten och sände ett memorandum till överste Bielke om stadens försvar. Han skrev:
"På det till försvar av staden Öregrund här ytterst i havsbukten belägen under denna högst beklagliga krigstiden kräves följande:
1. Då borgerskapet under sommartiden stadigt vistas till sjöss för att förtjäna sitt levebröd och för att få pengar till att betala kronans pålagor, är staden då öde på manspersoner under denna tid så att en enda skötbåt med rustade fiendesoldater skulle nattetid kunna taga staden och bränna upp den. Därför supplikerar borgerskapet i underdånighet att höga vederbörande till avvärjandet av en sådan händelse bifaller
till att förlägga 40 till 50 man soldater här i staden, dock först sedan ett magasin (förläggningsbarack) kunnat upprättas för att förlägga manskapet.
2. 50 musköter med bajonetter på bör lånas ut till borgerskapet och allmogen här omkring, främst till dem som inte har råd att sig sådana förskaffa.
3. Krut, bly och kulor så mycket som kan behövas.
4. Tvenne trummor att brukas på Gräsön för allmogens skull och tvenne dito till allmogen i Börstil för dennas excerserande.
5. En gammal men dock brukelig fana.
6. Några stycken (kanoner) till försvar mot fientliga farkoster som kommer på sjön eller i sundet så att de avhålla sig från staden.
7. Tjänst på någon tid av en konstapel (artilleriunderbefäl från flottan) som kan lära ut hur man hanterar dessa kanoner.
I juli beordrades männen på Gräsö att inställa sig för exercis. 

Exercis på Gräsö

Tullnären och löjtnanten Mårten Forswall gav order om exercis första söndagen i juli. Då skulle alla samlas efter gudstjänsten i Gräsö kapell och öva exercis.
Detta blev en bedrövelse. Trots att en stor del av allmogen var ikapellet så inställde sig långt ifrån alla till exercisen, och därtill gjorde sig en del Gräsöbor lustiga över övningen.
Det blev varken musköter, fana eller trummor för Öregrunds borgerskap.
1715 kom Carl XII till Stralsund och beslöt att man skulle skrinlägga planerna på enrollera borgare och bönder för försvaret.
Det är tänkbart att han delade yrkesmilitärernas förakt för hoprafsade civilister i strid, men kanske ännu troligare att han som fältherre lärt sig på slagfältet att sådana trupper var värdelösa i strid.
Man kan naturligtvis spekulera i vad som hänt om ryssarna år 1719 mötts av väpnat borgerskap och bönder. En sak är i varje fall klar, nämligen att denna kampanj inte fått ett så oblodigt förlopp om allmoge och borgerskap skickats att strida mot välutrustade ryska soldater.