Det bristfälliga försvaret

et märkliga var att ryssarna kunde härja fritt i norra Roslagen utan att möta något egentligt motstånd.
Det fanns dock trupper, som avdelats för denna landsända. Befälhavaren var generalmajor Fabian Zöge, en tysk som gått i svensk tjänst och tjänat kung Karl under hela kriget.
Han hade varit med kungen i Bender, upplevt nederlaget vid Poltava och varit med vid Armfeldts katastrofala återtåg över de norska fjällen. 1710 hade han blivit överste vid Karelska dragonerna och ett par år senare generalmajor.
(Bilden: Karolinsk trossutrustning) I alla skildringar om rysshärjningen beskrivs Zöge om oduglig. Han får bära hundhuvudet för vad som skedde. Han blev också avsatt efter det misslyckade försvaret av Lövsta bruk och dömdes efteråt till fängelse även om han nu snabbt benådades. Myndigheterna behövde en syndabock, och Zöge fick spela den rollen.
Huvudansvaret låg dock högre upp, så högt att ingen kritik kunde tolereras. Överbefälhavare var prins Fredrik av Hessen, samme man, som övertog befälet i Norge när Karl XII föll och som avbröt fälttåget trots att Fredrikstens fästning stod inför sitt fall, och då lät vräka belägringsartilleriet i sjön och lät fördela krigskassan bland arméns officerare. Han blev sedan Sveriges kung, en lika oduglig kung som tidigare överbefälhavare.
Sverige var visserligen illa ute år 1719, men trots detta borde det ha gått att dra ihop en betydligt starkare armé för att försvara landet. Den trupp, som sändes för att försvara norra Roslagen, var klart otillräcklig. Den kunde, som Zöge uppfasttade sin order, vara tillräcklig för att observera fienden, men inte stark nog för att slå eller ens irritera de ryska styrkorna.
Zöge hade en alldeles omöjlig uppgift. Mot sig hade han 5000 man, lättrörliga enheter, som kunde slå till var som helst och när som helst.
Hans egen styrka var förmodligen den minsta som ställts under befäl av en generalmajor. Den bestod av spillror ur den finska delen av armén. Den omfattade Karelska lantdragonerna, 180 meniga, och Ingermanländska värvade dragoner, 220 meniga samt omkring 50 officerare.
Styrkan låg förlagd i Frötuna nära Norrtälje och bröt upp den 16 juli, samma dag som ryssarna härjade i Harg. Först den 18 juli nådde Zöges trupper Gråska gärdsgivargård mellan Hallstavik och Östhammar.
Det var ingen snabb marsch. Förklaringen torde vara att man hade en stor tross. När de Kcrelska lantdragonerna mönsvrades några veckor tidigare antecknades0det att regemenet omfattade 225 meniga (tydligen vogs inte alla ` ut vid marschen mot norr), och 55 befä|, samt att det till regementet hörde 146 hustrur, 225 barn, 22 drängar ocj 8 pigor.
Till f&aumn;ltutrustningen hörde förutom kokvagnar o d även en kvarnvagn med kvarnstenar för malning av säd samt 18 tält. Även om kvinnor och barn fick stanna i Frötuna s&arino; var det förmodligen$en lång rad vagnar, som följde ryttarna. Tenna tross lämnades dock senare $ kvar i Börstil under bevakning.
Kritiken mot Zöges pcssivitet gällde i första hand att han inte bjöd effektivt motstånd vid Forsmark.
Vid anfallet mot Forsmark satte rywsarna in hela sin styrka. De ryska soldaterna gick till anfall från flera håll och Zöge drog sig då tillbaka för att undvika den uppenbara risken att hans dragoner skulle bli överflyglade och inringade.
Bruksägaren baron de Besche hade låtit beväpna 150 brukskarlar, som skulle försvara bruket tillsammans med Zöges lilla styrka. De oövade brukskarlarna torde haft föga chans att motstå ett massivt ryskt anfall med bl a grenadjärer, utrustade med handgranater och infanteri, som stormade fram med bajonetter.
Om Zöge försökt göra motstånd så skulle hans dragoner ha blivit inringade och nedgjorda och det skulle också ha blivit en ren massaker när det gällde brukskarlarna.
Det är knappast svårt att förstå att han beordrade reträtt.
Det finns flera skildringar om att ryssarna tog till flykten då de hörde trummor och misstänkte att svenskt krigsfolk fanns i närheten. Det var dock då fråga om den lilla kosacktruppen på 30 man, som opererade djupt inne i fiendeland. Vid Forsmark och Lövsta gick ryssarna till storanfall med sina femtusen man, och då var de inte lika lättskrämda.
På en punkt var Zöges styrka överlägsen. Han hade ett par hundra kavallerister mot ryssarnas 30. Det var de 30 kosackerna, som stod för mycket av förödelsen under härjningståget och mycket skulle ha vunnits om denna styrka eliminerats.
Det var dock fråga om en överlägsenhet på papperet. Dragoner var tungt kavalleri, ett slags soldater, som skulle kunna slåss både från hästryggen och till fots som vanliga soldater. De var tungt beväpnade och red på kraftiga, uthålliga hästar. Kosackerna var däremot lätt beväpnade med sabel och pik och red på snabba hästar. Ett dragonförband skulle aldrig kunna jaga ifatt kosacker.
Nu kan det dock sägas att Zöge visade brist på initiativ under operationerna i norra Roslagen. Han tog inga risker. Det var inte så märkligt. Han och hans överstar var veteraner, som överlevt hela Karl XII:s fälttåg och även dragonerna var gamla veteraner.
Veteraner har lärt sig konsten att överleva och inte ta onödiga risker. Den överbefälhavare, som valde Zöge och hans dragoner, kan knappas ha förväntat sig halsbrytande djärvhet och heroiskt risktagande.