et var 1834 som Sverige drabbades av koleran. Det var en mycket smittsam sjukdom med hög dödlighet. Totalt dog 12 537 svenskar i koleran det året. I augusti kom beskedet att den unge skepparen Strandberg smittats i Stockholm, där koleran just brutit ut.

Magistraten insåg situationens allvar. Stadens sundhetsnämnd fick den energiske kyrkoherden P W Westerlund valdes till ordförande. Det hade redan utfärdats stränga karantänsbestämmelser. Fartyg från smittade orter skulle få ligga i karantän och smittade städer och och socknar spärrades av från all kontakt med yttervärlden.
Stadens sundhetskommitté fruktade dock det värsta, skaffade snabbt mediciner och anskaffade likkistor och bårar. Det visade sig att man hade all anledning till oro. Bara några dagar senare insjuknade och dog mästerlotsen Anders Björkman och sedan följde nya dödsfall i koleran.

Rådmannen Jonas Leufstadius utsågs till karantänsbefälhavare. Det var han som fick kontrollera de fartyg, som kom till staden. Det röktes och skurades ombord på dessa fartyg och allt gjordes för att förhindra smitta.

Trots alla försiktighetsåtgärder hade alltså koleran drabbat Öregrund. Det blev dock inte den katastrof, som sundhetskommittén befarat. Allt som allt dog tio öregrundsbor i koleran enligt församlingens dödbok, varav tre i Stockholm. Bland de smittade märkes flera lotsar och skeppare.

Eftersom koleran drabbat Öregrund så förklarades staden som smittat område. Detta innebar att staden skulle helt isoleras. Ingen från landsbygden fick ta sig till staden och ingen öregrundsbo fick lämna sin stad.

Detta blev anledning till nya problem. Handeln avstannade och inga bönder kom till staden med livsmedel. Det blev snart varubrist och de fattiga drabbades särskilt svårt. I slutet på november begärde sundhetskommittén ett särskilt anslag från magistraten för inköp av livsmedel för de fattiga. Sedan ordnades det med soppbespisning för de fattiga i staden.

Man försökte också att finna genvägar när det gällde att bryta isoleringen, t ex att bönderna skulle leverera varor utanför stadstullen och detta utan kontakt med stadsbor, och att sedan pengar skulle läggas på samma plats för betalning utan personlig kontakter.

Hur som helst, det blev inga flera dödsfall i koleran och så småningom kunde stadens isolering hävas.

Man hade haft tur, för i en så tättbefolkad stad som Öregrund kunde koleran ha kunnat sprida sig snabbt. Förmodligen kunde öregrundsborna tacka för att sundhetskommittén och kyrkoherde Westerlund ingripit så snabbt och effektivt.

Koleran drabbade också Sverige 1853 men då handlade man ännu snabbare och effektivare. Det ordnades med en karantänplats vid Varvsholmen för ankommande fartyg och vakter patrullerade stränderna dag och natt för att se till att inga främlingar tog sig in till staden. Den gången blev ingen smittad i staden.