Konglig Roslags Compagnie

v alla de bördor som Öregrundarna hade att bära under den stora ofredens tid var skyldigheten att hålla flottan med manskap den tyngsta. Enligt den vid krigsutbrottet år 1700 gällande förordningen skulle Öregrund hålla nio båtsmän för flottans räkning i fred, men aderton i krig.
På landsbygden fick varje båtsman ett litet torp, som i huvudsak gav försörjningen, men i städerna fanns inga båtsmanstorp. Staden skulle istället hålla båtsmannen med husrum och kostpengar.
Borgerskapet indelades i rotar - ej att förväxla med stadsdelsrotarna - som hade att försörja och utrusta ett visst antal båtsmän. I början på seklet fanns två sådana rotar, men mot slutet av kriget fem eller sex. Inom dessa rotar indrevs sedan de pengar, som krävdes för båtsmännens uppehälle och mundering.
Öregrunds båtsmän tjänstgjorde i Kunglig Roslags Compagnie och hade varje vår att bege sig till örlogsflottans i Karlskrona.
I en skrivelse till landshövdingen den 6 juni 1704 ges en beskrivning av båtsmännens utrustning och ekonomiska villkor: "Efter Eders nådes befallning av den 31 mars sistlidne att stadens ordinarie båtsmän, som inte varit i Ladogasjön eller på transporten till Riga, skola till vakt och årsarbete vid örlogsflottan så tidigt uppbryta, att de kunna i Stockholm på mönstringen den 14 innevarandefinnas tillstädes, så begiva de sig nu i Herrans namn härifrån med båt till Stockholm dessa efterföljande, nämligen Peder Johansson Rosig Nr 268, Erik Mikaelsson Svart Nr 269, Peder Sund Nr 270, Johan Frimodig Nr 271, Erik Jansson Cruslock Nr 272, Johan Bengtsson Dufva Nr enligt paragraf 2 och 3 av Kgl Maj:ts förordning om städernas båtsmäns
och bysseskyttars årliga avlöning av den 23 maj 1690 bekommit detta års innevarande rättigheter, nämligen varje karl 4 daler silvermynt, samt en skjorta, ett par skor och ett par strumpor, men vid mönstringen enligt Eders nådes anbefallande de övriga persedlarna, såsom ett par skor, ett par strumpor, en skjorta, en blå klädesrock och byxor, en buldansklädnad (arbetskläder, rock och byxor i grov linneväv), en skotthatt och ett täcke.
Dock har den sjunde båtsmannen, Clement Trana, som uti den i Viborg avgångne Olof Pilborgs ställe kommit, för vilken beklädnaden, nämligen en ny klädesrock och byxor, buldansklädningen, en ny skotthatt och en ny skjorta skulle ha funnits förvarad i kronans kommisskammare, medan ett par skor, ett par strumpor och ett täcke varit bortkomna, har dock andra persedlar lämnats till båtsman Trana.
Vad sedan belangar de andra sex båtsmännens extra ordinarie beklädnader så hava efter Eders nådes åtskilliga befallningar vi därmed låtit uti lantränteriet under Eders nådes disposition insätta 415 daler 16 öre alldenstund var båtsmans extraordinarie beklädnadspersedlar består allenast av en blå klädesrock och byxor, en buldansklädnad,en skotthatt, en skjorta, ett par strumpor, ett par skor och ett täcke,
vilken utrustning nu enligt kompaniskrivarens förslag betingar sig till 69 daler 8 öre kmt, sålunda summan för de sex båtsmännen bliver 15 och en halv daler kopparmynt.
Kost och respengar haver dessa båtsmän av rotarna uppburit och så medelst förpliktelse till borgaren Clement Pedersson, vilken dem med båt framfört, givit två daler kmt av de respengar som de uppburit av rotarna.
Därtill har varje båtsman bekommit en säck för!att förvara sina saker."
Utrustningen för de här nämnda sex extra ordinarie båtsmënnen hade alltså betalats in av magystraten. Staden hade då skattesku|der`och för att betala dessa pengar hade magistraten varit nödsakad att ta ett lån av kyrkan.
$Det nämns att båtsmannen Olof Pilborg avlidit i Viborg och om båtsmän från staden, som tjänstgjort på Ladogasjön. År 1704 fanns det en svensk örlogseskader på Ladoga, som utkämpade heta duster mot ryska småfartyg.
Kläder var dyra på den tiden. Tänker man på att det kostade nära 70 daler att utrusta en fördubblingsbåtsman - som tydligen fick ut en enklare utrustning - och att det fanns nio ordinarie och nio fördubblingsbåtsmän i staden, förstår man att utrustningen kostade stora pengar.
Uniformerna var dyra och dessvärre hände det att de nöttes eller skadades. Den 4 december 1706 klagade magistraten till landshövdingen över att två eller tre blårockar blivit nedfläckade av tjära eller annat genom båtsmännens vårdslöshet, men dock inte var så nötta att de inte kunde användas nästa år. "Därför bönfaller vederbörande rotar om att de till lindring kan få dessa rockar omändra och vända, jämväl att de
buldansrockar som utlämnades detta år måtte få användas även det kommande året".
Kompaniskrivaren hade sagt att båtsmännen fick behålla buldanskläderna som sina egna efter tjänsten. När båtsmännen fick höra detta blev de mycket aktsamma om dessa. De använde istället de dyrare blå klädesrockarna, så att dessa blev onödigt nötta och förslitna.
Det blev en katastrof när pesten drabbade Öregrund. En tredjedel av borgarna avled i den fruktansvärda farsoten, så också tre av de indelta båtsmännen.
Inte nog med pesten, 1710 hade varit ett svårt år också i andra avseenden. Många skutor hade legat overksamma i hamnen och handeln hade varit dålig. Många av borgarna var nu utblottade och kunde inte betala sina skatter. Magistraten skrev därför till landshövdingen och begärde lindring i båtsmannahållet. Man såg ingen möjlighet till att kunna rekrytera tre nya båtsmän och påpekade att en liten stad som Öregrund,
som nu till råga på allt förlorat en tredjedel av stadens borgerskap i pesten, helt enkelt inte mäktade att ställa upp 18 båtsmän.
Först den 26 februari 1712 kom svaret från landshövdingen, och detta innebar en order om att tre nya indelta båtsmän skulle ställas upp jämte föreskriven mundering. Krigets krav var obönhörliga och det var bara att foga sig.

Ingen ville ta värvning

Båtsmansrotarna bad och trugade, men ingen ville ta värvning. Än värre - en av de raskare karlarna smet från staden och tog under falskt namn värvning som båtsman i Börstil. Förmodligen var det båtsmanstorpet som lockade. Till sist lyckades man dock övertala två äldre karlar, som tidigare tjänstgjort i båtsmannarotar på landsbygden
Man fick ta vad man kunde få. 1713 kasserade flottan vid mönstringen en av stadens båtsmän, den 17-årige Mickel Björn, som inte ansågs lämplig för krigstjänst.
När Mickel Björn kom tillbaka visade det sig helt omöjligt att rekrytera en ersättare. Vi har i kapitlet om dragonerna i Öregrund berättat om de hänsynslösa tvångsvärvningarna. Regementscheferna var tvungna att bringa upp sina regementen till full numerär. Nu var magistraten i samma i situation. Rullan måste fyllas. Man tvångsvärvade därför som en sista utväg en borgare, Olof Söderberg, till att ta krigstjänst som båtsman.
Olof Söderberg berättar om hur han tvingats till att låta värva sig som indelt båtsman i en klagoskrift till landshövdingen detta år:
"Den stora oförrätt som med mig är hänt vid båtsmansinskrivningen i Öregrunds stad, då jag blev inskriven och tagen till båtsman ehuru jag är borgare i bemälda stad och betalt mina borgerliga utlagor, både kontribution, samt båtsmans- och beklädningspengar för förlidet år som ock för detta år 1713, men dock nu är skriven till båtsman, menades mig detta icke rätt skett då inte flera än fyra kom vid tillfället, vilket bifogade herr tullnären och vice borgmästaren Mårten Forswalls attest betygar.
Flera andra borde här ha kommit ifråga, bland annat Hans Öman, som är skriven som sjuk men dock frisk, och vilken inte betalar annan utlaga till Kungl Majestät än mantalspengar. Dessutom finnes i staden13 drängar som tjäna borgarna, samt borgarsöner, vilka i första hand därtill borde ha blivit tagna. Vad som istället skett är att borgarebliva tagna till båtsmän medan drängar och lösa karlar få fritt passera.
Varför det haver med mig mycket orättfärdigt handlats och begärs ödmjukt av landshövdingen att den som är borgare här i staden och som har betalt sina utskylder rättviseligen bör slippa att tjäna båtsman och att rätteligen någon av Öregrunds rängar eller lösa karlar uttages till sådan tjänst."
I en senare kommentar till vad som hänt nämner magistraten att de förmögna inte vill bli av med sina drängar och att drängarna inte heller hade någon önskan att ta krigstjänst.
År 1714 hade dock Öregrund med uppbjudande av borgerskapets yttersta krafter lyckats mobilisera de 18 båtsmän, som krävdes av staden. Här följer en rapport, daterad den 22 april 1714, till landshövdingen, som också ger en god bild av de uppoffringar som skett: "Till allra ödmjukaste följe av Eders nådes skrivelse av den 9 dennes och där given höggunstiga order har fuller magistraten efter det att allmän rådstuga hållits nu presterat stadens båtsmän och att den fattiga staden nu gjort sitt yttersta och ger nu specifikation över de båtsmän, som skall avmarschera den tredje nästkommande månad.
Dock har båtsmannen Olof Engman insjuknat, som förut fått sin återstående lön samt skjuts- och kostpengar under marschen, men ligger nu till sängs. Meddelas också att
staden genom sträng exekution måst förhjälpa till att sammanbringa resterande års löner till b&arkng;tsmännen, men att det ännu resterar på båtsm&au}l;nnens beklädnader, det har uppburits 372 daler, men att det till den blå beklädnaden har varit ogörligt att anskaffa medel förr&aumn;n borgerskapet lyckats sig något förtjäne under sommaren, varför kompaniskrivaren här lovat uppskov till hösten.
Det finns inte ord att beskriva tetta fattiga borgerskapets tillstånd och många har underkastats exekution (utmätning) för att erlägga deras utskylder, men dessa exekutioner har mestadels inget givet.
Undertecknat Erik Kihlberg
Lista gällande Öregrunds indelta båtsmän år 1714:
Nr 268 Johan Bertilsson, ordinarie; Nr 268 Israel Årdman, fördubbling; Nr 269 Johan Berglund, ordinarie; Nr 269 Hans Tomsson, fördubbling; Nr 270 Johan Sund, ordinarie; Nr 270 Erik Styf, fördubbling; Nr 271Per Fridsborg, ordinarie; Nr 271 Per Åsling, fördubbling; Nr 272 Hindrik Wasa, ordinarie; Nr 272 Lars Jonsson, fördubbling; Nr 273 Hindrik Dufva, ordinarie; Nr 273 Mats Söderman, fördubbling;Nr 274 Nils Olsson Stille, ordinarie; Nr 274 Olof Engman, fördubbling, ligger sjuk; Nr 275 Johan Häger, ordinarie; Nr 275 Olov Mickelsson Thun, fördubbling; Nr 276 Hans Engman, ordinarie, samt Nr 276 Olov Söderberg, fördubbling.
Dessa var de "manhaftiga och dugliga" Öregrundskarlar som gav sig ut till försvaret av den sönderfallande stormaktens kuster. De tjänade i uniformer, som skaffats på kredit, och som staden förhoppningsvis ville betala när borgerskapet tjänat något under sommaren.
Vi har inte följt Konglig Roslags Compagnies insatser under kriget, men dessa örlogsmatroser kom inte att göra någon insats närdet verkligen gällde - då ryssarna kom plundrande och härjande med sina galärer. Då hade också statens resurser körts i botten och den största delen av flottan låg otacklad och overksam i Karlskrona.