Krigsfångarna i Öregrund

en svenska armén segrande fram i Polen 1705 och 1706. Tusentals krigsfångar togs, något som kom att bli en stor börda för de svenska städerna. Det blev nämligen städernas borgare, som fick ta hand omfångarnas inkvartering och försörjning.
Vid en allmän rådstuga i början av juli 1706 fick Öregrunds borgerskap veta att landshövdingen befallt att sachsiska fångar skulle förläggas
i staden.
Detta var en obehaglig överraskning. Skepperskapet menade att man
i
nte var betjänt av främlingar, vars språk man inte förstod och som inte dög till sjöss eller vid fisket. Därtill var Öregrund inte rätta platsen för främlingar, med tanke på att männen mestadels var till sjöss. Fångarna kunde bli till våda för kvinnor och barn.
Till sist beslöts det att fångarna skulle inkvarteras en person per gård och logera där i fjorton dagar, för att sedan förflyttas till någon annan gård. Denna inkvartering skulle ske med början i norra änden av staden.
Borgarna skulle inte bli helt utan ersättning. Från inbetalade skatter skulle utbetalas 21 öre per vecka för varje inkvarterad fånge, och det var ju alltid något.
Den 24 juli kom åtta sachsiska soldater till Öregrund. En av dem insjuknade i hög feber och dog efter en vecka. "För spik och brädor samt arbetslön för likkista 20 öre" står det i stadens kassabok.
Staden hade övernog av skatter och pålagor och den påtvingade inkvarteringen var inte populär. Några av stadens borgare lät också sin ilska gå ut över sachsarna.
På heliga trefaldighets dag samlades menigheten till gudstjänst i kyrkan och det var mycket folk i de allmänna bänkarna.
Den sachsiske fältväbeln Georg Reuter stod i en av de bortersta bänkarna då Öregrundsborgaren Erik Barkman bryskt föste honom åt sidan och trängde sig in. Barkman vände sig sedan mot Reuter och frågade vad denne var för någon karl, varvid Reuter svarade att han var en fattig fånge. Barkman bröt då ut:
"Du djävulstyg, du har inte här att göra!" och pekade mot kyrkgången. Reuter svarade försynt att man inte borde förmena honom att gå i kyrkan eftersom han hade samma religion. Då knöt Barkman näven och fräste:
"Sakramentskade hundsfott! En sådan djävulsmänniska som du har ingen plats i Guds hus!."
När gudstjänsten var slut följde Barkman efter Reuter, sparkade till honom vid kyrktrappan och följde honom sedan hemåt, knuffandes och svärandes.
Reuter klagade inför borgmästaren och Erik Barkman fick svara för sitt tilltag inför rådhusrätten.
Många vittnen kallades, men det hade varit så trångt vid de bortersta bänkarna att ingen hade hört eller sett vad som skett, och en del av vittnena hade inte förstått ordväxlingen på tyska. Ingen hade heller sett hur Barkman trakasserat Reuter på hemvägen.
Fältväbeln Reuter kom i april 1707 återigen till borgmästaren och klagade bittert. Hans värd Mikael Willman hade nämligen påstått att Reuter skulle ha förfört hustrun.
Detta var en allvarlig anklagelse och parterna instämdes till rådhusrätten den fjärde april.
Willman erkände att han sagt till Reuter att denne förfört hustrun, därför att fältväbeln hade rått henne till att sälja några saker.
Det var språkförbistringen som som orsakat missförståndet. Det tyska ordet verführen är mer entydigt än det svenska förföra, som ju också kan betyda tubba.

Fångarna hjälpte till på gårdarna


Sachsarna hjälpte gärna till på gårdarna, högg ved och hämtade vatten. Somliga kom långt bättre överens med svenskarna än fältväbel Reuter. Sachsaren Christian Hanzel fann sig till exempel väl tillrätta med Peder Nilsson Fors gladlynta hustru Anna. Hanzel kom ofta till Fors gård, där det ofta gick lustigt till. Faktiskt så lustigt att kyrkoherden fann sig nödsakad att skriva till borgmästaren för att klaga på det
lättfärdiga levernet där med mycket dansande.
Hans Nilssons hustru Margareta misstänkte att hustru Anna hade lite väl mycket med sachsaren att göra. En dag kom hon in i Annas stuga. Christian satt då på golvet, och Anna sade åt tysken "Gack ut på gården och hugg någon ved med dina stora händer."
När sachsaren gått tyckte hustru Margareta att tillfället var väl valt för att uppmana hustru Anna göra sig fri från den gapige sachsaren. Det blev ordväxling och den förtrytsamma Margareta ilsknade till och beskyllde grannhustrun för att vara en sachsarhora.
Det blev förstås rättegång, men vid denna kom det inte fram något mera graverande än att hustru Anna stundom tvättade Christians kläder.
Sachsarna kom att bli i Öregrund till den 13 juni 1707. Egentligen skulle de ha lämnat staden någon vecka tidigare. En Öregrundsskeppare hade nämligen fått i uppdrag att transportera en trupp sachsare från Stockholm till Gävle och tyskarna i Öregrund skulle följa med på samma skuta. Olyckligtvis gick dock skutan på grund vid Gräsö, så sachsarna i Öregrund fick avmarschera landvägen.
Redan den 12 november år 1706 hade det dock kommit ännu flera krigsfångar till Öregrund. Det var tolv polska soldater, och de kom sedan att stanna flera år i staden. Polackerna var mera illa hanterade av kriget än tyskarna. De var sämre klädda och en av dem, som hette Werner och var från Königsberg, hade blivit så illa sårad att han närmast var att betrakta som invalid. Några av dem var över femtio år gamla och borgarna i Öregrund förstod inte varför man höll dem i fångenskap, för dessa polacker var knappast längre dugliga till krigstjänst.
Några av polackerna talade tyska, men de flesta förstod bara sitt modersmål. Bruksherren på Forsmark, Georg de Besche, menade i en skrivelse att de syntes rent vådliga för rikets säkerhet då de gick omkring i bygden och tiggde och då lärde sig alla vägar och stigar.
Smeden och klockställaren Mattias von Aspen hade inget till övers för polackerna och menade att de var ett tiggande patrask. En dag knuffade han i ilskan till den polske krigsfången Werner. Det var inte vackert gjort, för smeden var stor och stark och polacken närmastinvalid.
När smeden en dag kom ut på gatan stod Werner där och ropade till de andra krigsfångarna att komma och titta på den karl, som hade slagit honom. Fem polacker och fyra sachsare kom springande. Det blev en ordväxling och von Aspen och Werner kallade varandra för hundsfott och skälm.
Sedan tyckte von Aspen att det var klokast att avlägsna sig, men polacken Casimir Wisnejski hade då kastat en sten efter honom, och den hade träffat så illa att von Aspen fått en bula i huvudet.
Det blev rättegång, men som vanligt hade parterna helt olika uppfattning
om vad som hade skett.
Wisnejski försäkrade att han aldrig hade kastat någon sten och Werner sade att det var von Aspen, som hade börjat med att skälla honom för hundsfott. Då det inte fanns några vittnen avskrevs målet.
Krigsfångarna fick mat och husrum. Även om det var knapert ibland på inkvarteringsvärdarnas bord så behövde de knappast pengar för födan. Det de tiggde ihop gick till öl och brännvin.
Den 14 november 1707 ställdes den polske krigsfången Tomas Arfwitz inför rätten därför att han kvällen innan hos krögerskan Maria Pescheur hade lurat ifrån en Östhammarsgosse, Petter glasmästarens son, en mössa och ett par vantar. Polacken hade sedan tagit med sig dessa till sitt kvarter. Dessa plagg värderades till två och en fjärdedels daler.
Arfwitz kunde inte neka till denna sin gärning, men framhöll som en förmildrande omständighet att det hade skett då han varit drucken och inte i avsikten att stjäla.
Maria Pescheurs piga Britta Hansdotter vittnade och sade att polacken visat pojkens mössa för henne innan han blev alldeles drucken, och att han också hade visat den för sin kamrat Fredrics.
Domaren Anders Höök fann att Arfwitz inte kunde urskulda sig genom att göra
gällande att han begått gärningen i dryckenskap.
Han dömdes därför att enligt 1653 års straffordning att ersätta det stulna med tre gånger dess värde, och eftersom han inte förmådde detta, att plikta med tre dagars fängelse, inberäknandes då den gångna natten, då han suttit i stadens fängelse.
De utländska krigsfångarna behandlades väl i Sverige under Carl XII:s tid. Många sachsiska krigsfångar gick också i svensk tjänst och bland annat sattes det in en frivilligbataljon f d sachsiska krigsfångar i kriget för att slåss mot ryssarna i Finland.
Vid tvister eller brott bedömdes de inte annorlunda än svenska medborgare.

(Öregrunds dombok 1706 och 1707, RA, Öregrunds räkenskaper 1706, LA)