Kaffehus och likörkammare

gamla tider hade det varit vanligt att änkor som behövde en inkomst öppnade en liten krog. Då fanns det så många krogar i staden att en besökande sjöman aldrig behövde gå långt för att släcka sin törst.

Då dracks det också omåttligt i Öregrund och det blev också många slagsmål. Så småningom reagerade dock myndigheterna på det våldsamma fylleriet i landet. Först  stoppades hembränningen och i början av 1800-talet beslöt myndigheterna att krogrättigheterna skulle inskränkas. Det fastställdes ett högsta antal krogar för varje stad och i Öregrund bestämdes det att sprit bara skulle få serveras på två krogar, stadskällaren och gästgivargården.

Det hände väl att någon ansökte om att få öppna krog, men då blev det alltid avslag.

1805 lämnade sjökaptenen Carl Gustaf Myra in en ansökan med följande lydelse: "Då jag finner mig mindre gynnad i min förrättning som sjöfarande och börjar att åldras nödgas jag söka andra utvägar till min och och de minas bärgning och framtida inkomst, varför, då jag vet att det bara finns en källare i staden, där resande och bättre personer mottages och bo, samt en krog, vilka många gånger är otillräckligt vid resandes ankomst och härbergering, är det min djupa anhållan att av magistraten bliva berättigad att hålla ett bättre värdshus eller traktörställe för att utminutera öl och brännvin".

Nu var Myra både rådman och en av stadens stöttepelare, så magistraten svarade att det var landshövdingen som bestämde hur många krogar det fick finnas i staden, och att man vidarebefordrat ansökan till denne.

Det blev ett klart avslag, men Myra gav sig inte. Han ansökte nu om att få öppna en likörkammare i staden, där det skulle serveras ädla drycker av olika slag.

Magistraten tyckte att det lät fint och fann därför skäl till att godkänna anhållan, men landshövdingen, som hade sista ordet, var lite mer svårflörtad. Det blev avslag, men Myra överklagade. Han framhöll att han vid den stora stadsbranden förlorat sin gård och allt lösöre, hade hustru och fyra barn att försörja och att han under sina år som sjökapten drabbats av svåra haverier, bl a förlorat sitt fartyg vid Gibraltar och att han valts till både rådman och stadsfiskal i staden och nu inte ville ligga staden till last som en onyttig medborgare.

Landshövdingsämbetet gav med sig och 1835 nämns Myra som innehavare av Öregrunds likörkammare.

Skepparänkan Anna Strandberg fick också lära sig att det gällde att komma med lite originellare förslag än att öppna en matservering. Hon lämnade in en sådan ansökan 1835. Kyrkoherde Westerlund, som var närvarande vid magistratens sammanträde om ärendet, avstyrkte för sin del ansökan  då ett sådant nytt näringsställe skulle bli skadligt för ordning, sedlighet och fred inom församlingen och bidra till fylleriets utbredande. Det blev förstås avslag.

Skepparänkan lämnade istället in en ansökan direkt till landshövdingen, inte om att få öppna en krog, utan ett kaffehus.

Magistraten togs med överraskning då denna ansökan vidarebefordrades från landshövdingen. Det var bara att meddela att det inte fanns något kaffehus i staden. Då man hade en viss förutfattad mening om Anna Strandbergs företagsamhet, hemställde dock magistraten vördsamt om att hon inte skulle beviljas annan rätt än att servera just kaffe.

Hur som helst, på 1830-talet fick Öregrund moderniteter som både likörkammare och kaffehus...