Öregrundskrönika 1555-1600

2: Stadens präster

et var 1559 som Öregrund förmodligen fick  sin förste lutheranska präst. I en handling nämns nämligen Eric Laurentius som kyrkoherde i Börstil med Öregrunds stad. Det blev en dyrbar början på hans prästgärning för Custav Vasa  förordnade om en särskild skatt med anledning av att hans dotter prinsessan Katarina skulle gifta sig.

Enligt denna skulle prästen i Öregrund bidra till bröllopet med tre tunnor öl och tre tunnor skräddt bröd. Stadens borgare skulle också bidra med samma varor, men i större kvantiteter. Förutom bidraget på 36 tunnor öl och mängder av bakat bröd önskade sig nämligen Katarina en present: "Item wår nådiga fröken änn föräring i guld", stod det i det kungliga brevet.

Även nästa år, 1560, förorsakade den kungliga familjen Öregrund ännu en extraskatt. Tronföljaren pris Erik skulle resa till England för att fria till drottning Elisabeth. Han skulle segla dit med en mäktig flotta och lysande följe för det gällde att göra intryck. Det blev den nye tullskrivaren Erik Dus första uppgift att överlämna den dryga frieriskatten. Det blev dock ingen friarfärd, för den gamle och sjuke kung Gustav dog det året.

Staden fick en ny präst år 1567. Han hette Cristopher Laurentius, och påföljande år representerade Mickel Dus och Lasse Varg staden vid riksdagen och var med om att avsätta Erik XIV.

I december 1576 kom det en bemärkt kyrkans man till Öregrund. Han hette Abraham Angermannius - Abraham Ångermanlänning. Han hade varit rektor vid Stockholms skola och gjort sig känd för att vara en fanatisk motståndare till Röda boken, dvs den av Johan III introducerade liturgin.

De kyrkliga myndigheterna fann det därför lämpligt att få bort honom från Stockholm och han förordnades därför till Öregrund. Han nämns som pastor i Öregrund, men fick aldrig något förordnande som kyrkoherde i staden. Redan i februari 1577 blev han kyrkoherde på Åland. Då han där fortsatte att predika mot liturgin sände kungen folk för att arrestera honom, varför han flydde och gick i långvarig landsflykt.

1593 valdes Abraham Angermannius till ärkebiskop. Han igångsatte då det som i historien kallas Angermannius raid. Tillsammans med en skara råbarkade djäknar begav han sig till Östergötland, letade upp män och kvinnor som förbrutit sig mot kyrkans moralregler och lät piska dem blodiga framför kyrkportarna. Ärkebiskopens framfart blev för mycket även för den föge hjärtnupne hertig Karl, som då var riksföreståndare, och Angermannius avsattes.

1596 nämns öregrundsprästen Andreas i mindre smickrande sammanhang: "Den 23 december 1596 hade pastorn från Öregrund lejt en häst av en borgare, rest med samma häst till Våla, fört dit strömming och torr fisk, tingat sig spik och bytt bort hästen."

Det rådde brist på präster och det hände ibland att prästerskapet inte levde upp till kallets moraliska förpliktelser.

Det är möjligt att prästen Andreas hästaffärer blev för mycket för ärkestiftet för året därpå nämns en ny kyrkoherde i Öregrund med namnet Olof.