Öregrundskrönika 1555-1600

3: Dråp och högmålsbrott

Alla uppgifterna i denna krönika om vad som hände i Öregrund dessa år bygger på kortfattade notiser i Gustav I registratur och urkundsamlingen Privilegier och förordningar för städerna. Det rör sig om myndigheters skrivelser och de ger föga när det gäller vardagligt liv i Öregrund. Det finns inga domböcker för staden för denna tid, men man kan hitta ett och annat som gäller Öregrund i Stockholms tänkeböcker, dvs domböcker.

1576 berättas där om ett fyllebråk på en taverna i Öregrund.

En tysk skuta hade kommit till Öregrund och en av besättningsmännen vid namn Bengt Arendt gick till krogen för att få sig en sejdel öl. Ölet smakade honom och det blev flera sejdlar. Där satt också öregrundsborna Bene Jöns och Knut Helsing. De tyckte tysken började bli en smula stökig, där han satt och muttrade om herrarnas ondska. Bene Jöns höjde sin sejdel och utbringade en skål för Hans Majestät Konungen. Då Arendt vägrade att skåla för kungen sade Bene Jöns: "Jag tackar Gud Allsmäktig, kungen och min häradsfogde."

Detta blev för mycket för tysken. Han röt: "Jag giffuer ett hestwäder i konungen och märefodh fougthen!"

Nu råkade det sitta en ansvarsmedveten borgare i tavernan. Han kallade på stadsvakten och Bengt Arendt arresterades för högmålsbrott. Han ställdes inför rådhusrätten i Öregrund, som inte ansåg sig kvalificerad att döma i ett mål gällande smädelse av konungen. Arendt fördes därför till Stockholm och fick stå till svars inför rätten där.

Där sade han sig inte komma ihåg att han sagt så slemma ord, och om han gjort det, måste det ha varit i fyllan.

Rätten begrundade replikföringen i tavernan och tysken fälldes. Om straffen uppgavs dock inget annat än att tysken gick till kungs för att få rättelse.

1587 finns det en notis i Stockholms tänkeböcker om en öregrundsbo, som gjort sig skyldig till dråp i huvudstaden. Han hette Hans Månsson och häktades av riksprofossen Jören Sölbeck, anklagad för att vid ett besök hos en guldsmed slagit ihjäl en lärling, som var hans släkting, med en guldsmedstång.

Pojken reste sig efter slaget och gick uppe i 12 - 13 dagar innan han plötsligt segnade ned död.

Detta var dråp, ett enligt vår rättsuppfattning allvarligt brott. Dömdes då Hans till döden? Nej, han och de övriga släktingarna ingick förlikning och Hans betalade en mansbot på 30 daler. Ett människoliv kunde alltså värderas i pengar på den tiden.

Värre gick det för öregrundsflickan Elin Henricsdotter. På den tiden hände det att unga flickor från Öregrund sökte sig till huvudstaden för att ta plats som pigor.

Den 3 mars 1589 ställdes enligt Stockholms tänkebok Elin inför rätta anklagad för att ha skurit halsen av sitt nyfödda barn.

Hon erkände att hon efter det hon dödat sitt nyfödda barn hade tänkt kasta det i sjön. Fadern till barnet, Jakob Persson i Juringe vid Huddinge, hade inte försökt påverka henne utan hon var helt ensam om beslut och gärning.

Hon dömdes enligt högmålsbalken till bålet och, som det står i domstolsprotokollet, "bleff någre dager der effter på Södermalm brändh."

När man läser den tidens öregrundsdokument stöter man ibland på namnen Clemet Fransson och Jakob Markusson. Båda var tydligen köpmän med egna skepp och blev förmodligen så småningom tämligen förmögna.

Av någon anledning hade de båda julen 1593 beslutat tillbringa julen 1593 i Stockholm och där fick de verkligen klart för sig att stockholmarnas gamla fientlighet mot Öregrund inte var något som tillhörde historien.

Borgmästare Marcusson och Clemet Fransson blev nämligen antastade av två stockholmare, som skrek att alla i Öregrund var tjuvar och att det där rådde tjuvarnas lag. Det blev förstås slagsmål. En av stockholmarna drog kniv och en av öregrundsborna fick ett stick genom handen.

Öregrundsborna stämde bråkmakarna och enligt notisen i Stockholmstänkebok fick dessa böta för blodvite, betala bårdskärare (läkare) samt böta för störd julefrid och förtal.