Den tragikomiska historien om sälen Calle

et finns en kort notis i ett av badanstaltens protokoll år 1904 om godkännande av ett inköp av en sälbassäng för 25 kronor.

Bakom den notisen döljer sig en tragikomisk episod i badanstaltens historia, berättelsen om sälen Calle.

På den tiden fanns det gott om säl utanför Öregrund, och en fiskare fann en vacker dag en liten sälunge på ett skär, fångade in den och tog den hem till sig.

Sälen blev snart en lekkamrat för hans barn och stadens pojkar och flickor vallfärdade till fiskarens gård för att leka och kela med den lilla sälkuten.

Badhusbolagets styrelse blev intresserad. Om Öregrunds Havsbadanstalt kunde erbjuda en egen zoologisk trädgård, om också liten, skulle det nog betyda ett extra plus i reklamen för att få nya badgäster.

Sälen inköptes och man lät cementera en liten damm på norra badparksudden. Där placerades sedan sälungen Calle.

Badsäsongen började och gästerna strömmade till. Skulle inte gästerna bli förvånade när de upptäckte att Öregrund nu också kunde visa upp en egen djurpark, även om den var liten?

Upprörda badgäster

Reaktionen blev inte den som styrelsen väntat. Jo, badgästerna tittade gärna på den livliga lilla sälen, men dessvärre började de tala om djurplågeri. De klagade hos badläkaren Lindström, som höll med om att bassängen var i minsta laget. Den utvidgades därför och mer vatten fylldes på, men protesterna tystnade ingalunda. Allt flera badgäster blev upprörda.

Om hur det hela slutade kan man läsa i Östhammars Tidning den 24 augusti 1904:

"En skälavandring (skäl, skärgårdsmål för säl) fick man i Öregrund bevittna i söndags. Som bekant har i en liten bassäng i klipporna till badgästernas nöje, som ägarna trodde, förvarats en säl under namnet Calle.

Det visade sig dock snart att flera ansågo detta nöje mycket tvivelaktigt och rop om djurplågeri började höras. Det var, säger man, en viss skälsjukdom som uppenbarade sig såsom en oro i sinnena med avseende på skälens vara eller icke vara. De förfäktade att sälens fångenskap var lika med dess död.

Doktorn och flera med honom försökte lösa frågan den våta vägen, men möttes alltid med ropet mera vatten och så har det fortgått.

Skälavandringen

I söndags löstes emellertid den känsliga frågan på lyckligaste sätt. Calle återfick nämligen då friheten och det var just detta högtidliga ögonblick som framkallat skälavandringen, ty hela stan ville naturligtvis se Calles avresa.

Det var dock ej så lätt att få honom ur bassängen, ty han väsnades värre och visade tänderna, ja, han skällde t o m på dem som försökte få honom fatt. Slutligen lyckades man dock få honom på berget och nu var det Calle som gav sig ut på skälavandring mot havet och ju närmare han kom stranden desto raskare blev blev farten. Snart dök han med en hastig rörelse, men höjde sedan åter sitt lilla huvud högt över vattenytan, tittade med sina kloka ögon hän mot de hundratals åskådarna på stranden liksom han ville säga adjö, men så bar det ut på djupet och han var borta."

Därmed slutar berättelsen om den fångade sälungen. Den cementerade sälbassängen fanns dock kvar i många år, men badbolagets styrelse försökte aldrig använda den på nytt. Den ville helst glömma sälen Calle, och detta så fort som möjligt.