Ett flyktingöde

ångt uppe i Norrlands skogiga bygder gifte sig 1664 en ung man, som hette Gabriel Påvelsson Håhl med en flicka från samma bygd. Hennes namn var Agneta. Året efter giftermålet födde hustrun en dotter som vid dopet fick namnet Dordi, ett ganska vanligt namn på den tiden.
Några år senare dog hustru Agneta och då Gabriel Håhl därefter tog värvning som ryttare stod lilla Dordi utan hem. Gabriels syster, Kerstin Påvelsdotter, som bodde i Hedemora, tog då hand om flickan och uppfostrade henne.
När Dordi växt upp måste hon försörja sig. Hon tog tjänst och tjänade än här, än där. Så kom hon till Nyköping och fick tjänst hos hantverkaren Henrik Ljunge.
Dordi var en vacker flicka med blå ögon och ett intagande leende på läpparna. Ljunge hade en son som hette Hindrik och när denne fick se den nya tjänsteflickan så blev han betagen.
De gifte sig. Lång blev dock inte de nygiftas lycka. Kungens män kom till Nyköping och skulle ha folk till kriget. Hindrik Henriksson Ljunge blev antagen och ställde sig efter några dagar i leden.
Truppen skulle till Livland. Dordi ville följa sin man till främmande kust. Hon fick som hon ville och gick ombord med krigsfolket. Skeppet seglade från Stockholm och kom efter sex dagars seglats till Riga. Här fick de skiljas. Med tårar i ögonen stod Dordi och de andra soldathustrurna vid stadsporten och såg på när trupperna en vacker augustidag marscherade ut från Riga.
Det blev ingen lätt vistelse i Riga. Det var bara myndighetspersonerna som talade svenska, medan den stora massan talade ett språk, som Dordi inte förstod.
Några av soldathustrurna ville bege sig till Dorpat för att komma närmare sina män. Dordi slog följe med dem. I Dorpat väntade hon på besked från sin man, men fick så småningom beskedet att Hindrik Ljunge hade stupat i en fäktning nära den ryska gränsen. Hon blev utom sig av sorg och smärta.
Ofred rådde överallt sedan kung Karl tågat mot Polen. Dordi fann det inte rådligt att stanna kvar i Dorpat utan följde med en större skara flyktingar till Reval. Efter många vedermödor lyckades hon ta sig tillbaka till Stockholm.
I Stockholm hade hon tänkt ta tjänst, men detta visade sig långt svårare än hon trott. Det vimlade av flyktingar i staden. Hon var nu alldeles utblottad och gick ofta hungrig från morgon till kväll.
En dag träffade hon ett par kvinnor vid Södersluss. Det var Britta Jakobsdotter från Edebo och hennes dotter Annamarie, som lämnat sin tjänst i Edebo. De gav henne en bit bröd och berättade att de när det gällde sitt uppehälle litade till givmilda människor.
De båda kvinnorna tänkte ge sig av till Edebo, och Dordi beslöt att följa med dem. Vid slutet av sommaren 1704 bröt de tre kvinnorna upp för att uppsöka den gamla Brittas dotter i Edebo.
De tog inte stora vägen utan följde kusten. De tre kvinnorna besökte gård efter gård och tiggde sitt bröd för dagen, trots att stränga lagar förbjöd både tiggeri och lösdriveri.
Från en skärgårdsö fick de skjuts med båt till Gräsö, där de fortsatte sin vandring från gård till gård. Här gick det dock illa. Häradsfogden lät fängsla dem och den 29 maj 1705 fördes de till Öregrund. Fogden trodde sig här fått tag på två av de kvinnor, som var efterlysta sedan de rymt från Revals landshövdingsdöme tillsammans med ett par soldater och en trumslagare.
Samma dag som de kom till Öregrund togs de i förhör av borgmästare Anders Höök. Dordi hade dock noga instruerat de andra kvinnorna vad de skulle säga. Nu gällde det att klara sig helskinnade ur knipan. Dordi hade ingen lust att hamna i fängelse för tiggeri och lösdriveri. De skulle säga att Annamarie var Dordis syster, att de hade flytt från Dorpat och just kommit tillbaka till Sverige.
Var och en av de tre kvinnorna blandade sant och falskt vid förhöret. Efter förhöret blev de inkvarterade hos borgaren Simon Lundberg, men den gamla Britta, som sade sig vara 73 år gammal, tog Annamarias äldsta barn med sig och gav sig ut i staden för att tigga.

Dordi stor i munnen

Den 30 maj förhördes åter Dordi av borgmästaren. Dordi var stor i munnen, krävde att få ut pass och ville inte svara på alla frågor. Borgmästaren var dock ihärdig och till sist var hon tvungen att berätta det viktigaste om sitt tidigare liv.
Annamarie hade inte varit helt nykter vid det tidigare förhöret och återtog nu en del av de uppgifter, som hon lämnat. Hon vidhöll dock att Dordi var hennes syster och att de tillsammans flytt från Dorpat och sedan tagit sig tillbaka till Sverige över Reval, Nyland och Åland och att de sedan hade tagit sig fram genom skärgården från ö till ö.
Borgmästaren, som fann att lagen om tiggeri var tillämplig, beslöt att sända Dordi och Annamarie under vakt till Uppsala för landshövdingens avgörande. Gumman Britta kunde han dock inte göra något åt. Hon hade redan rymt till Edebo med Annamaries två små barn.
Då kom fördubblingsbåtsmannen Erik Styf till borgmästaren och berättade att han känt igen både Annamarie och gamla mor Britta. Han hade nämligen träffat Annamarie i Edebo för några år sedan.
Med anledning av detta vittnesmål sammanträdde rådstugurätten nästa dag och de båda kvinnorna förhördes noga. Annamarie erkände att Styf hade rätt. Hon var inte släkt med Dordi och hade varit bosatt i Edebo och fått två barn utan att vara gift.
Rådstugurätten lät nåd gå före rätt. Dordi och Annamarie fick en sträng tillsägelse att bege sig till Edebo och noga ta sig tillvara när det gällde lagen om tiggeri. Så försvann de vandrande kvinnorna från Öregrund.

(Denna berättelse om ett flyktingöde från det stora nordiska krigets tid publicerades ursprungligen i Östhammars Tidning i början av 1910-talet.
Skildringen bygger dock på utförliga protokoll från Öregrunds dombok av år 1705).