Kyrkbåtsolyckan

                                                                                                                         öndagen den 18 juli 1824 var en vacker högsommardag. Det var mycket folk i rörelse på stadens gator den morgonen, för det hölls ingen gudstjänst i Gräsö kapell. Många hade kommit över från Gräsön för gudstjänsten och kyrkoherde Per Hällinder kunde glädja sig över att predika inför en stor och andäktig församling.

Åtskilliga hade kommit från Söderboda. Tidigt på morgonen hade man samlats vid Söderbodas sjöbodar inför färden till högmässan i Öregrund. Kyrkbåten, en stor skötbåt, fylldes snart med söndagsklädda Söderbodabor. De flesta var ungdomar, pigor och drängar, i allt 16 personer.

Vinden var svag, men man var tidigt ute och kom i god tid till kyrkan.

Efter gudstjänsten samlades folket som vanligt på kyrkbacken, vänner och bekanta tog sig en pratstund och sedan drev man omkring ett tag på gatorna. Några av gräsöborna, som hade några skillingar i fickan, tog sig ett stop öl på stadskällaren, andra hälsade på hos släkt och vänner.

Klockan halv två var det dags för hemresan. Vinden hade friskat i, men det var Söderbodaborna bara tacksamma för. Med en sådan god vind skulle det bli en snabb seglats hem till Söderboda.

Kyrkbåten styrde ut ur hamnen.

Drängen Jan Hansson satt vid rodret och drängen Mats Jansson höll i skotet.

De följde Öregrundslandet. Mitt för Skarbodarna, de små öarna utanför nuvarande Tallparken, hände det. Båten drabbades av en häftig kastby, som kom så häftigt att ingen hann reagera. Råseglet - den tidens skötbåtar förde inte sprisegel utan ett stort råsegel - slog back, vräkte ned båten och ögonblicket därpå låg den kantrad med kölen i vädret.

Några hade tur och hamnade i vattnet så nära båten att de kunde gripa tag i kölen, andra hjälptes dit, några som kunde simma tog sig också fram till båten. Bland dem som klamrade sig fast vid kölen var drängarna Zacharias Östling, Johan Holmberg, Jonas, Anders och Lars Österberg samt pigorna Maja Öberg, Anna Caisa Olofsdotter och Caisa Matsdotter.

Tre saknades. Det var bondesonen Lars Svensson och pigorna Britta Stina Olofsdotter och Catharina Christina Österberg.

Trots allt hade man tur. Det var många båtar på sjön denna söndagseftermiddag, och en av dem hann fram i tid och bärgade de utmattade nödställda ombord.

En annan båt sökte efter de försvunna. Någon av hjälparna upptäckte att det skymtade något vitt i vågorna. Det var Catharina Österberg. Hon var livlös, men man gjorde allt för att återkalla henne till livet, både i båten och sedan man kommit tillbaka till Öregrund. Allt var dock förgäves Catharina var död.

Den 7 augusti togs olyckan upp inför rådstugurätten. Flera av räddade var där, också Lars Svenssons far bonden Sven Larsson i Söderboda.

Stadsfiskal Johan Sundström ropade upp de närvarande, som varit med om olyckan.

Fem av de olycksdrabbade drängarna hade satt upp en gemensam skrivelse, i vilken de beskrev hur en häftig kastby från norr hade fått råseglet att slå back och omstjälpt båten i ett enda ögonblick, och att detta hänt och tilldragit sig utan någons förvållande, samt att alla skulle ha omkommit om inte en annan båt hunnit fram i tid. Skrivelsen var undertecknad med drängarnas bomärken.

De kallade vittnena bestyrkte vad som uppgivits i skrivelsen med ed. Därefter slog rätten fast att då det inte fanns något att tillägga, fann rådstugurätten att ingen på minsta sätt varit förvållande till olyckan. Stadsfiskalen fann därför att inget ansvar kunde läggas på Jan Larsson eller Mats Jansson, som varit ansvariga för båten.

Frågan om båten varit överlastad eller inte togs aldrig upp. Förmodligen rörde det sig om en så stor båt att sexton ombordvarande inte var mer än vad som var rimligt.

Öregrunds dombok 7 augusti 1824