edan några år tillbaka har Sverige inte längre någon statskyrka och antalet kyrkbesökare brukar vara ganska måttligt. Annorlunda var det förr i världen. 

Kyrkans makt var stor i gamla tider. Kristendomen var då en nästan fundamentalistisk religion. Kyrkan hade hand om både skolan och fattigvården och den kunde t o m döma församlingsbor. Det rörde sig då mest om försummelser vid kyrkobesök, olämpligt uppträdande i kyrkan osv. Då fick den skyldige stå på skampallen och skämmas inför hela församlingen.
 
Detta skamstraff utdömdes också ibland av rådhusrätten för världsliga förseelser. Långt fram på 1700-talet var det en lagstadgad plikt att besöka kyrkan vid högmässan. Den som inte hade laga förfall fick böta.

Det var inte bara att stiga in i kyrkan och slå sig ned på någon ledig plats. Allt var noga reglerat. Var och en hade sin noga angivna plats och satte han sig inte där fick han böta 30 daler kopparmynt, vilket var en stor summa pengar på; den tiden.

Det finns bänkordningar bevarade, som anger var alla skulle sitta. Den första är från 1726, då det uppgjordes ny bänkordning sedan kyrkan reparerats efter rysshärjningen.

Av denna framgår att borgerskapets döttrar tilldelats plats på de fyra bänkarna vid koret. I kyrkan satt sedan männen på ena sidan av mittgången och kvinnorna på den andra.

Man satt i strikt rangordning. Borgmästaren satt ensam på första bänken på manfolkssidan, rådmännen på den andra och sedan på den tredje och följande bänkarna de främsta borgarna, först de gifta och sedan de ogifta, tullfolk och lotsar. Sedan kom båtsmän, skolpojkar och drängarna. Sist vid kyrkdörren satt fattighjonen och besökande allmoge.
På kvinnfolkssidan var det likadant. Där satt borgmästarens och kyrkoherdens hustrur på första bänken, sedan rådmansfruarna och sedan kom borgerskapets fruar och änkor. När det gällde pigorna satt prästgårdspigan främst, för hon hade den högsta rangen bland pigorna.

Nu kan man kanske fråga sig varför man lyssnade till predikan i sträng rangordning, men så var det i landets alla kyrkor. Bänkordningen hade dock sina praktiska fördelar. Dels visste alla var de skulle sitta, dels kunde kyrkoherden eller kyrkvärdarna genast se om någon hade försummat att komma till gudstjänsten.
Det fanns också en spögubbe, som patrullerade på mittgången och väckte dem som somnat med sitt spö. Gudstjänsterna var långa och det hände nog att en och annan tog sig en rejäl klunk brännvin innan han gick till kyrkan. I stadens domböcker finns det flera notiser om bryskt väckta kyrkobesökare som gett igen efteråt om de blivit för hårdhänt väckta. 

Prästen som sköt skarpt

Mycket skulle väl kunna berättas om stadens präster genom tiderna. Många var lärda män, många var goda predikare och församlingsherdar. En del hade man dock nog önskat slippa. En av dem var Johannes Lexelius, som var kyrkoherde i Öregrund på 1730-talet.

Hans liv och gärning skildras i Upsala Stifts Herdaminnen, en bok som innehåller korta biografier över ärkestiftets alla församlingsherdar från reformationen fram till slutet av 1800-talet. Boken utgavs med Domkapitlets goda minne, vilket dock inte hindrar att omdömena ibland kan vara lite spetsiga.

Om Lexelius heter det att han var rik och mycket snål, samt en mäkta sträng man, som alltid höll en svår räfst med alla dem, vilka utan laga förfall var borta från kyrkan, där han varje söndag höll det allvarsammaste upprop och predikoförhör.

Han var gift med brukspatrondottern Magdalena Pahl, som 1743 anmälde till konsistoriet att hon under den 30-åriga sammanlevnaden med sin man sällan haft en glad dag och att han hanterat henne som ett tjänstehjon. Då hennes släktingar därför kom till Öregrund för att hämta hem henne så sköt 
prästen genom fönstret mot dem med skarpladdade pistoler, varför de beskedligt fick vända tillbaka med oförrättat ärende.