Borgare och borgerskap

nder den här skildrade tiden styrdes Öregrund av en magistrat bestående av borgmästaren och fyra rådmän. I en så liten stad hade man inte råd med att hålla sig med särskild stadskassör och stadsskrivare, utan dessa befattningar innehades på arvodebasis av någon av rådmännen.

I gamla tider fattades beslut gällande staden av den allmänna rådstugan, dvs stadens samtliga borgare. I slutet på 1700-talet förenklades denna omständiga process så till vida att borgerskapet utsåg representanter, stadens äldste. Dessa valdes bland stadens mest framstående medborgare. Ofta var det fråga om sjökaptener eller handelsmän. Denna valda nämnd kom att bestå av 12 personer. Då det rörde sig om mycket viktiga ärenden inkallades dock den allmänna rådstugan.

Långt ifrån alla stadsbor var borgare. Borgare var de som hade fått burskapsbrev för att bedriva handel, hantverk eller sjöfart, och det var bara dessa som hade rätten att rösta om stadens angelägenheter.

På den tiden var det inte så enkelt som i dag att bara flytta till staden och öppna handelsbod eller skomakeri, för den delen inte heller att överhuvudtaget få slå sig ned i staden.

Den som ville bli borgare fick skicka in en ansökan till magistraten med prästbetyg, intyg om god frejd och om han var hantverkare betyg från olika mästare hos vilken han tjänat som gesäll.

Därtill fordrades att två borgare i staden gick i god för den sökande när det gällde sex års skatter till staden Magistraten överlämnade sedan ansökan till de äldstes råd för godkännande.

Än värre var det om en person sökte burskap som hantverkare i ett yrke, där det redan fanns andra hantverkare i staden. Då måste dessa höras och godkänna den sökande. Som regel önskade de knappast konkurrens.

Om ansökan godkändes fick den sökande avlägga borgared inför magistraten och, fick ett burskapsbrev som bevis på att han nu var borgare i staden.

Reglerna när det gällde borgerskap eller utövande av näring var stränga. Det fanns dock även ett annat slags borgerskap, kontingentborgare. Sådana ansökningar godkändes nästan alltid. Reglerna var även i sådana fall intyg om frejd, betyg om yrkeskunskap och sex års borgen. Då det förutsattes att borgaren ifråga inte bosatte sig i staden, utan skulle bedriva sin näring någon annan stans,. Kontingentborgerskap gav staden inkomster i form av skatter men inga bekymmer.

Det fanns också spärrar när det gällde att flytta in till staden överhuvudtaget. Det räckte inte med att köpa eller hyra ett hus, utan även här krävdes det myndigheternas tillstånd.

Ett exempel: Den 5 november 1835 begärde Anders Öhgren från Gräsön att få flytta in till staden då han ämnade gifta sig med jungfru Catharina Brita Öhman, dotter till madame Greta Bohman i Öregrund bifogade orlovssedlar från sina tidigare husbönder och anhöll om att bli godtagen som fiskare eller arbetskarl.

Borgerskapet satte sig dock emot denna ansökan på grund av att sökanden var fattig och ofärdig och sålunda oförmögen att tjäna sitt nödtorftigaste uppehälle. Det fanns därför risk för att han skulle åtminstone i framtiden komma att ligga staden till last och inte bli någon nyttig medborgare i, som det hette: "detta samhälle som redan hade ett stort antal fattiga att understödja." Med godkännande av dessa skäl avslog magistraten Anders Öhgrens ansökning.

Det räckte alltså inte med att gifta sig med en Öregrundsflicka, den sökande måste också kunna övertyga magistrat och borgerskap om att han skulle bli en nyttig och lönsam stadsbo.

Öregrunds stads protokoll och domböcker för angivna år.