Markproblem och tvister 

et var ingen stor stad som låg vid Guldskäret. I mitten av 1600-talet var Östhammar nummer 69 bland Sveriges 77 städer. Mantalet var 1650 bara 90. I mantalet räknade man inte in barn och åldringar, om en vanlig tumregel är att multiplicera med 2,5 för att få det ungefärliga invånarantalet, som i det här fallet då blir 235 personer.
Mot slutet av 1600-talet växte emellertid staden snabbt. 1682 var mantalet 139 och 1692 hela 208, dvs staden hade då omkring 520 invånare.
Staden var inte bara liten när det gällde antalet invånare, utan också när det gällde arealen. Den var inte större än en fjärdedels kronohemman.
Problemet var inte, åtminstone under 1600-talet, att det saknades tomtmark och plats för gator. Den tidens städer var tämligen tätt sammangyttrade. Det verkliga bekymret var att det saknades utmarker, skog för vedbrand och timmer till stugor, betesmarker för kreaturen och vatten för husbehovsfiske.
Detta var fortfarande självhushållningens tid. Pengar var sällsynta och det var en självklarhet att man t ex genom att hålla djur skulle klara så mycket som möjligt till livets nödtorft utan att räkna upp daler och skillingar.

Mer stor bondby än stad


De svenska småstäderna var i själva verket inte mycket annat än stora bondbyar, hopträngda på minsta möjliga yta. Alla som kunde höll djur. I Öregrund fanns det t ex på den tiden flera kor och svin än människor.
I en sådan stad fanns det fähus på varje gård och på somrarna fördes boskapen ut till stadens utmarker, där borgarna hade sina beteshagar.
I Östhammar fanns det inga som helst utmarker. Möjligen fanns det några kålsängar och rovland inom själva stadsområdet, men om behövde betesmarker tvingades man till att hya mark från bönderna. Samma sak gällde vedbrand och fiske. Det gick åt mycket ved för att hålla stugorna varma vintertid och husbehovsfiske var en nödvändighet. Dessvärre omgavs Östhammar av särdeles ogina och fientligt sinnade bönder.
Markfrågan går som en röd tråd genom stadens historia och det långt fram på 1800-talet. Redan på 1620-talet gick staden till kungs för att försöka få köpa ytterligare mark. Kungen, Gustav Adolf beordrade en lagförare göra en utredning, och denne konstaterade också att markbehovet var akut.

Fientliga bönder


I denna utredning heter det bl.a:
"De har inte större utrymme för sin stad än den lilla udden på vilken den är belägen. De har ingen plats att lägga sina skötar utan måste leja såväl fiskevatten som mulbete.
När de lägger sina nät alldeles intill stadens brygga, så bor det en frälsebonde i Gamlebyn, som utsätter dem för all orätt och övervåld, avlägsnar deras skötar och kastar upp näten på land."
Kungen fann det skäligt att bevilja Östhammarsborna rätten att köpa eller arrendera två av de närliggande gårdarna och uppdrog till befallningsmannen att inleda förhandlingar med dessa bönder. De protesterade dock högljutt och inget skedde.
Staden gjorde senare upprepade försök att ta upp ärendet på nytt. En framställning till drottning Kristinas förmyndarregering gav inget resultat och 1643 tog man upp saken inför borgarståndet på riksdagen. Tydligen kom staden så småningom i besittning av en av de nämnda gårdarna,
1762 tog borgmästare Samuel Groop ärendet igen, denna gång inför borgarståndet i riksdagen. Östhammar tilldelades då delar av hemman i Söderboda och Norrboda på Gräsön. Detta gav åtminstone en viss lättnad när det gällde att skaffa tillräckligt med ved. Långt senare godkändes ett markbyte så att staden äntligen fick mera mark vid Gammelbyn.