Markproblem och tvister
et var ingen stor stad som låg
vid Guldskäret. I mitten av 1600-talet var Östhammar
nummer 69 bland Sveriges 77 städer. Mantalet var 1650 bara
90. I mantalet räknade man inte in barn och åldringar,
om en vanlig tumregel är att multiplicera med 2,5 för
att få det ungefärliga invånarantalet, som i
det här fallet då blir 235 personer.
Mot slutet av 1600-talet växte emellertid staden snabbt.
1682 var mantalet 139 och 1692 hela 208, dvs staden hade då
omkring 520 invånare.
Staden var inte bara liten när det gällde antalet invånare,
utan också när det gällde arealen. Den var inte
större än en fjärdedels kronohemman.
Problemet var inte, åtminstone under 1600-talet, att det
saknades tomtmark och plats för gator. Den tidens städer
var tämligen tätt sammangyttrade. Det verkliga bekymret
var att det saknades utmarker, skog för vedbrand och timmer
till stugor, betesmarker för kreaturen och vatten för
husbehovsfiske.
Detta var fortfarande självhushållningens tid. Pengar
var sällsynta och det var en självklarhet att man t
ex genom att hålla djur skulle klara så mycket som
möjligt till livets nödtorft utan att räkna upp
daler och skillingar.
Mer stor bondby än stad
De svenska småstäderna var i själva verket inte
mycket annat än stora bondbyar, hopträngda på
minsta möjliga yta. Alla som kunde höll djur. I Öregrund
fanns det t ex på den tiden flera kor och svin än
människor.
I en sådan stad fanns det fähus på varje gård
och på somrarna fördes boskapen ut till stadens utmarker,
där borgarna hade sina beteshagar.
I Östhammar fanns det inga som helst utmarker. Möjligen
fanns det några kålsängar och rovland inom själva
stadsområdet, men om behövde betesmarker tvingades
man till att hya mark från bönderna. Samma sak gällde
vedbrand och fiske. Det gick åt mycket ved för att
hålla stugorna varma vintertid och husbehovsfiske var en
nödvändighet. Dessvärre omgavs Östhammar
av särdeles ogina och fientligt sinnade bönder.
Markfrågan går som en röd tråd genom stadens
historia och det långt fram på 1800-talet. Redan
på 1620-talet gick staden till kungs för att försöka
få köpa ytterligare mark. Kungen, Gustav Adolf beordrade
en lagförare göra en utredning, och denne konstaterade
också att markbehovet var akut.
Fientliga bönder
I denna utredning heter det bl.a:
"De har inte större utrymme för sin stad än
den lilla udden på vilken den är belägen. De
har ingen plats att lägga sina skötar utan måste
leja såväl fiskevatten som mulbete.
När de lägger sina nät alldeles intill stadens
brygga, så bor det en frälsebonde i Gamlebyn, som
utsätter dem för all orätt och övervåld,
avlägsnar deras skötar och kastar upp näten på
land."
Kungen fann det skäligt att bevilja Östhammarsborna
rätten att köpa eller arrendera två av de närliggande
gårdarna och uppdrog till befallningsmannen att inleda
förhandlingar med dessa bönder. De protesterade dock
högljutt och inget skedde.
Staden gjorde senare upprepade försök att ta upp ärendet
på nytt. En framställning till drottning Kristinas
förmyndarregering gav inget resultat och 1643 tog man upp
saken inför borgarståndet på riksdagen. Tydligen
kom staden så småningom i besittning av en av de
nämnda gårdarna,
1762 tog borgmästare Samuel Groop ärendet igen, denna
gång inför borgarståndet i riksdagen. Östhammar
tilldelades då delar av hemman i Söderboda och Norrboda
på Gräsön. Detta gav åtminstone en viss
lättnad när det gällde att skaffa tillräckligt
med ved. Långt senare godkändes ett markbyte så
att staden äntligen fick mera mark vid Gammelbyn.
|