rnst Westerlund är förvisso den berömdaste Öregrundsbon genom tiderna, även om det blev i Enköping han kom att vinna sin ryktbarhet. Han föddes i Öregrund 1839 och var son till stadens kyrkoherde, även han en kaftkarl.

Westerlund kom att bota människor från hela Norden, ja, det kom patienter även från Sydafrika och Australien till hans stadsläkarmottagning i Enköping. Han införde nya behandlingsmetoder, blev känd som mirakeldoktorn och kom att bli en av Sveriges mest berömda läkare.

Stina Palmborg, en av hans många patienter, har skrivit en bok om honom och det det är ur denna bok som uppgifterna om honom hämtats.

1863 tog han sin examen som medicine kandidat. Då rasade kriget mellan Danmark och Preussen. Många svenskar engagerade sig för Danmarks sak och anmälde sig som frivilliga.

En av dem var Ernst Westerlund som drog ut i kriget som militärläkare, men blev tillfångatagen. Han släpptes dock mot hedersod och kunde återvända till Sverige efter bara tre dagars fångenskap.

1867 blev han legitimerad läkare och fick tjänst som stadsläkare i Enköping.

Han visade en otrolig arbetskapacitet, vaknade redan klockan fyra på morgonen och byggde målmedvetet upp den största praktik som en svensk läkare någonsin haft. Omkring 300 patienter kom att vårdas samtidigt i staden. De vårdsökandes antal var i regel 60 per dag . Westerlund upprättade ett antal privata vårdhem runt staden och stadsbor och lindrigt sjuka patiener engagerades att hjälpa till.

Det kom patienter från alla samhällsklasser och för Westerlund var det aldrig fråga om överklass eller underklass. Alla var människor, sjuka, och han ville bota dem.

Westerlund botade också många svårt sjuka.

Vad var hemligheten bakom hans underkurer? Det var människokärlek, för Westerlund engagerade sig helt och hållet i sina patienter. Han var också viljestark och fick patienterna att verkligen följa hans föreskrifter, hur märkliga de än kunde förefalla.

Han gick sin egen väg, använde sunt förnuft och logik i stället för gängse läkarmetoder.

Det kom att gå tusen anekdoter om hans behandlingsmetoder, och det skulle dröja länge innan andra läkare accepterade Westerlunds metoder.

Westerlund inresserade sig mest för kirurgi, gynekologi och nervsjukdomar. Hans förmåga att ställa diagnoser var närmast fantastisk.

På den tiden var nervsjukdomar ingen erkänd sjukdom utan de flesta läkarna avfärdade sådant som inbillningssjuka. Westerlund tog dock nervsjukdomar på allvar och behandlade dem med utomordentlig framgång. De flesta anekdoterna handlar också om hans okonventionella kurer för nervsjuka patienter.

En ng flicka hade undersökts och doktorn kommenterade att hon skulle ha järn.

"I vilken form", undrade den ängsliga modern.

"I form av strykjärn Hon ska arbeta två timmar om dagen med strykning!"

Arbete, som höll ankarna borta från krämporna, arbete, oftast av helt annat slag ä-n vad den sjuke var van vid, det var en viktig del i dr Westerlunds behandlingar. Hårt arbete och motion ingick ofta i den terapi, som han föreskrev.

Hur mycket han än hade att göra var det en sak som han inte försummade. En vecka i augusti varje år tillbringade han i barndomsstaden Öregrund. Detta var den enda veckan på året som dr Westerlund ägnade sig åt att vårda sin egen hälsa. Det sades då att han på varmbadhuset badade gyttjebad med en sådan intensitet att en vanlig människa skulle ha dukat under.

För Ernst Westerlund fanns inget som hette pensionsålder. Som åttioåring drev han fortfarande sin praktik , dock med restriktionen att han inte tog emot mer än 20 patienter om dagen. Han dog på sin post. En januaridag 1924 for han till kliniken, kände sig matt och tvingades gå till sängs. Han låg sedan länge i dvala och dog den 27 januari, 85 år gammal.

Begravningen blev värdig en storman. Väldiga skaror människor hade samlats och järnvägen hade t o m fått sätta in extratåg. Ärkebiskop Nathan Söderblom förrättade jordfästningen.

(Uppgifterna hämtade ur Stina Palmborgs bok Ernst Westerlund, Enköpingsdoktorn, en läkekonstens storman.)