Trätan på fiskeskäret

lement Jacobsson öppnade boddörren och steg ut i morgonljuset. Det var en vacker vårmorgon, hela Ålands hav bredde ut sig i solljuset och det doftade sälta och hav.
Han såg sig om. Överallt stod det bodar på de kala klipporna. Norrsten, Öregrunds eget fiskeläge vid havet, samlade sig inför vårens strömmingsfiske. Ja, strömmingen gick till.
Han vinkade till Olof Gulich, hamnfogden, som satt på trappsteget till sin bod och slevade i sig välling.
Gulich vinkade inte tillbaka.
"Johan Månsson har klagat på att du var ute och rodde i natt," sade Gulich. "Du vet att det är förbjudet i hamnstadgan. Ingen får ro ut ensam, alla skall ge av sig till fiskegrunden samtidigt. Nu vet jag att du är en ärlig karl, men ror man ut på natten finns det de som tror att det görs i onda avsikter, att det är fråga om att tjuva och vittja andras nät. Ta dig i akt, Clement."

Johan var förvisso en fähund

Detta var ingen bra början på dagen. Jovisst, Clement hade rott ut för han hade fått för sig att han inte lagt ut sköten rätt. Jaså, Johan hade sett honom och skvallrat för hamnfogden. Han hade aldrig tyckt om Johan, som förvisso var en fähund.
Jo, han visste mycket väl att man inte rodde ut ensam. Så gjorde man inte på Norrsten. Det var ett brott mot hamnstadgan, som var så gammal att ingen visste när den kommit till. Där stadgades att ingen fick ge sig ut på sjön för att fiska ensam. Först när alla var klara på morgonen skulle hamnfogden ge signalen. Då, men inte förr fick man ro eller segla iväg.
Allt fler kom ut ur sina övernattningsbodar och gick ned mot hamnen. Clement hämtade sitt knyte med färdkost och sprang sedan nedför hällarna mot hamnviken.
Det var Johan Månssons båt som låg intill.
"Du skall inte springa till Gulich och föra lömskt tal," sade Clement till båtgrannen.
Johan Månsson blev topp tunnor rasande.

Onda andar må ta dig!

"Onda andar må ta dig," fräste han. "Du skall akta dig för att ge dig ut på natten. Jag såg dig, och jag var i min fulla rätt att säga åt Gulich!"
Det var dagen före Vårfrudagen. Vinden var gynnsam, inte särskilt hård utan just den rätta seglarvinden. Råseglen gick upp och den lilla fiskeflottan styrde ut mot kobbarna och skären långt ute mot havet. Solen började värma, men Clements lynne var allt annat än soligt. Han retade sig på att Johan hade svurit åt honom.
Skötarna var tunga. Det blev en god fångst och när Johan och de andra seglade tillbaka till Norrsten var skötbåtarna halvfulla med silverblänkande strömmingar.
När de lagt till och börjat lasta ur sade Clement till Tomas Mattsson, som just förtöjt, att de fått en fin fångst. I kväll skulle han ro ut till fiskeskären och lägga ut skötarna igen. Var så viss, morgonen därpå skulle han vittja så mycket fisk att han fick båten full med strömming!

Bara en kärringdag

Johan, som stod bredvid, blandade sig i talet och undrade gudsnådeligt om det inte i morgon var en stor högtidsdag då man inte fiskade.
Clement ilsknade till. "Om det i morgon är en stor högtidsdag så är det därför att kärringarna gick och hälsade på varandra. Skall jag då mista en strömmingslast bara för att kärringar hälsat på varandra?"
Johan blev nu lika salvelsefull som ärevördige kyrkoherden hemma i Öregrund.
"Om inte dessa helgdagar funnits skulle vi alla ha varit Guds förtappade barn," sade han med honung i rösten. "Denna dag har blivit oss given för att ge oss tröst och hugsvalelse."
Peder Nilsson Menlös föll då in i talet och sade att Vårfrudagen firades som helgdag därför att Elisabet då kom till Maria.
Efter den dagen blängde Clement Jacobsson och Johan Månsson på varandra och oviljan dem emellan blev rena ovänskapen. Clement kunde inte smälta att Johan svurit åt honom, och när de kom tillbaka till Öregrund på hösten gick han till borgmästare och gjorde sak av svordomen.

Domstolen tog upp ärendet

Den sjätte augusti tog rätten upp ärendet. Det var ingen stor sak, men rådstugurätten utredde grundligt vad som hänt ute på Norrsten. Tomas Mattsson, Gulich Larsson och Peder Nilsson Menlös fick i tur och ordning stega fram till skranket, lägga handen på Bibeln och svära sin ed. De vittnade, men mycket mer än att Johan fräst något om onda andar kom inte fram. Rätten fann det dock ovedersägligt att Johan gjort sig skyldig till något oljud eller en svordom på Norrsten.
Borgmästare Anders Höök letade fram 1450 års hamnordning för fiskeskären och fann att det i denna stadgades att den som där brukade svordomar skulle böta ett öre. Domstolen fann dock detta för ringa och dömde istället Johan efter Kunglig Majestäts förordning om eder och svordomar. Han blev ålagd att betala en daler silvermynt till kyrkan, vilken summa kyrkan sedan skulle få använda för de fattigas välfärd.
Lite i förbigående frågade sedan domaren om Johan hade något att säga om Clement.
"Han har kallat Vårfrudagen för kärringdag," sade Johan. Han njöt invärtes. Nu skulle den sakramentskade Clement få för att dra honom inför rådhusrätten!
Rådstugurättens ledamöter blev mycket allvarliga. Att driva gäck med en av Herrens helgdagar var ju närapå snudd på hädelse.
Nå, hur var det? Hade den tilltalade Clement Jacobsson Möller verkligen kallat Vårfrudagen för en kärringdag?
Clement visste att det enda förnuftiga var att bondneka i denna situation. Han försäkrade att han inte hade något som helst minne av att han uttryckt sig på det viset.
Borgmästare Höök såg strängt på Clement och sade att om han verkligen sagt något så anstötligt borde han ge något till kyrkan och de fattiga. Clement menade dock att Johan tagit upp denna sak som hämnd för att han kommit med beskyllningen om svordomen. Domstolen fann att det låg något i vad Clement hade sagt och då det varken fanns bekännelse eller vittnesmål gick det inte att komma längre i ärendet. Målet lades därför ned.

(Öregrunds dombok 8 och 15 augusti 1696).