Den optiska telegrafen

en optiska telegrafen var en av det tidiga 1800-talets tekniska sensationer. Redan 1794 konstruerade A Edelcrantz en optisk telegraf med vilken meddelanden kunde skickas från Drottningholms slott till Stockholm och i början av 1800-talet upprättades optiska telegraflinjer mellan Stockholm via Grisslehamn till Eckerö på Åland, mellan Göteborg och Marstrand och Hälsingborg och Malmö. Vid utbrottet av kriget 1808 förlängdes telegraflinjerna till Gävle, Sandhamn och Landsort.

Djurstens fyr kom att bli en länk i denna kedja av för den på den tiden enastående snabba förmedling av meddelanden.

Den optiska telegrafen bestod av två höga master med tre tvärarmar, på vilka nio svartmålade luckor var fästade. Högst upp satt en tionde lucka på den högsta av masterna. Luckorna syntes på långt håll när de stod vertikalt, däremot inte i horisontalläge.

Vid masternas fot fanns telegrafrummet och från detta kunde man reglera luckornas läge genom dragning i rep så att man kunde få alla önskade kombinationer.

Vid den här tiden fanns det redan ett väl fungerande signalssystem örlogsfartyg emellan. Med hjälp av signalflaggor kunde man inte bara sända bokstäver och siffror utan också vissa angivna meningar eller order. I fartygets signalbok fanns angivna en mägnd olika flaggkombinationer, som tolkades som hela meningar. Nelsons berömda signal vid Trafalgar visades t ex bra med några få flaggor. Den optiska telegrafen var en variant av samma system.

Totalt kunde man få 1 024 olika luckkombinationer- Med hjälp av försignaler kunde hänvisas till en särskild codebok, signalbok, och med hjälp av denna kunde 10 752 olika bokstäver, siffror eller vissa angivna korta meningar sändas.

Långa kikartubar var fast monterade i kontollhusets fönster och noga inriktade mot närmaste telegrafstations master. När en signal sändes avlästes den av nästa station, som fanns inom tubkikarhåll, och sändes vidare. Detta kunde ske med för den tiden oanad snabbhet, en signal från huvudstationen vid Mosebacke torg i Stockholm kunde t ex öveföras till Furusund på sju minuter.

Under kriget bemannades telegrafstationerna med lantvärnssoldater. Lantvärnet var ett slags allmänt uppbåd och saknade all militär förutbildning, var inte till mycket nytta i krig men dög utmärkt för bevakningsuppdrag. Även den optiska telegrafen vid Djurstens fyr bemannades med lantvärnssoldater.

Från Djurstens fyr rapporterades bl a när flottan kom seglande i Grepen på hemfärden från expeditionen till Norrland.

Förutsättningen för att den optiska telegrafen skulle fungera var dagsljus och god sikt. Var det dimma eller dis fick man helt enkelt vänta till dess det klarnade upp tillräckligt för att telegrafisterna skulle kunna läsa av signalerna.

Efter kriget fick stationerna förfalla. När lantvärnet upplöstes förlorade telegrafen sina telegrafister och för att avlöna och utbilda ny personal fanns inga resurser. Kedjan av stationer hade upprättats för att det skulle bli möjligt att snabbt sända meddelanden och order i krig, och att upprätthålla systemet för civilt bruk ansågs inte motiverat. Det fanns för få meddelanden att sända.

1836 beslöt emellertid kung Carl XIV Johan att den optiska telegrafen i Stockholms, Göteborgs och Karlskrona skärgårdar skulle återupprättas och då uppsattes också en telegrafkår med militär organisation under chefen för den topografiska kåren. Den nordligaste linjen kom då att sträcka sig till Söderhamn, men en fortsatt utbyggnad till Arholma blev aldrig av.