Öregrund 1491 - 1521

n tidig vårdag året 1491 red fyra östhammarsbor till Uppsala. De hade ett viktigt ärende som gällde stadens framtid. De fyra hade fått i uppdrag att hos rikets råd, som då sammanträdde i Uppsala, lägga fram stadens problem och begära att få flytta staden till en annan plats, mera lämplig för sjöfart.

De hette Anders Botwidsson, Nils Hansson. Anders Persson och Jöns Andersson. Förmodligen var de stadens främsta borgare, kanske borgmästare och rådmän. I Uppsala fick de företräde hos rikets råd. Det var ärkebiskop Jacob, riksföreståndaren Sten Sture, biskoparna från Strängnäs och Västerås och riddare och väpnare från stormannaätterna. Vad som avhandlades och bestämdes framgår av lydelsen i det privilegiebrev, som de fick med sig hem. De fick vad de begärde och mer än det. Vi återger privilegiebrevet oavkortat, skrivet på medeltidssvenska, på annan plats.

Kontentan, på modern svenska var att det i privilegiebrevet konstaterades att de fyra östhammarsborna klagat över sin och stadens nöd och sade att de inte längre skulle kunna försörja sig på den plats där de levde. Det var ju havet som gav dem deras bärgning. Landhöjningen hade nu blivit så stor att där det en gång en skuta på fem till sex läster hade kunnat ta sig fram kunde nu inte längre en fiskebåt passera.

Borgarna stod inför valet att flytta, antingen var och en för sig, eller att flytta hela staden till ett lämpligare läge vid sjön. Man hade funnit en lämplig plats vid Öregrunds näs, som låg på gården Medelörs ägor. Detta näs låg alldeles vid havet och nu ville de gärna flytta dit och bygga upp en ny köpstad, men med bibehållandet av de privilegier som Östhammar haft av gammalt.

Rådet sade sig känna till problemen. Östhammarsborna hade tydligen klagat tidigare och rådet hade också klart för sig att klagomålen inte var oberättigade.

Rikets råd beslöt därför att östhammarsborna skulle flytta sin stad till Öregrunds näs, där de skulle grunda en ny köpstad, som till evärderlig tid skulle heta Öregrund. Borgarna fick i uppdrag att köpa Medelörs ägor till lands och vatten och detta skulle bli den nya stadens utrymme.

Alla Östhammars gamla privilegier och rättigheter skulle överföras till den nya staden och därtill skulle också den nya staden få full frihet att bedriva både inrikes och utrikes seglation. Alla de vikter, vågar och mått, som tillhörde en sjöstad, skulle finnas i nya Öregrund. Därtill skulle stadens borgare få full skattefrihet under en tid av tio år.

Dokumentet avslutades sedan med att de fyra östhammarsborna fick uppdrag att se till att tomtmarken fördelades och gav detaljer om hur det skulle förfaras vid eventuella marktvister.

Snabbt beslut

I dag skulle säkert en fråga av det här slaget ha diskuterats och utretts i åratal innan man skridit till beslut. Då, 1491, beslöts ärendet praktiskt taget på stående fot. Det hör dock till saken att rikets råd bara sammanträdde vid sällsynta tillfällen. Under orostider kunde det bli kanske bli två gånger om året, under fredstider bara en gång om året. Med tanke på detta måste rådet haft att avgöra en mängd frågor och det fanns därför inte tid till att dra mindre ärenden i långbänk. Östhammarsbornas begäran att få flytta sin stad tillhörde knappast de stora riksproblemen.

Rådet bemötte östhammarsbornas begäran med mycket stor välvilja. Tio års skattefrihet var en god hjälp till dem, som stod inför en kostsam flyttning. Ännu mera frikostigt var att bevilja det nya Öregrund rätt att segla utrikes. Bara några år tidigare hade Östhammar berövats den rätten.

Vi vet inget mer om vad som hände när östhammarsborna lade fram sin sak inför rådet än vad som framkommer av privilegiebrevets lydelse. Östhammarsborna hade tydligen klagat tidigare utan att det hänt något. Det kan dock finnas en förklaring till att allt gick så väl den är gången. Möjligen hade östhammarsborna en mäktig gynnare i rikets råd, en man, som förberett ärendet och sett till att beslutet blev så fördelaktigt som möjligt.

Denne man kan ha varit ingen mindre än ärkebiskopen Jacob Ulfsson. Enligt den svenska kyrkohistorien var han en man som mera såg till sitt ärkestifts framsteg och utveckling än engagerade sig i kyrkopolitiken. Det var han som grundade Sveriges första universitet i Uppsala och han visade också stort intresse för gruvdriften både i Sala och Dannemora. Man kan vara förvissad om att östhammarsborna, innan de fattade sitt drastiska beslut, förankrat det hos kyrkoherden, för inget viktigt inom församlingen avgjordes utan prästens vetskap. Kyrkoherden i sin tur kan ha lagt fram problemen för ärkebiskopen, och denne insåg säkert att en flyttning skulle ge nya ekonomiska möjligheter.

Hur som helst, vi vet inget om vad som verkligen hände, men om ärkebiskopen talat för östhammarsbornas sak blir det lättare förstå att rikets råd både beviljade borgarna skattefrihet och därtill gav Öregrund fulla sjöfartsrättigheter.

Ärkebiskopen lånade ut pengar

Faktum är att ärkebiskopen gav östhammarsborna ett rejält handtag när det gällde att köpa Medelörs ägor. Det finns ett brev, dagtecknat på den helige Olovs dag - 29 juli - år 1492, som visar den saken. Här återges brevet på modern svenska:

"Vi undertecknade, Anders Botwidsson, Nils Hansson och övriga borgare, som bygga och bo i Öregrund, gör härmed veterligt och uppenbart genom detta vårt öppna brev och detta för alla dem som lever i dag och de som efter dem komma, att Sveriges rikes råd givit oss brev och löfte om attd vi skulle få flytta från Östhammar in till Öregrund. Rådet förelade oss då att vi skulle köpa Öregrund och dess ägor av den som ägde det.

Ärlige herr Jöns, prost i Oland, har lagt ut 20 mark i rediga penningar, Stockholms mynt, på vördigaste faderns och Guds ärkebiskop Jakobs vägnar, för det att vi därmed skall kunna köpa ägorna i Öregrund.

Härmed tillägnar vi nämnde Fader ärkebiskopen Jakob och biskopsbordet i Uppsala till evärderlig tid så mycket i Öregrund och Öregrunds ägor i vått och torrt att det motsvarar 20 mark.

Till ytterligare mera visso och som bestyrkan fäster vi vid detta brev våra insegel. Eftersom vi inte har något eget stadssigill fäster vi här Börstils sockensigill och Heliga Kors gilles sigill. Givit i Öregrund anno dem Millosimo quadragentssimo secunda die sancte Olov regia et martiia."

Ärkebiskop Jakob hade alltså lånat de nya öregrundsborna de 20 mark som behövdes för att inlösa Medelörs ägor och gengäld lämnade öregrundsborgarna ärkebiskopen detta inteckningsbrev.

Vi vet mycket litet om vad som hände i Öregrund den gången, vilket inte är så märkligt med tanke på att det är mer än ett halvt årtusende sedan de nyblivna öregrundsborna mätte ut tomter, byggde upp sina hus, anlade hamnbryggor och satte igång med att bygga stadens kyrka.

De kommande 30 åren skulle dock bli de mest dramatiska i Öregrunds historia. Det vi vet kommer från fogdars, kungars och riksföreståndares skrivelser. 

Sjöfarten kom i gång

Sjöfarten kom igång mycket tidigt och det förefaller som om öregrundsborna ägnade sig åt en mycket omfattande seglation. Bland annat besökte stadens skeppare skinn- och fiskmarknaden i Torneå. I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken heter det: "Till denna plats föres fisk av olika slag, som fångats i älvarna. Till denna plats kommer årligen titt och ofta köpmän från Stockholm, Åbo, Raumo och Öregrund seglande och göra sig stor förtjänst."

1496 hotade ryssarna Viborg och riksföreståndaren drog ihop en flotta på 130 skutor för att föra en undsättningshär till Finland. Det blev en äventyrlig historia, för skutorna seglade iväg på senhösten och råkade ut för snöstorm på Ålands hav. Flera skepp frös fast i isen. Eftersom Öregrund var den närmaste hamnen är det troligt att även öregrundsskutor deltog.

Detta var den nordiska unionens skymningstid med ständiga tvister med den danske kungen. 1501 höjde riksföreståndaren Sten Sture upprorsfanan mot kungen och en stor svensk bondehär belägrade Stockholm. År av strider och oro skulle följa. Stockholm befriades och det hårt trängda borgerskapet i Stockholm vände sig till Sten Sture och krävde att det skulle tas krafttag för att hjälpa staden och sjöfarten efter alla prövningar.

En dag år 1502 lämnade fogden en skrivelse från riksföreståndaren till stadens styrande. Budskapet, återgett på modern svenska, löd:

"Jag Sten Sture, riddare, Sveriges rikes föreståndare, gör alla veterligt, att jag med de vördade fädren, ärliga herrar och gode män i rikets råd och därtill tillsammans med rikets troman och borgmästare och råd i Stockholm har övervägt den segling som Öregrunds borgare, Östhammars borgare, Gävle borgare och borgarna i Raumo och Ulvsby bedrivit på utländska hamnar som Reval, Danzig och Lübeck och funnit att sådan seglation är både Stockholms stad och riket till skada och fördärv och för Stockholm särdeles till skada och förnedring, Det står klart för oss att vi har mera nytta för riket av Stockholm än de nämnda små städerna. Vi är därför eniga att besluta, att nämnda Öregrunds, Östhammars, Gävles, Raumos och Ulvsbys borgare efter denna dag icke får bedriva någon seglation utrikes och ingenstädes föra deras varor annat än till Stockholm och Åbo, av vilket slags varor det än månde vara. Härmed förbjuds vid liv och gods Öregrund och andra här nämnda städer all utrikes segling." Öregrunds skeppare hade alltså kommit igång på allvar med sin handel och det är att notera att Öregrund nämns särskilt flera gånger i brevet.

Vi vet inte hur pass allvarligt man tog på förbudet. Det fanns ingen svensk flotta eller kustbevakning på den tiden och senare protester från Stockholm antyder att förbudet inte alltid åtlyddes

Nu kunde man konkurrera med huvudstaden även på annat sätt än att segla till hamnarna på andra sidan Östersjön. 1504 kom en mängd skutor från Norrland till Öregrund. De var på väg med sina laster till Stockholm. Öregrundarna övertalade dock norrlänningarna att sälja sina varor i Öregrund istället, något som stockholmarna så småningom fick kännedom om, och som ytterligare spädde på oviljan mellan de båda städerna. De protesterade åter över konkurrensen till den nye riksföreståndaren Svante Sture.

Den 7 augusti 1505 fann denne för gott att stadfästa att förbudet för utrikeshandel för Öregrund och de andra nämnda städerna fortfarande stod fast.

Fruktansvärd händelse på Finska viken

Förmodligen tog man inte så allvarligt på förbudet, för 1507 finns en notis om fruktansvärda händelser i Finska viken, som antyder att öregrundsbor bedrev handel på Reval, Tallinn i dag. Befallningsmannen Erik Turesson på Viborgs slott meddelade i en skrivelse av den 21 juli 1507, adresserad till rikets råd, om vad som hänt: (FMU)

"I thet komme rigisins fyender hiith hender skaeren med IIIJ skep och lagde segh mellom Reffle och thenne landzende och finghe ther borth utoffer XX skep her aff landith och vtoff Öregrundh, gjorhae ther draepelig skada medh ömklige gerninge och ocristliga mordh, saa ath hwem the finge her aff rigith, hwugge the vthaff hender och föther och bwande them i theris egna skep och lothe thöm brenne och tog moderen och barnidh och bwnde thöm till hopae och kaastadhe i siön, men annan osegelige och ocristlige gerninge, som langht wore att scriffwe."

På modern svenska bör det bli ungefär: "Rikets fiender kom hit med ? skepp och lade sig mellan Reval och finska landet och tog här 20 skepp från vår landsända och Öregrund. De gjorde fruktansvärd skada och begick hemska gärningar och okristliga mord. De högg händerna och fötterna av dem de tog till fånga och band dem ombord på deras egna skepp och brände dem sedan. Kvinnor och barn band de samman och kastade dem i sjön, andra hemska och okristliga gärningar att förglömma".

Vi har utförligt citerat detta smakprov på barbarisk medeltida krigföring därför att just den här berättelsen spökar i många skildringar av Öregrunds historia. Någon har läst fel i medeltidssvenskan och trott att fogden rapporterat om mordorgier både på Finska viken och i Öregrund, läst fel på årtalet och förlagt händelsen till 1509, då dansken verkligen var i Öregrund.

År 1508 klagade stockholmarna igen och skrev till rikets råd att Öregrund drog till sig all handel och att köpmännen begav sig dit istället för till Stockholm. Under ett år, skrev man, hade tre skepp från Öregrund sänts till Riga medan Stockholm bara sänt ett. Samtidigt hade öregrundarna infört 300 stycken kläde, medan det till Stockholm inte hade kommit ett enda stycke. På detta sätt, klagades det, utarmades Stockholm genom denna öregrundsbornas seglats och handel, varför man nu begärde att öregrundsborna skulle förbjudas att segla någonstans förrän alla andra skepp var redo att avsegla.

I ett senare brev samma år uttalade Stockholms borgmästare och råd sina farhågor om att Stockholm skulle bli en öde stad om det inte blev stopp för Öregrunds och de norrländska städernas handelsfrihet.

Det måste ha legat något i dessa ständiga klagomål. Öregrund hade blivit en en viktig sjöfartsstad som tydligen allvarligt hotade Stockholms seglation. När det gällde kravet på att öregrundarna skulle förbjudas att segla innan de andra städernas skepp var redo, så rörde det sig om att isen gick upp tidigare i Öregrund än i Stockholm, som ju låg långt inne i skärgården. Öregrundarna kunde alltså segla iväg tidigare och, förmodligen, göra de bästa avsluten.